tisdag 14 februari 2012

De 10 000 småaktieägarna som försvann

Investment AB Öresund har som bekant delats i två olika bolag i en synnerligen komplicerad process sedan de båda huvudägarna hade så stora samarbetsproblem att dom inte längre kunna verka i samma bolag. Istället för som brukligt vid ägardispyter där någon av ägarna säljer sina aktier så har man av olika skäl för herrarnas egna personliga skull istället styckat bolaget i två delar. En sak som komplicerat till saken är ju att familjen Qviberg ägt aktier privat i  Öresund och Hagström ägt sin post via bolaget Biovestor. Nyskapelsen i form av förvaltningsbolaget Creades börsnoteras i slutet av februari (Hagströmers andel).

För ett par veckor sedan skickade Öresund ut ett pressmeddelande i stilen med ”hög anslutning iinlösenerbjudandet”. Jag kan nästan tycka det är anmärkningsvärt att det inte har skrivits något i media media och bloggar om just detta pressmeddelande om anslutningsgraden i programmet. För bakom den fina pressmeddelanderaden så döljs ganska så intressanta fakta. Anslutningsgraden i inlösenprogrammet uppgick till 92,8%. Det låter ju fint att "nästan alla"  deltagit i styckningsprocessen. Men likväl, 7,2% av aktiekapitalet gjorde det inte och förlorar såldes stora tillgångar sammantaget, då deras eventuella ägarandel i Creades nu spädes ut bland alla aktieägare i rest-Öresund.
För 7,2% av kapitalet kanske inte låter så mycket men är i praktiken synnerligen mycket om man ser till antalet aktieägare! Låt oss jämföra lite siffror. Vid årsskiftet (innan processen var avslutad) hade Öresund 22 566 aktieägare. 16014 av dessa aktieägare var mycket små aktieägare som ägde mindre än 500 aktier var. Dessa 16014 aktieägare representerade tillsammans en ägarandel i Öresund om 4,9%. Och betänk nu att 7,2% av aktiekapitalet inte deltog i inlösenprogrammet så förstår man omfattningen.
I praktiken betyder detta att en stor del av småspararna i Öresund fullkomligt ignorerade processen. Gissningsvis upp mot cirkus 10-tusentals av bolagets 22566 aktieägare struntade i det. Majoriteten av  antalet aktieägare var inte ens delaktiga i processen av uppdelningen. Eller visst det kan förstås också vara en del större okunnigare aktieägare som struntade i programmet också så att det inte är fullkomligt så illa, men att mer än hälften av aktieägarna struntade i programmet kan man nog ta för givet vilket också stöds när man tittar på antalet aktieägare som Creades skriver på sin hemsida.

Men kortfattat kan man säga att programmets konstruktion i stort sett enbart fungerade för större och insatta aktieägare. I själva verket har ju de större/kunnigare aktieägarna gynnats på mindre aktieägares bekostnad (de som ej utnyttjade de inlösenrätter man hade) bekostnad. Familjen Qviberg torde ha tjänat ett par miljoner på att Kalle, Lotta och Lisa inte utnyttjat sina inlösenrätter då han nu får en ägarandel ca. 30% ägarandel i deras värden i form av Creades aktier som nu ligger kvar i Öresund. Bara att gratulera Mats Q och familjen.

Att 7,2% av aktiekapitalet inte deltog i programmet medför också att rest-Öresund blivit delägare i Creades med 7,2% av aktiekapitalet och blir således en av bolagets tredje största aktieägare och aktieposten i Creades blir en av öresunds största aktieposter. En aktiepost värd cirkus 240Mkr (varav ca. 30% indirekt nu ägs av Mats Q, förlåt framförallt Mats Qs barn). Men räkna med att det här kommer någon affär som eliminerar detta. En logisk affär hade väl varit om Creades köper dessa aktier, stryker aktierna och på så sätt kanske jobbar på att mota bort sin substansrabatt också.

onsdag 1 februari 2012

Är vi mindre likvida idag?

På nationalekonomibloggen Ekonomistasskrevs häromdagen ett synnerligen intressant blogginlägg som förtjänar att kommenteras. I inlägget beskrivs den svenska hushållsutlåningen i relation till BNP (tänk inflationskorrigerad ung.) och hur denna har stigit sedan i mitten av 90-talet.  Föga överraskande har ju hushållens skulder ökat betänkligt de senaste åren. Till att idag vara ungefär 1,6ggr BNP. I förhållande till hur mycket ekonomiskt mervärde i ekonomin som vi vanliga dödliga bidrar så har vi alltså idag lite drygt 3 ggr så mycket lån som i mitten av 90-talet, räntan är väl en tredjedel mot då så det går väl jämt ut i räntekostnader kan jag tro.
Inget revolutionerande, för våra bostadspriser har ju gått upp sedan dess vet vi ju alla och då är det ju lätt hänt att man ökar på sina lån vid bostadsbyten eller när man köper den där fina svarta BMWn som står på garageuppfarten.

Men i inlägget på ekonomistas finns det också vackra diagram för den svenska förmögenhetsutvecklingen med vackra bostäder, aktier, pensionsförsäkringar mm. också detta relaterat till  BNP och här börjar det bli riktigt intressant. 

Några intressanta reflektioner kan man göra utifrån diagrammet. För det första så har vi såklart tagit allt mer lån, i relation till våra inkomster för att köpa bostäder och i viss mån ett ökat pensionssparande som våra kära banker och försäkringsbolag har sålt på oss i form av en salladsdressingsblandning med en del skräckpropaganda och två delar "sätt guldkant på ålderdomen". Att vi tar lån för att pensionsspara kan man ju tycka är en synnerligen "intressant" reflektion...

Detta medför att den genomsnittlige svensken har fått ett större bundet kapital i relation till mer lättillgängliga tillgångar. Vad som också är intressant är att den genomsnittlige svensken sedan i mitten av 90-talet blivit fattigare, om man bortser från feta pensionsförsäkringar och fantastiskt ljusa och fräscha bostäder. Mindre pengar i plånboken och på aktiedepån, men snyggare kök så att säga. Toppnoteringen 1999 hade vi en finansiell förmögenhet på 0,75 av BNP till idag 0,2. BNP justerat så har vi alltså "tappat" 2/3 delar av våra lätt realiserbara tillgångar. (fast vi har ju blivit så rika så det gör ju inget....)

Om vi översätter situationen till att vara ett företag så är det min uppfattning att vi privatpersoner har fått en sämre likviditetssitatuation även om vi skaffat oss större tillgångar. Den genomsnittligare svensken sitter i dagens situation mao lite trängre till om man hamnar i trångmål, får man ett ”kassaflödesbortfall” i form av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa så är det betydligt fler idag som måste realisera fasta tillgångar (dvs sälja drömkåken med det fina köket eller BMWn) i en sådan situation mot att det . pensionsförsäkringen kan nog bli synnerligen svår att realisera På samhällsnivå innebär detta såklart systemrisker enligt mig då den genomsnittlige svenskens förmåga att hantera inkomstbortfall har blivit ”trögare”, visst man är rikare idag, men knappast mer flexibel med pengar på kontot eller aktier idag än i mitten av 90-talet. 

Gadgeten innehöll ett fel