Biter svenskt stål fortfarande?

Häromdagen så var jag på en IR-träff/företagspresentation av verkstadsbolaget Sandvik. Ett av de allra största svenska verkstadsbolagen och med en lång och ärefylld historia med en börsnotering redan 1901.

Att Sandvik varit ett framgångsrikt företag kan man förstå genom att bara skriva en mening, aktieutdelningar varje år sedan börsnotering 1901 och endast två förlustår under bolagets 150-åriga historia. Det är få verkstadsbolag som kan visa upp den imponerande historiken, sedan bör man då komma ihåg att ett av dessa två förlustår på 150 år just inträffade i fjol, återkommer till detta lite senare.

Vad är det då som gjort Sandvik så historiskt framgångsrika? Och vad är det som drivit utvecklingen från gamla Sandvikens Jernverk till dagens högteknologiska företag?

Svaret är nog att Sandviken varit mycket duktiga på forskning av utveckling och faktiskt skapa mervärde för sina kunder, när andra företag först och främst sålt produkter har Sandvik sålt det det som kunderna verkligen vill ha, svenskt stål biter som bekant.

Men vad gör då Sandvik? Även om det är ett välkänt företag så är det nog ändå så att Sandviks produkter är förhållandevis okända även om Sandviks produkter i högsta grad är något som påverkar våra urbana liv och även om du rakar dig med rakblad från Gilette eller rakapparat från Philips så är det Sandvik som levererat blad och skärhuvuden, oavsett om vi får vår energiförsörjning från en kärnkraftverk eller ett fjärrvärmeverk så har Sandvik allt som oftast med ett finger i spelet och även i en höftprotes och oljerigg. I grunden handlar det om att leverera det kunden vill ha och ett materialkunnande om metaller.

De två största affärsområdena i Sandvik behandlar metaller på lite annorlunda sätt, dels gruvteknik där Sandvik tillsammans med AtlasCopco är världsledande och där IR-chefen jämför dessa båda bolag som två jämnstarka parhästar där man turas om att inneha ledarpositionen.

Det andra affärsområdet vid sidan av specialstålen och gruvteknik är vad man på engelska kallar tooling dvs verktyg som borrar, fräser, svarvar och gör andra roliga saker.

Sådana verktyg är nog närmast den ultimata konjunkturindikatorn, ett skärhuvud på en industriell svarv lever inte många minuter och är något som mer eller mindre hela tiden måste förnyas och när svarvarna börjar tystna så går det redan dagen efteråt mindre beställningar till Sandvik. Även om det är en konjunkturkänslig produkt så är det oftast en mycket lönsam produkt och Sandvik arbetar ständigt med att förse sina kunder med allt bättre produkter och IR mannen som hade företagspresentationen var noga med att poängtera att trots att Sandvik gjort stora nedskärningar tillföljd av lågkonjunkturen hade hade man inte gjort några besparingar på FoU eller säljstyrkan. Man arbetar ständigt med förbättrade produkter och man vill vara ute och träffa kunderna lika mycket i dåliga tider.

Om vi övergår till det finansiella så är det idag lite lätt att känna igen gamla Sandvik, ett resultat på minus är något unik. Sandvik är historiskt sett också ett företag med stabila finanser och när man idag har nettoskulder som är större än eget kapital så känns inte heller det som direkt som ”gamla Sandvik”, direktavkastningen är ju heller inget att skåla i champagne över. Personligen så tycker jag nog nästan att det vore bra för Sandvik att göra en nyemission även om dagens balansräkning kan bli en rejäl hävstång om ekonomin vänder.

Sandvik är också ett företag med väldigt stora fasta kostnader något som i denna dramatiska nedgång inte direkt varit kul. Som jag skrivit om tidigare på denna blogg så jämförs i affärspressen och analyser nästan alltid Atlas och Sandvik, i en del fall är det uppenbart att även en del bankanalytiker inte förstår sig på de stora skillnaderna mellan företagen. Inom gruvteknik är det sant att dom är hyfsat jämförbara men resterade del av företag är närmast dramatiskt olika. Atlas köper in produkter och sätter samman detta till en kompressor exempelvis, nedgången som varit nu har mao drabbat Atlas underleverantörer hårdare än Atlas. Sandvik ja dom gör ju allt själva, det rullar ju i stort sett in malmklumpar i ena änden på Sandvik och ut i andra ändan kommer mycket förädlade produkter, till på köpet enorma lagervolymer av exempelvis nickel. Sandvik äger för övrigt en volframgruva också, kanske är något att ha en firmafest i.

Om vi nu går in i en ”bungyjumpekonomi” där efterfrågan kommer tillbaka starkt så kommer även Sandviks resultat att ta rejäl fart då det numera finns hävstångseffekter både industriellt och finansiellt i företaget även om riskerna inte skall underskattas. Jag ställde själv en fråga om Sandviks investeringsbehov framgent och i alla fall IR-presentatören sade att man är mycket välinvesterade idag och skulle kunna sälja för 100Mdr på årsbasis utan att behöva göra mer än löpande inveesteringar.