torsdag 25 februari 2010

Biter svenskt stål fortfarande?


Häromdagen så var jag på en IR-träff/företagspresentation av verkstadsbolaget Sandvik. Ett av de allra största svenska verkstadsbolagen och med en lång och ärefylld historia med en börsnotering redan 1901.

Att Sandvik varit ett framgångsrikt företag kan man förstå genom att bara skriva en mening, aktieutdelningar varje år sedan börsnotering 1901 och endast två förlustår under bolagets 150-åriga historia. Det är få verkstadsbolag som kan visa upp den imponerande historiken, sedan bör man då komma ihåg att ett av dessa två förlustår på 150 år just inträffade i fjol, återkommer till detta lite senare.

Vad är det då som gjort Sandvik så historiskt framgångsrika? Och vad är det som drivit utvecklingen från gamla Sandvikens Jernverk till dagens högteknologiska företag?

Svaret är nog att Sandviken varit mycket duktiga på forskning av utveckling och faktiskt skapa mervärde för sina kunder, när andra företag först och främst sålt produkter har Sandvik sålt det det som kunderna verkligen vill ha, svenskt stål biter som bekant.

Men vad gör då Sandvik? Även om det är ett välkänt företag så är det nog ändå så att Sandviks produkter är förhållandevis okända även om Sandviks produkter i högsta grad är något som påverkar våra urbana liv och även om du rakar dig med rakblad från Gilette eller rakapparat från Philips så är det Sandvik som levererat blad och skärhuvuden, oavsett om vi får vår energiförsörjning från en kärnkraftverk eller ett fjärrvärmeverk så har Sandvik allt som oftast med ett finger i spelet och även i en höftprotes och oljerigg. I grunden handlar det om att leverera det kunden vill ha och ett materialkunnande om metaller.

De två största affärsområdena i Sandvik behandlar metaller på lite annorlunda sätt, dels gruvteknik där Sandvik tillsammans med AtlasCopco är världsledande och där IR-chefen jämför dessa båda bolag som två jämnstarka parhästar där man turas om att inneha ledarpositionen.

Det andra affärsområdet vid sidan av specialstålen och gruvteknik är vad man på engelska kallar tooling dvs verktyg som borrar, fräser, svarvar och gör andra roliga saker.

Sådana verktyg är nog närmast den ultimata konjunkturindikatorn, ett skärhuvud på en industriell svarv lever inte många minuter och är något som mer eller mindre hela tiden måste förnyas och när svarvarna börjar tystna så går det redan dagen efteråt mindre beställningar till Sandvik. Även om det är en konjunkturkänslig produkt så är det oftast en mycket lönsam produkt och Sandvik arbetar ständigt med att förse sina kunder med allt bättre produkter och IR mannen som hade företagspresentationen var noga med att poängtera att trots att Sandvik gjort stora nedskärningar tillföljd av lågkonjunkturen hade hade man inte gjort några besparingar på FoU eller säljstyrkan. Man arbetar ständigt med förbättrade produkter och man vill vara ute och träffa kunderna lika mycket i dåliga tider.

Om vi övergår till det finansiella så är det idag lite lätt att känna igen gamla Sandvik, ett resultat på minus är något unik. Sandvik är historiskt sett också ett företag med stabila finanser och när man idag har nettoskulder som är större än eget kapital så känns inte heller det som direkt som ”gamla Sandvik”, direktavkastningen är ju heller inget att skåla i champagne över. Personligen så tycker jag nog nästan att det vore bra för Sandvik att göra en nyemission även om dagens balansräkning kan bli en rejäl hävstång om ekonomin vänder.

Sandvik är också ett företag med väldigt stora fasta kostnader något som i denna dramatiska nedgång inte direkt varit kul. Som jag skrivit om tidigare på denna blogg så jämförs i affärspressen och analyser nästan alltid Atlas och Sandvik, i en del fall är det uppenbart att även en del bankanalytiker inte förstår sig på de stora skillnaderna mellan företagen. Inom gruvteknik är det sant att dom är hyfsat jämförbara men resterade del av företag är närmast dramatiskt olika. Atlas köper in produkter och sätter samman detta till en kompressor exempelvis, nedgången som varit nu har mao drabbat Atlas underleverantörer hårdare än Atlas. Sandvik ja dom gör ju allt själva, det rullar ju i stort sett in malmklumpar i ena änden på Sandvik och ut i andra ändan kommer mycket förädlade produkter, till på köpet enorma lagervolymer av exempelvis nickel. Sandvik äger för övrigt en volframgruva också, kanske är något att ha en firmafest i.

Om vi nu går in i en ”bungyjumpekonomi” där efterfrågan kommer tillbaka starkt så kommer även Sandviks resultat att ta rejäl fart då det numera finns hävstångseffekter både industriellt och finansiellt i företaget även om riskerna inte skall underskattas. Jag ställde själv en fråga om Sandviks investeringsbehov framgent och i alla fall IR-presentatören sade att man är mycket välinvesterade idag och skulle kunna sälja för 100Mdr på årsbasis utan att behöva göra mer än löpande inveesteringar.

tisdag 23 februari 2010

Hur tjänar då Ratos sina pengar?

Ratos är ett företag som det skrivits om mycket på denna blogg och det kan jag nog inte tycka är så konstigt av flera skäl, dels är ju Ratos ett investmentbolag med många mindre aktieägare, det är också ett företag med en lite annorlunda affärsverksamhet än andra investmentbolag såsom Industrivärden eller Kinnevik exempelvis. Ett tredje skäl till varför jag skrivit en hel del om Ratos är att dom är synnerligen duktiga på information kring sig själva. Inga hemligheter och mer eller mindre information i överflöd från dem.

En intressant fråga att ställa sig är Hur tjänar Ratos pengar? Det är ju inte ett ”passivt” investmentbolag som förvaltar börsaktier som Industrivärden eller Öresund.

Ratos är ett prive equity företag (kan tålas att diskutera i och för sig, ibland kallar dom sig prive equity-konglomerat ). Detta innebär att man äger ett antal från varandra oberoende företag. Ratos är mao ingen koncern i den omfattningen att man kan skicka pengar från det ena till det andra innehavsbolaget. Nej i Ratos är varje enskilt dotterbolag självständigt och dessutom i de flesta fall sk ring-fenced vilket kortfattat betyder att bolagets bankontakt har en klausul om att inte minsta vinstkrona från lämna företaget (dotterbolaget alltså) utan bankens medgivande och sedan har man också ett antal sk. Convernater dvs att banken har som krav att man kanske skall ha en viss rörelsemarginal, kassaflöde eller vad det nu är frågan om för att acceptera en viss belåning, för dotterbolagen är belånade mer än börsbolagen generellt men mindre än många private-equity fonder.
Men då Ratos oftast är den enda aktieägaren i ett företag och allt som oftast på moderbolagsnivå har urstarka finanser så kan man hantera kapitalbehov mycket snabbt utan några långdragna nyemissionsprocesser via börsen.

Som bolag så är Ratos affärsverksamhet att man förvärvar, äger och säljer företag. De förmodade vinsterna uppkommer dels när man äger företaget (dotterbolagen gör förhoppningsvis allt som oftast vinster) samt förhoppningsvis så har man byggt upp värden i företag som kan realiseras i samband när man säljer företag. Under fjolåret sålde Ratos inga företag och fick då logiskt sett inga exitvinster den enda vinsten man redovisade var från den löpande verksamheten som också hade ett lite småskakigt år i dessa bistra tider.

Jag tänkte försöka förklara detta genom att ta ett dotterbolagen som exempel, Anticimex. Företaget med ett av Sveriges starkaste varumärken inom just sin nisch.
Ratos köpte Anticimex vid årsskriftet 05/06 för lite drygt 1,6Mdr. Köpteskillingen var på att anticimex var ”strippat” dvs inga likvida medel, inga skulder (eller rättare sagt köpeskillingen var justerat för sådana poster. Anticimex omsatteunder år 2005 1275Mkr och hade sk. EBITA marginaler på 9,3%. EBITA betyder; vinst före räntekostnader, skatter och avskrivningar har jag för mig. I relation till bolagets försäljning betalade man 1,3 det sk. P/s talet.

När Ratos förvärvade Anticimex så lade man hela förvärvsskillingen i en ringfenced konstruktion vilket koftfattat betyder att man tog upp lån satsade egna pengar och efter Anticimex förra ägare hade fått sina pengar (och betalat tillbaka lånen till sina långivare) så skapade man helt sonika en egen ”ny” balansräkning i Anticimex då köpeskillingen var betydligt mer än eget kapital så blev det en stor goodwillpost upprättad och lånen ja dom låg inte hos Ratos utan hos Anticimex, eller närmare bestämt den ökade med en miljard.

Ratos satsade i samband med köpet 625Mkr i eget kapital, pengar som man tog från Ratos kassa. Räntebärande skulder blev 1048Mkr efter lite transaktionskostnader.
Sedan övertog man ägandet och har drivt Anticimex sedan 05/06. Anticimex har alltid på årsbasis sedan dess tjänat pengar med hyfsade marginaler (lite smått ökande EBITA marginaler). Pengarna Anticimex har tjänat har stannat inom Anticimex och ökat deras egan kapital och minskat deras skulder (ibland har man ju dock tagit nya lån för att förvärva något mindre företag). Ratos har hela tiden i sin redovisning värderat Anticimex till eget kapital som man alltid gör och värdet har då ökat lika mycket som Anticimex vinster på sista raden.
Idag och bokslutet 2009 så omsätter Anticimex 1803Mkr, EBITDA marginalen på 10,9% (en del lönsamhetsförbättring jämfört med 2005). Vinsterna som man redovisat sedan 05/06 i form av resultat har varit sammanlagt 337Mkr så eget kapital är idag 965Mkr (den petitesstokige konstaterar också att det skall justeras lite för ett aktieägarlån men det bortser vi från idag.

Låt säga nu att Ratos i morgon säljer Anticimex (något jag hoppas man inte gör) till värderingen p/s 1,3 dvs samma som 05/06 trots lönsamhetslyftet (det är ju lägre priser idag). 1,3*1803=2343Mkr. Nu får man ju inte behålla hela denna försäljningspris utan måste betala tillbaka lånen som Anticimex har, lån som minskat i jämförelse mot inköpstillfället (vinster har amorterat ned skulderna alltså) och idag uppgår till 759Mkr. Kvar till Ratos blir då 1584Mkr. Då det redovisade värdet hos Ratos av Anticimex är 965Mkr (inkl aktieägarlånet) så gör då Ratos i detta högst hypotetiska fall en exitvinst på 619Mkr. Den totala hypotetiska vinsten på ägandet sedan 05/06 är mao löpande vinster på 337+619Mkr i exitvinst=956Mkr i relation till inköpspriset (egna satsade pengar) på 625Mkr eller +152% så ägandetiden varit nästan exakt 4 år (vid årsskiftet senast alltså..)så uppgår den hypotetiska årliga avkastningen till ca. +25% per år, det som Ratos redovisar såsom IRR.

Observera att jag inte är någon utbildad företagsekonom så det kan säkert vara lite fel här och var i detta inlägg och det är ingen fräck excelkalkyl à la handels som detta är uträknat på utan i ett försenat tåg utan internetuppkoppling, mycket försenat därav längden på inlägget.

Ang. aktien så kan jag tycka att den är ganska så dyr i dagsläget så var det sagt också.

lördag 20 februari 2010

Vad sparar du till?

Jag loggade häromdagen in på min internetbank och fick upp någon informationssida med rubriken "Spara lite extra nu när boräntan är låg" och givetvis är det så alla med bostadslån för nu när boräntan är låg många tusenlappar över i månaden i jämförelse mot "normalläge". Sedan har den aktuella banken en sida med lite tips om sparande.

Jag upplever ibland att många har "problem" med sitt sparande dels inte vet till vad dom sparar pengar till, dels sparar alldeles för lite pengar, dels så kanske man sparar till en viss sak medan man kanske borde prioritera ett annat sparmaål. Man kanske sparar i fel form etc.

Den aktuella banken har en prioriteringslista över sparande.

1. Först och främst så måste man har en buffert.
Den aktuella banken tycker minst 2 månadslöner netto på hushållets inkomster. En familj med låt säga 30-50 000kr i nettoinkomst varje månad behöver mao en minsta buffert om 60-100 000kr i buffert.

Till buffert hör också sparande för underhåll i bostaden (om man äger den själv) 5kr per kvadrat i bostadsrätt och 10kr per kvadrat i villan. 1400kr i månaden för en normalvilla enligt banken. Har man bil behöver man buffertspara värdeminskningen på bilen och reparationskostnaden.

En familj i villa och en bil på garageinfarten behöver således dels ha en buffert och dels lägga undan minst 3500kr i månaden i buffertsparande på ett bankonto, inte aktier, inte fonder. Singeln i bostadsrätt och med cykel som transportmedel kommer undan med dels en buffert och några hundralappar i månaden i buffertsparande.

2. Pension
Först där efter när man har en buffert på plats och ett regelbundet sparande som täcker dina konsumtionskostnader så är det dags för att spara för nästa sak, ålderdomen. Om man är ung behöver det inte vara många hundralappar, desto mer o man är äldre och saknar sparkapital idag till ålderdomen. Här är det enligt banken lämpligt att spara i aktier, fonder, pensionssparande, "strukturerade produkter" och annat banken kn tänkas vilja hjälpa till med. Även amortering av bostadslån är en form av pensionssparande.

3. Familjen
Nummer 3 i prioriteringslistan tycker banken är egna barn. Dagens bostadspriser och för att barnen skall ha möjligheter till en bra start i livet när dom flyttar hemifrån så behöver man ett sparkapital och innan barnen själv arbetar så kan det nog vara svårt att bygga upp detta sparkapital utan föräldrars hjälp. Ett långsiktigt sparande nä barnen är små, mindre långsiktigt när dina barn är i sena tonåren.

4. Dina mål och drömmar
Först som nummer 4 och om du har råd så kommer sparande som kan tänkas använda för att uppfylla mål i livet. Man kanske vill gå ned i arbetstid, sluta lite tidigare, åka till fotbolls-VM, köpa platt-tv, bli ekonomiskt oberoende, spara till en kontantinsats till ett hus eller vad man nu önskar i livet.

Hur sparar du? Sparar du till fel sak?

onsdag 17 februari 2010

Något för historienördar

Jag är som sagt lite svag för historia i allmänhet (har man haft högsta betyg i det ämnet i skolan under alla år så...) och näringslivshistoria i synnerhet. Inom näringslivshistoria så kan man ju exempelvis läsa böcker men man kan också läsa årsredovisingar. Exempelvis så har Investor lagt ut samtliga sina årsredovisningar (inkluderat sina fusionspartner) sedan bolagets bildande 1913 på hemsidan.

Därför vill jag i denna bloggpost ge en eloge till AB Industrivärden som nu uppdaterat sin hemsida och också bemödat sig med att lägga alla sina årsredovisningar sedan bolagets bildande i scannern på kontoret och lagt upp dessa som pdf-filer på sin hemsida. Så nu kan vi historieintresseradefölja alla köp och försäljningar som bolaget haft för sig sedan sedan 1944.

Industrivärdens aktieportfölj vid årsskiftet 1944-1945 (i storleksordning):
Fagersta
Bergvik
Ericsson
Hammarforsens kraft
Almedahl-Dalsjöfors
AB Regia
Kilsunds AB

och redan då så satt representanter från Kinneviksfären i Industrivärdens styrelse. Det dröjde också ända till 1963 innan Industrivärden började köpa aktier i Handelsbanken (från vilken aktier i Industrivärden blev utdelade 1944).

tisdag 16 februari 2010

är för mycket värdepapper den stora risken i pensionssystemet?

De kritiskt granskande jorunalisterna på E24.se/svenska dagbladet har senaste månaderna skrivit mycket om tveksamheter inom AP fonderna i allmänhet och 6:e AP fonden i synnerhet. 6:e AP fonden vars affärer inom onoterade företag allt mer framstår finansiell kräftgång i jämförelse med att köpa aktier i noterade företag. Härom veckan var det någon artikel om 7:e AP fonden nu ges fritt spelrum att börja spekulera i derivataffärer för att uppnå ”korrekt” aktieexponering i den nya generationspensionssparfonden eller vad sjutton nu soffliggarfonden skulle döpas om till. Ja dessa AP fonder som förvaltar vår pension.

Bloggaren Diversifierad ger betyget icke godkänt efter att han fått sin framtida inkomstpension sänkt, den som han skall börja plocka ut om en herrans massa år kan jag förmoda. Hur sjutton kan pensionen (den framtida alltså) och dess kapital minska när världens börser under fjolåret gick upp av sällan skådat slag?

Kort sagt det finns mycket att klaga på hos AP-fonderna men fonderna till trots och deras ”spekulerande” och felaktiga placeringar så ligger den stora spekulationen vill jag påstå i det faktum som 2:a AP-fonden förtjänstfullt förklarar på följande pedagogiska sätt ”…Cirka 90% av pensionssystemets tillgångar saknar således exponering mot de finansiella marknaderna”. För varje 100 000kr som du har i inkomstpensionskapital förvaltar således AP fonderna tillsammans 10 000kr

Visst låter det betryggande att så lite av ”kapitalet” som 10% har en exponering mot spekulationen i aktier, obligationer, derviat, bankonton, förlagslån, investmentbanker och annat trams som jag kan tänka mig Lars Ohly skulle kalla det.

Eller förresten vad ligger då 90% av exponeringen i? Något som sett dom under huvudkudden?

Ja 90% av kapitalet är investerat i framtida arbetskraft och deras skatter. (vi har en bred politisk enighet om att använda 16% av svenskarnas taxerade inkomst av tjänst och näringsverksamhet till att betala pension till dagens pensionärer. Som 80-talist får man lov att hoppas att skattvilligheten är lika stark bland de individer som föds idag som de som idag är i arbetsmarknaden.

måndag 15 februari 2010

Optioner, massförstörelsevapen eller riskminimerare?

Optioner är något som det inte skrivs så ofta om på bloggar av samma karaktär som den som du just nu läser på. Jag kan tycka att det är lite synd då optioner är något som många behöver lära sig mer om. Optioner är också något som är både synnerligen komplext och svårförståligt samtidigt som det i grunden i sina enklaste sammanhang är förvånansvärt enkelt. Optioner kan också vara något med närmast hejdlösa risker samtidigt som det också kan vara något som minskar dina risker och förbättrar ditt kassaflöde.

Jag är inte först av allt verkligen ingen direkt expert på optioner även om jag har använt mig av det några gånger vilket man bör ha i bakhuvudet när du läser detta. En annan sak man skall ha i bakhuvudet när det gäller optioner är att det är ett ”nollsummespel” dvs optionsmarknaden i sig skapar absolut inga pengar (tillskillnad mot tillgångar som optionerna är utställda mot) men optioner kan användas för att ”lösa problem”.

Istället för att rapa upp hur optioner fungerar osv så tänkte jag direkt gå in på hur man kan använda optioner på två enkla sätt. Vill du lära di mer om grunderna bakom, så rekommenderar jag boken Aktier, obligationer och optioner en mycket bra grundbok om dessa investeringsformer.

Men till saken. Vi tar flickorna Elsa och Astrid som exempel.
Elsa det är en försiktig kvinna hon sitter idag med mestadels likvida medel på ett sparkonto men har ett önskemål att köpa aktier, men dom får gärna bli lite billigare än idag innan hon vågar gå in. Astrid å sin sida äger idag en ganska så omfångsrik portfölj av aktier hennes dilemma är att hon tror att börsen går upp i framtiden , och går det upp mycket så skulle hon egentligen vilja sälja lite aktier för att minska sina risker. Hoppas att en hel del känner igen sig i problemen och frågan är då hur man skulle kunna använda två optioner.

Först då Elsa, med pengar på banken. Hon har genom någon form av analys kommit fram till att exempelvis Telia vore en passande investering för henne, Teliaaktier kostar idag 49kr, men det tycker fortsatt Elsa är lite dyrt. Men låt säg att hon skulle kunna tänka sig att köpa aktierna för 42kronor stycket och då skulle hon kunna tänka sig att köpa 1000 stycken. Hon har då två alternativ, antingen att sitta och rulla tummarna, hoppas att Teliaaktien sjunker till 42 kronor eller så ringer hop till sin mäklare och ställer ut säljoptioner där hon tar på sig risken att köpa Telia för 42 kronor till sommaren(juni). För denna risk som bara kommer införlivas om just aktien sjunker till 42kr, är aktien högre är det ingen som kommer nyttja sin option att sälja aktier för 42 kr till Elsa. Men det finns i kråksången är att Elsa för att ta denna risk erhåller en optionspremie, kontanter som hon får direkt i handen. I dagsläget ung. 800kr beräknat på 1000 aktier (juni). Hon tar givetvis risken att aktien sjunker till 38kr men denna risk är ju mindre än att köpa aktien för 42 kr utan att få någon premie. Premien blir en form av extra ”ränta” eller ”utdelning”.

Det omvända exemplet var då Astrid som idag ägde aktier, vi säger hyoptetiskt att hon äger 1000 Telia aktier, köpta för 35kr stycket idag värda 49kr. Astrid tycker nu att Telia börjar få en lite ansträngd värdering och skulle aktien gå upp till 55 kronor så tycker hon att det är dags att sälja. Astrid har nu att välja på mellan att sitta och rulla tummarna, inkassera ev. utdelningar och sälja om aktien går upp till 55kr. Hon kan också välja att utnyttja optioner. Astrid ringer till sin mäklare och ställer ut köpoptioner på sina aktier, 55 kr i sommar då säljer hon. För detta löfte om att sälja aktierna för 55kr erhåller hon precis som Elsa en premie, en form av extra aktieutdelning om vi ser på juni månad så får hon ca. 400kr. Hon tar två risker, dels så kan ju aktierna kan gå upp till 65kr då missar hon hela avkastningen över 58kr, den andra risken är givetvis att telia aktien går ned, samma risk som alla andra aktieägare. Astrid får i det läget glädja sig lite åt att hon fått en ”extra aktieutdelning” i alla fall.

De var två förhållandevis enkla varianter att utnyttja optioner i kombination med aktier. Tänk på att optioner oftas handlas i kontrakt om 10, vilket betyder poster om 1000 aktier, så det är inget som man skall ägna sig åt om man äger 12 Investoraktier eller liknande.

torsdag 11 februari 2010

skattefordran vs. skatteskuld

De båda investmentbolagen Investor och Industrivärden brukar ju ständig och jämt jämföras med varandra så det är väl lika bra att vi fortsätter göra detta även i en och annan bloggpost. Denna gång tänkte jag jämföra utdelningar från båda dessa ägarbolag.

Investor dom sänkte sin utdelning från 4,75kr till 4kr och Industrivärden sänkte sin utdelning från 4,50 kr till 3kr per aktie.
Ett investmentbolags aktieutdelningar är ju en hel del mattematik som jag skrivit om tidigare såvida inte investmentbolaget vill dra på sig att betala skatt (vilket är vansinne då pengar blir trippelbeskattade för aktieägarna). Sedan har investmentbolaget om jag förstår saken rätt också möjligheten disponera en del skattefordringar och skatteskulder mellan åren utan att direkt för inbetalningar.

Dessa former av bokslutsdispositioner verkar nu både Investor och Industrivärden dragit nytta av. Kortfattat så kan man säga att Investor i detta bokslut ”överutdelar” dvs man skickar iväg mer pengar till sina aktieägare än vad man egentligen skulle behöva medan Industrivärden denna säsong ”underutdelar”.
Bolagen som Investor är ägare i sänkte i många fall sina utdelningar kraftigt under fjolåret, SEB och Husqvarna och Electrolux ställde helt in utdelningarna under fjolåret exempelvis. Bokföringsmässigt skall detta göra avtryck i Investor denna säsong som tekniskt sett nog inte skulle haft högre utdelning är 2,50kr eller något.

Nu delar man istället ut 4kr och får på så sätt en skattefordran. Då flera innehavs bolag återupptagit sina utdelningar eller ökat dem något så kan man nog tro att Investor till nästkommande år kan komma att öka utdelningen.

Industrivärden å sin sida är det i många fall en omvänd situation där många av innehavsbolagen höll upp sina utdelningar ganska så bra under fjolåret, Volvo delade ut 3kr, Sandvik 3,15kr osv. Bara Munters ställde in utdelningen helt. I mattematikens värld så innebar detta att Industrivärden egentligen skulle delat ut 3,5-3,6kr per aktie i egen utdelning i år. Nu delar man istället ut 3kr per aktie och ”underutdelar” således mot mattematiken. Man drar mao på sig en skatteskuld. Nu förhåller det sig så att flera av Industrivärdens innehav denna utdelnings säsong sänker sina utdelningar, volvo ställer in, ssab och Sandvik minskar utdelningen kraftigt vilket medför att Industrivärden i teorin skulle få en rejält sänkt utdelning nästa år. Men med tanker på ”överutdelningen” i år så finns det kanske skäl att anta att utdelningen nästa år kanske kan bibehållas på 3kr, särskilt om det böja ljusna lite i konjunkturen för verkstadsbolagen.

onsdag 10 februari 2010

Banking business

De svenska banker har nu alla utom Handelsbanken avlämnat sina bokslut för 2009 och som vanligt så är det ju för en lekman/kvinna inte det lättaste att förstå sig på hur alla dessa siffror hänger samman, det är räntenetton, riskjusterade resultat, kreditförluster och allt annat.

Dessutom så är det så med banker att väldigt mycket av de redovisade resultaten beror på just redovisningen. Hur stor en kreditförlust är exempelvis är inte lätt att säkerställa i kronor och ören och kreditförluster kan sedan givetvis återvinnas. Såväl Swedbank som SEB och Handelsbanken har idag startat ”panthanteringsbolag” (kan tänkas att det var ett eget uppfunnet ord) där övertagna panter drivs kvar inom bankens väggar. Swedbank har exempelvis fastighetsbolaget Ektornet som nu för att undvika allt för stora kreditförluster skall driva vidare kommersiella fastigheter i såväl Baltikum här hemma. Fastigheter som blivit överbelånade och där ägarna har sopats bort och istället för att direkt sälja så tar man själv tt ägaransvar och hoppas återvinna kreditförluster genom löpande och realisationsvinster. Handelsbanken driver exempelvis vidare fordonskomponentföretaget Plastal som ett dotterbolag efter att detta gått i KK i våras.

Vad man slås av när det gäller Swedbank och givetvis också de andra bankerna när det gäller deras kommande bokslut är hur ohyggligt stabil den inhemska svenska bankmarknaden är. Det är den svenska bankmarknaden som helt klart räddat Swedbank från ”the dark side”. Ett resultat på minus dryga 10Mdr är för Swedbanks del helt och fullt kopplad till utlandsverksamheten, här hemma gör vi fortsatt vinster, helt okej sådana.

För den svenska bankmarknaden så har denna djupa lågkonjunktur som Swedbanks VD kallar ” en av de mest turbulenta åren i Sveriges historia” gått förbi på ett stark sätt. Den kreditförlustnivå som Swedbank redovisar i Sverige var 0,14% under 2009. En siffra som givetvis är stora i absoluta tal (förluster på 1,3Mdr) men i relativa tal är en piss i missisippi och inte det värsta sedna Hedenös.

Men återigen tillbaka till redovisningen och skillnader. Hur kan det komma sig att Handelsbanken idag redovisar en kreditförlust nivå som är dubbelt så hög som Swedbank här hemma i Svea rike? Kan Swedbank ha så mycket bättre kreditkvalité här hemma? Swedbank verkar dessutom har gjort betydligt bättre köp än kollegan SEB av bank verksamhet i Baltikum. SEB har vackert fått lov att skriva av varenda goodwillkrona i dessa verksamheter vilket inte sparbanken gjort, men det är väl en stabilare verksamhet kan man tro. Redovisning var det frågan om ja.

tisdag 9 februari 2010

Flyg AB krasch line?

Ja mycket skall man höra innan öronen trillar av heter ju ett gammalt svenskt ordspråk. Detta ordspråk passar ju utmärkt att prata om när det gäller Scandinavian Airlines Systems alias SAS. Efter närmast dramatiska förluster och kapital som saknas återigen för att ens kunna förnya flygplansflottan så är det återigen dags för nyemission och ägarna säger återigen att detta är sista gången man ställer upp med kapital. Har du hört den förut?

Nyemission denna gång i SAS innehåller inslag som jag nog aldrig tidigare sett i nyemission. För att svenska staten och Wallenbergarnas förvaltningsbolag Foundation Asset manegment (FAM) skall garantera sin del av nyemission så ställer man ett antal ultimatum, dels så skall SAS kreditgivande banker förlänga sina krediter och dels så skall personalen i SAS gå med på kostnadsminskningar (vilket mao betyder lönesänkningar, ändrade arbetstider, färre semesterdagar osv vad man nu kan hitta på) om en halv miljard. Först om dessa villkor uppfylls ja då ställer staten och FAM upp med pengarna som behövs fram till nästa kommande nyemission. Förhandlingar på hög nivå mellan intressenterna Ägarna, de anställda och kreditgivarna i ett bolag.

Personligen så anser jag att svenska staten (och för den delen danska och Norska dessutom) inte bör vara delägare i SAS. Det bör givetvis vara en statlig angelägenhet att sörja för en god inhemskt infrastruktur men inhemskt flyg, nej tack det finns egentligen inget behov av och flygresor till Mallis och ”möta våren i paris” kan jag inte heller tycka är en statlig angelägenhet. Ett väl utbyggt tågnät torde kunna svara mot det behov av statlig infrastuktur som behövs. Möjligtvis att det ligger ett statligt intresse i drift av flygplatser såsom Landvetter och Arlanda kan jag övertygas till. Men att agera som flygoperatör på en konkurrensutsatt marknad, nej och återigen nej.. Ett annat problem är helt klart att flygtrasporter av dagens variant inte är en långsiktigt hållbar aktivitet i spåren av peak-oil.

Samtidigt så bör man nyktert inse att svenska staten sitter i en rejäl rävsax när det gäller SAS vare sig man vill det eller inte. Det är inte så enkelt som att ta sin mats ur skolan. Dels så måste man ställa upp med kapital för att någorlunda bevara värdet i SAS och dels så är det för svenska staten mer eller mindre omöjligt att idag sälja SAS då det troligen inte finns någon köpare. Det är ju en sak att som småsparare köpa och säja några hundra eller tusen aktier över börsen det går ju utan problem. Att sälja halva bolag över börsen är i det närmaste omöjligt. Till detta kommer problemet att SAS mer eller mindre ständigt och jämt behöver mer pengar likt en fågelmamma matar sina ungar. Mao man kan inte lägga ned och man kan knappt fortsätta heller… jämmer och elände för ministrar oavsett partifärg.

Man kan inte annat än att hoppas på att denna ”sista” nyemission leder till att man klär bruden för bröllop och att staten på något mirakulöst sätt lyckas ta sig ur bolaget. Skulle man till övers få lite pengar ur en sådan affär så kan jag nog tycka dessa pengar mycket väl kan överföras till Banverket och SJ. Nu är jag ju i och för sig på detta område som inbiten tågpendlare gravt partisk.

måndag 8 februari 2010

Hur står det till med säkerheten?


Securitas är ett bolag som det pratas om väldigt lite nu för tiden, annat var det för 10-15 år sedan då var Securitas börsen ”gullunge”, med rätta skall också sägas. Historien sedan Greve Douglas och Melker Schörling tog över bolaget är enastående, en av våra största framgångssagor under efterkrigstiden vid sidan av bolag som HM och Tele2.

Securitas av idag är ju ett annat bolag helt klart. Man har delat ut en del dotterbolag och kvar finns egentligen kärnverksamheten, bevakning. Borta är larm, lås, värdetransporter, säkerhetssystem och vårdssäkerhet om fanns i det gamla Securitas.

Bevakning är ingen spännande verksamhet vilket märks i normalt sett hög personalomsättning. Det handlar om fast bevakning i någon lucka eller ingång. Och patruller som är på vift och går sina vardagliga rundor med ficklampor och radioapparater. Bevakning är också en lågmarginal bransch det är inte många procent man får i vinst som ägare, men som tur är det inte speciellt höga utgifter i verksamheten mer än just personalen och möjligtvis deras kläder i så fall. Branschen med bevakning är på de flesta fall i världen fragmenterad med många lokala små bolag, även i Sverige finns det många bevakningsfirmor. Securitas är däremot världens största bevakningsföretag med Falck och G4S som utmanare.

Även om bevakning är något som alltid finns ett grundläggande behov av så har givetvis lågkonjunkturen slagit mot Securitas, på årsbasis handlar det om att verksamheten krympt med ett par procent om året, förvärv oräknat. I relation till många andra typer av bolag som fått se sin försäljning dyka med en tredjedel, givetvis stabilt. Samtidigt vill jag nog påstå att Securitas har gjort ett bra år då man lyckas att höja sina marginaler lite (idag omkring 6-7%), det är bra gjort när verksamheten krymper lite.

Jag måste medge att jag tycker ledningen med VD Alf Göransson ger ett mycket sympatiskt intryck när Securitas numera tillämpar den gamla Handelsbankens principen att volym aldrig får gå ut över lönsamheten. Mao har man förlorat en del mindre lönsamma kontrakt och istället tagit lite mer lönsamma kontrakt i portföljen, växt kanske lite mindre än marknaden men i gengäld vunnit i lönsamhet och marginal. Lika så har ett av Securitas problem varit att man sålt sina tjänster i länder som EU zonen och USA inga direkt snabbväxande raketer. En prioritering har således varit att kommit in i länder som Kina och Sydamerika exempelvis. Bolaget är också valutakänsligt, sjunkande dollar och Euro medför lägre intäkter (i sek) även om marginalerna är intakta. Man har hanterat dett genom att förvärva.

Securitas är ett bolag som satsat förhållandevis rejält under lågkonjunkturen 2009. I stort sett utan att ha givit några direkt feta rubriker i affärspressen så har Securitas förvärvat företag med 14 000 anställda under fjolåret, siffran tål att upprepas, 14 000anställda, det är många, riktigt många. Faktum är att det är lika många som arbetar inom ett stort företag som Husqvarna för att tala proporstioner.

I grund och botten är Securitas ett långsamt växande bolag där man organiskt kan tänkas växa i takt med inflationen, inte direkt spännande och knappast något att hetsa upp sig över. Skall bolaget få tillväxt så måste man mer eller mindre förvärva. Samtidigt med den värdering som Securitas har idag så börjar man mer och mer bli ett ”värdebolag” med trygg avkastning och en tillgång som ger helt okej realränta.

Ser man till avkastningen på eget kapital kan man tänka att den ligger stabilt omkring 20% (22% under 2009) och mycket av bolagets kassaflöden är helt fria att fördela på amortering av lån, förvärv eller utdelning till ägarna. Investeringsbehovenär inte stora och med tiden kan man mao anta att aktieägarna kapital förräntas helt okej. Direktavkastningen ligger kring godkända 4% idag. Men om vinstutvecklingen om något år börjar ta fart i det genomsnittliga börsbolaget ja då kommer inte Securitas hänga med.

söndag 7 februari 2010

Generationsskiften i många styrelser

I boksluten som nu presenteras så presenteras det som sig bör oftast valberedningarnas förslag till styrelseledamöter i företagen om man inte väntar till kallelsen till årsstämman i många fall. Någon slutar, någon annan kommer in osv.

I torsdags skrev det om två intressanta personer inom skogsindustrin. Dels så slutar Clas Dahlbäck som styrelseordförande i Stora Enso efter att ha ägnat ett halvt yrkesliv (i styrelsen sedan 1990) mer eller mindre åt att mer eller mindre förstöra sveriges äldsta företag Stora Kopparbergs Bergslag, grundat 1288 om jag minns mina historiekunskaper rätt. Clas Dahlbäcks facit som den drivande i Stora (och sedermera Stora Enso) måste nog anses kvala in på Hall of fame när det gäller misslyckade strategiska beslut. Ett blogginlägg av den längre skolan skulle inte kunna förklara alla turer, men jag hoppas verkligen att det ges ut en minnesskrift över Storas senaste 20 år, huruvida den skulle klassificeras som en komedi eller skräcklitteratur på biblioteket återstår att se. Nu skall vi inte döma Dahlbäcks livsärning över Stora enso, han har gjort mycket bra arbete på andra håll inom Wallenbergs.

En annan intressant och aktuell styrelsemedlem är att det i Holmen väljs in en 30 årig civilekonom utan några direkt industriella erfarenheter, kan tyckas märkligt. Den gamla förgubbade kulturen att man först skall ha ett gäng gråa hår och varit mångårig VD och druckit några pilser ihop med andra gråhåriga äldre herrar som också varit VDar innan man väljs in i ett större börsbolagsstyrelse verkar mao ha brutits av Holmen. Nu är det ju i och för sig inte vilken 30 åring som helst utan fru Louise Lindh. Louise Lindh är en aktiesparare av högsta rang vars portfölj nog skulle göra varenda aktiebloggar egrön av avund. Lindh har bla. ett personligt ägande av 7,5% av kapitalet i LE Lundbergföretagen, lite drygt 2 miljoner aktier i Industrivärden och ett respektabelt antal i hufvudstaden också. Säkerligen också lite Holmen, Husqvarna och Sandvik. Hon sover nog gott om natten.

Personligen tycker jag det är mycket positivt och kul att Louise Lindh väljs in i styrelsen för Holmen (och tidigare Hufvudstaden) för till syvende och sist är det mer eller mindre hennes (och hennes systers) pengar som driver runt Holmen om vi räknar lite förskott på arv från pappa Fredrik Lundberg. Sverige behöver ägare och styrelseledamöter av kött och blod. Det behövs nog också lite yngre röster i Holmen som kanske vågar ställa obekväma frågor och sanningar till de övriga gråhåriga herrarna i styrelsen om hur klokt det är att vara hårt slagsida mot tidningspapper.

torsdag 4 februari 2010

Midway, preparatus supervivet?

Försvarsmaktens överlevnadsskola som ligger lokaliserad till den vackra Svea rikes reservhuvudstad har ett mycket klokt valspråk, preparatus supervivet som på klar svenska betyder ”Den förberedde överlever” och detta valspråk är något som genomsyrar verksamheten vid FÖS. Först genom att förbereda sig, skapa sig praktiska kunskaper och psyklogiskt vänta sig på det oväntade kan man klara av en sådan situation.

Det ”lilla” skånska konglomeratet Midway Holding är ett företag som förberett sig som sig bör. Som ett av få företag så har man mer eller mindre öppet talat om i årsredovisningar att de goda tiderna kommer följas av dåliga och i senaste årsredovisningen (avser verksamhetsåret 2008) så får man nästan intrycket att Midway och huvudägaren , tillika styrelseordförande och kapitalförvaltaren Sten K Johnsson mer eller mindre gått runt och hoppats på lågkonjunkturer skulle dyka upp. I de goda åren betalade man av lån, man delade ut pengar istället för att förvärva, och man konsoliderade osv. Man får också intrycket av att Midway är ett företag med mycket konservativ bokföring men också synnerligen knapphändig, som extern intressent får man då inte reda på mycket mellan årsredovisningarna och även den lämnar en del att önska också.

Midway till sin natur balanserar på tre ben. Dels ett antal ägda företag som kategoriseras som ”teknikföretag” dvs som tillverkar allt från ställningar, småhus, släpkärror och teknikpryttlar samt säljer dessa. Sedan har vi ett antal företag som är handelsföretag dvs företag som säljer andras produkter t.ex. en bilförsäljare, medaljer och pokaler(!) etc. Det tredje benet är sedan en central kapitalförvaltning där man gör olika finansiella transaktioner i syfte att förränta kapitalet i mångt och mycket förhöjt i dunkel hur man jobbar mer än att man ibland köper aktier, garanterar nyemissioner, optioner, belånade konstruktioner och liknande hokuspokus som inte är så lätt att förstå sig på eller ha insyn i.

Även om Midway var förberett inför en överlevnadssituation i ett harmagddon i konjunkturen så kan man krasst konstatera att man har drabbats hårt under 2009 även relativt. Rensat för förvärv har omsättningen fallit med en tredjedel precis lika illa som våra stora konjunkturkänsliga verkstadsbolag vilket är anmärkningsvärt då Midway gärna talat om att man är en ägare av stabila företag, med stabila kassaflöden. Vinster har förbytts i förluster även om handelsbolagen kvartal för kvartal har förbättrats sig under året. Utan kapitalförvaltningen som dragit nytta av det goda börsåret i fjol skulle Midway ha redovisat rejäla förluster, hur förberedd man än varit. Här ha styrkan i kombinationen kapitalförvaltning och rörelsedrivande visat sig, det är ju sällan dessa går i takt.

Midway har idag dålig lönsamhet det står klart i de rörelsedrivande bolagen, tidigare urstarka finanser är sådär efter några mindre förvärv. Samtidigt så finns det i Midway givetvis en god tradition av långsiktigt värdeskapande.

Nibes VD, Gert-Eric Lindqvist för att tala om något helt annat sa en gång på en företagspresentation jag var på att Nibe alltid tittar på fina bolag att förvärva . Men de förvärv som man genomför skall klara av Nibes krav med rörelsemarginalen på 10%, en organisk expansion samt en avkastnings på sysselsatt kapital i verksamheten på 20%. Klarar man av dessa krav så kan man tänka sig att köpa bolagen, men inte dyrare än omsättningen. (för nyckeltalsfanatikern motsvarar detta ett p/s tal på 1)

Midway har nog långsiktiga kvalifikationer att klara av 10% i rörelsemarginal i teknik och handelsverksamheten. Eller nja… vi säger 7%, en avkastning omkring 20% eller strax därunder på sysselsatt kapital har man lyckats med i hyfsat många år. Kapitalförvaltningen är ju svår att uppskatta även om Stan K varit klart framgångsrik. Om vi då tar Gert Erics tumregler så skall vi ju helst inte betala mer än exempelvis 80% av omsättningen kan tycka.

2009 omsatte man 1689Mkr det 30% fallet till trots. Det skulle ge ett pris på Midway omkring 1,35Mdr. Sedan har man en nettoskuld på 86Mkr och den lär ju banken lägga beslag på så en värdering kring 1 och en kvarts miljard borde ligga i fatet eller femtilappen per aktie. Självklart under förutsättning att Midway återkommer i gammalt gott slag och det är höga krav för man är absolut inte där idag. Så än blir det till att äta rötter och tallbarrsté

onsdag 3 februari 2010

investering -mattematik, diagramtolkning eller en konstart?



Vad är framgångsrik investering? Det är en fråga som många ställt sig genom åren. Kan man överprestera passiv investering i form av indexsparande? Vad är framgångsreceptet för superinvesterare som Warren Buffett, Mats Qviberg, George Soros och alla dom andra?

Kortfattat så kan man säg att det finns två skolor. Dels den sk. effektiva marknadshypotesen. Den hypotesen utgår ifrån att marknaden är perfekt i förhållande till den information som för tillfället finns tillgängligt. Dvs kursen på aktier, valutor och obligationer är alltid rimligt och är priset/kursen inte ”normal” så kommer ”normal” ganska så snart inträffa. Faktum är att i stort sett all ekonomisk utbildning och litteratur är uppbyggd kring denna effektiva hypotes. Våra handelshögskolestudenter lär sig räkna ut ett värde på företag, nationalekonomer lär sig matchningspriser på olika varor efter utbud och efterfrågan, tekniska analytiker förutsätter att trenden förhåller sig inom den troligaste trenden osv osv.

Kortfattat så skulle man kunna säga att ”marknaden” är en form av pendel som rör sig kring ett normalvärde ibland är det lite höga priser och då skall priset ned och ibland så är det billiga priser och då skall dom upp och oftast så är pendeln i det som vi skulle kunna kalla normalläge.

Utifrån detta konstaterade att marknaden är effektiv är det rimligt att anta att man kan skapa en modell för att få god avkastning. Kan man fundamentalt korrekt värdera ett företag kan man få en överlägsen avkastning. Lika så skulle man kunna konstruera en teknisk analysmodell som rätt värderar varenda kurva och diagram och långsiktigt ger en fantastisk avkastning. Dvs har vi bara rätt modell så kommer vi investera fantastiskt, mata sedan in modellen i en dator och du får en maskin som är en superinvesterare.

Faktum är att denna effektiva marknadshypotes vunnit många riksbankens pris till Alfreds Nobels minne. Faktum är att två nobelpristagare skapade en datorbaserad hedgefond som helt och hållet baserade sig på att det som idag är onormalt i morgon blir normalt, strikt teoretiskt och matematiskt. Denna fonden blev oerhört framgångsrik, i flera år fram till dess att den kraschade helt och fullt. Orsaken? Det som var mycket onormalt övergick till att bli extremt onormalt till att bli osannolikt onormalt till att bli omöjligt sannolikt. Då fanns inget kvar av fonden, puts väck.

George Soros är kanske den största kritikern av våra superinvesterare till den effektiva marknadshypotesen. Men det finns många andra också som inte anser att man kan skapa en modell för investeringar. Charlie Munger (Buffetts kollega på Berkshire) likställer t.ex. investerande vid en konstform(!!) mer än mattematik. Buffett själv lär ha sagt (fritt från minnet) att det räcker med penna, papper och en post-it lapp för att fastställa ett företags värde i kombination med sunt förnuft och innehåller formeln grekiska bokstäver har du räknat fel.

Soros är av åsikten att saker som är onormala många gånger blir självförstärkande och tenderar att bli ännu mer ornormalt och utan mänskliga interventioner så övergår onormala företeelser i krascher obönhörligen. Lämnar vi marknaden dit hän så leder detta till katastrof förr eller senare. För 12 år sedan så skrev George Soros boken den globala kapitalismens kris, läs gärna den om du är lite filosofiskt lagd.

på bild: Visst är det härligt med vinter, tom med nyopererade fru verkade gilla vädret i helgen.

måndag 1 februari 2010

Göra något vettigt av pensionen?



Om någon vecka eller månad kommer det orangea kuvertet skickas ut till pöbeln från nya pensionsmyndigheten. Det sägs som sagt att man alltid skall göra något bra av sitt orangea kuvert. Förra året så gjorde jag då verkligen det då jag vek det till en vacker liten tupp. (se bild) Så kallt som det är denna vinter så blir det nog att lasta in kuvertet i kaminen och en sprakande eld så nyttan blir som stor som möjligt med pensionsbeskedet. Orangea kuvert lär nog vara ganska så bra braständare eller?

För egen del så förstår jag inte varför det envisas om att skicka ut orangea papperskuvert om pension och pappersblanketter i form av deklarationen. Varför ödslas det med porton och koldioxidkrävande transporter för detta fullkomligt meningslösa innehåll. Varför kan man inte hos pensionsmyndigheten respektive skatteverket avsäga sig dessa utskick om man så önskar?

Är jag ohejdat sugen på att få veta mitt statliga pensionskapital så loggar man helt sonika in på www.pensionsmyndigheten.se eller www.minpension.se och de senaste två åren så har jag via webben skickat in min inkomstdeklarationen innan jag ens fått den i brevlådan… Nej låt oss skattskyldiga och framtida pensionärer få välja om vi vill ha det som ett mail/e-upplysning eller som papper och plast för de som inte önskar ta del av informationen via internet. Eller varför inte helt sonika ha som målsättning att all statlig kommunikation borde bli digital?

Förpackningsproblemet

I förra veckan avlämnande SCA sitt årsbokslut för fjolåret. Resultatet är att koncernen externt omsatte knappt 111Mdr kronor (en hel del av företaget är intern omsättning som inte tas upp i koncernen t.ex. så säjer man ju virke till sig själv)
Under året har SCA tagit en helt del ”engångskostnader” (1,4Mdr) och lite beroende på om man tar med dessa eller inte varierar resultatet givetvis. +5,9Mdr utan engångskostnader eller +4,45Mdr i årlig vinst vilket blir lite överslagsräknat en vinst per aktie om antingen lite drygt 8kr eller mer korrekt 6,78kr inkl. dessa engångskotnader. Med lite förhoppning om ett bättre år i år och vinsten borde kunna hamna kring 10kr per aktie.

2009 är i högsta grad ett intressant år. Under den bättre konjunkturens dagar år 2006-2007 så tjänade företaget bra med pengar i sin förpackningsverksamhet medan mjukpapper var rena mörkret med låga marginaler. Nu i dessa sämre tider så står sig hygienverksamheten i SCA ganska så hyfsat kan jag tycka. Personliga hygienen (läs inkontinensskydd, blöjor, bindor och tamponger) levererar på årsbasis marginaler över 12% och mjukpapper (läs toapapper och hushållspapper) ligger på lite drygt 9%. Skogsindustrirörelsen med sågade trävaror, pellets, pappersmassa, tryckpapper och massa andra produkter lyfts upp av den egna skogen och har marginaler på knappt 15% trots dåliga tider i mycket pappersindustri (speciellt tidningspapper). SCA är helt klart en av de allra lönsammaste i pappersindustrin, mycket tack vare den egna skogen som sagt.

Alltså allt gott i dessa tre grenar och avkastningen på kapitalet svarar helt klart upp mot vad man kan förvänta sig.

Men sedan så har vi då årets sorgebarn i SCA, förpackningsrörelsen som mer eller mindre på håret klarar sig ifrån att göra förluster. Med tanke på att förpackningsrörelsen är ca. 25% av SCAs externa omsättning och ung. 25% det sysselsatta kapitalet så drar förpackningsrörelsen ned hela SCA lönsamhet för året och koncernen hamnar totalt sett på 9% i avkastning på kapitalet till förfogande och 7% om vi räknar in engångsposterna.

Så låt oss då packa ihop lite och titta på förpackningar. Pappersförpackningar är en vara som behövs och kommer behövas även i framtiden. Förpackningar är allt från den där bruna wellpappkartongen runt IKEAs platts bokhyllor till den exklusiva pappersförpackningen kring champagneflaskan. Förpackningar är också en skrymmande och dyr vara att transportera i förhållande till sitt värde, något som alla som står vid förpackningsåtervinningen förstår, detta gör produktionen oftast lokal. Vi importerar inte så mycket kartong från andra sidan jorden.

Förpackningar är i högsta grad också en konjunkturkänslig produkt då det är en jämn strid ström av tillverkning medan efterfrågan är synnerligen konjunkturkänslig. Köper vi inte postorderprodukter, ikeabokhyllor och bag-in-box förpackningar så minskar efterfrågan ganska så mycket med de återkommande problemen med att då även priset på kartong av olika de slag sjunker. Stor lönsamhet följs som sagt då av gräsligt dålig lönsamhet några år senare. En jämförelse av år 2007 och 2009 kan ju tjäna som exempel.

En del företag har framgångsrikt för att få bort sig från dessa konjunktursvängningar riktat in sig på att nischa sig inom förpackningar. Ett företag som förtjänar lite beröm är Kinneviks dotterbolag Korsnäs, dom har mycket av sin produktion inriktad på vätskekartong t.ex. det pappret som ett mjölkpaket är byggt av. Man har då blivit mycket stor på detta stadiga område, kalla drycker dricker vi oftast lika mycket år från år och istället för att sitta i knät på sina kunder så har Korsnäs blivit kanske viktigaste affärspartner för bolag som Tetrapak och Arla. Andra företag har nichat in sig framångsrikt på andra områden.
Även om SCA gärna vill tala om hur duktiga man är på innovationer och spännande förpackningslösningar så skulle jag nog vilja säga att här ligger en av SCA stora svagheter. Man är inte top-of-the-line inom denna sektor, som bäst e god medelmåtta.

I SCAs fokus på tillväxt inom hygien så har man nog glömt av behovet av att bli vassare och starkare inom förpackningar. Idag är ca. 70% av omsättningen inom förpackningar standardprodukter, vanlig hederlig brun wellpapp. För att tala siffror SCA förpackningar klarar av 2% marginaler, Korsnäs 10%. Jag är förundrad över att SCA inte hårdare driver en nischstrategi inom förpackningar, de dåliga tiderna borde ge utrymme till att ta strukturella grepp.
Gadgeten innehöll ett fel