Idag så presenterades en av årets mest intressanta 
statliga utredningen dvs den om vår pensionsålder. 
Så vad innebär utredningens
 förslag och vilka förändringar är det som sker?
Det första man behöver ha koll på är syftet med 
själva åldersförändringarna som sker i systemet och det är dels att öka 
arbetsutbudet i samhället (dvs fler som arbetar) och dels se till att 
pensionerna blir högre mot idag. Det är således
 ett samhällsperspektiv på utredningen, inte individfokus. och grundproblemet är att vi startar yrkeslivet senare och lever allt längre eller för att citera:
""Det är inte uthålligt. När vi lever längre måste vi arbeta längre, annars blir pensionsnivåerna för låga, försörjningsbördan orimlig för dem som arbetar och välfärdens finansiering hotas.""
Det mest revolutionerade som jag ser det är att 
utredningen föreslår att besluten för åldersgränserna i pensionssystemet
 flyttas från att regleras i lag (riksdagsbeslut) till att beslutats på 
underlag från Statistiska centralbyrån i form
 av en koefficient på medellivslängden i landet. Dvs det är hur länge vi
 defacto lever som ska avgöra förhållandet mellan yrkesliv och 
pensionärsliv, inte beslut i Sveriges riksdag. Kan känna sympati för 
denna automatik.
Med hur situationen ser ut idag med en ökande 
medelivslängd i samhället så innebär detta att pensionsåldern enligt 
prognos kommer höjas, om nuvarande prognoser är korrekta förstås. 
Pensionsåldern kommer höjas vilket många säkerligen kan
 uppfatta som arbetsamt för många. Samtidigt så kommer gränserna för 
hela socialförsäkringsskyddet att justeras uppåt (t.ex. sjukförsäkring, 
arbetslöshetsförsäkring etc) och en särskild satsning gör på att äldre 
ska kunna omskola sig och erhålla studiemedel
 betydligt högre upp i åldrarna än idag. Detta är framgångsfaktorn. Om vi ska vara kvar allt längre i yrkeslivet krävs ett mer dynamiskt 
yrkesliv, med mer levande kompetensutveckling och karriärbyten. Bra 
fokus enligt mig.
De flesta som kommenterar utredningen förslag gör 
detta utifrån individers situation (hjälp jag måste jobba till 68 hur 
ska jag orka det!) och utifrån detta perspektiv så vill man givetvis ha 
så låg pensionsålder som möjligt och gärna i
 kombination med så hög pensionsutbetalning som möjligt. Det bästa av alla världar. Det är förståeligt att tänka så men ser man andra sidan av myntet att 
det är skatteintäkter som finansierar de offentliga utgifterna så måste 
givetvis pensionen även finansieras på ett
 hållbart sätt. Det finns som sagt inga gratis luncher även om många 
pensionsorganisationer och ”30-åringar som vill jobba till 47” verkar 
tro det.
Åldersgränserna i pensionssystemet föreslås nu bli enligt följande (baserat på utredningens prognoser):
62 år lägsta ålder för uttag av tjänstepensioner och privat avdragsgillt pensionssparande
63 år lägsta gräns för start uttag av allmän pension
69 år högsta gräns för start av pensionsuttag (om 
man är överens med arbetsgivaren kan man givetvis arbeta längre men då och utan LAS-skydd)
66år riktlinje för ”normalt” uttag av pension, den. Utifrån denna gräns räknas också alla system som är kopplade till pensionen.
Med andra ord. Genomsnittsåldern för att ta ut 
pensionen skulle öka något år. Detta innebär att vårt yrkesliv blir 
längre, samhället får högre skatteinkomster och våra pensioner blir 
högre. Mer om hur stor pensionshöjningen blir senare
 i inlägget.
En grupp får ur individperspektiv se ganska så 
dramatiska förändringar och det är gruppen tjänstemän och egna 
företagare med mycket hög inkomst och som idag löneväxlar och 
pensionssparar i syfte att enbart åka segelbåt och knalla omkring
 på fjälltoppar från 55 års ålder. Detta då gränsen för uttag av 
pensionsförsäkringar är denna idag. Och sedan kan man leva på detta 
pensionssparande fram till 61 år då man kan börja ta ut allmän pension. 
Detta kommer inte gå att göra om utredningen får sin
 vilja igenom då åldern för att först börja ta ut egna försäkringar höjs
 till 62 år, en ganska saftig höjning på 7år.
Samhällsekonomiskt finns dock stora vinster med att
 låta denna grupp vara kvar i yrkeslivet längre än idag. Det är i 
grunden en grupp som är högproduktiv, stor kunskap och oftast mycket 
välbetald. Att denna gruppen jobbar några år till
 innebär högre skatteinkomster och förhoppningsvis också fördelar för de
 verksamheter de arbetare för.
En annan intressant reflektion jag gör att en stor 
vinnare på förslagen kan vara landets kommuner. Att de kommuninvånare 
som idag har högst inkomst stannar något/några år längre i yrkeslivet 
innebär rejält med extra pengar till kommunen.
 Enbart kommunalskatten för en person som tjänar 50 000kr/mån är ca. 
180 000kr per år mot 108 000kr per år för en som tjänar 30 000kr i 
månaden. 10 personer i en kommun som stannar kvar i yrkeslivet med hög 
inkomst några år till innebär extra miljoninkomster
 till kommunen, att använda i vård, skola och omsorg.
Jag roade mig med att göra en pensionsprognos på mig själv på
www.minpension.se
 för att se utredningens effekter. Ingångsvärdet var att jag utifrån 
dagens lön skulle få en real löneutveckling på 0% (dvs löneökning i takt
 med inflationen) och en avkastning på fonderat pensionskapital
 på realt 3,5%.  Vid en ålderspension på 68 år som blir min prognos 
enligt utredningen skulle jag i såfall få ut 101% av min lön i pension 
exkluderat privat pensionssparande. Vid ålder 65år som idag är normen så
 är prognosen med samma ingångsvärden 86%. Ganska
 så rejält höjd pension. Tre år extra yrkesliv innebär ju också att man 
spara ihop lite ytterligare eget kapital.
Överlag så måste jag säga att jag gillar de 
mesta av utredningens förslag. Jag tror också att man genomförslagen kan lyckas med 
konststycket att öka arbetskraftens antal och dessutom öka storleken på 
folks pensioner. Jag saknar dock i utredningen kreativa
 förslag för att stimulera att succesivt trappa ner från 100% yrkesliv 
till 100% pension i flera steg genom deltidspension detta då jag tror 
det finns stora samhällsekonomiska vinster att göra på detta. Inte minst
 om vi ska orka jobba längre upp i åren.