onsdag 31 oktober 2012

Vem räddar världen och levererar vinster till aktieägarna helst samtidigt?


Det finns ju ett känt förhållningssätt att vi i samhället har många som är experter på att påtala om vad som är fel och brister men det är desto färre som är duktiga på att åtgärda problemen. Det är väl i många stycken bara att gå till sig själv (kan du inte se dig själv i detta så projicera på författaren av detta blogginlägg) för att inse att så är fallet ibland och annars är det såklart politiker eller EU som bär ansvaret för problemen. Kanske gnäller du ibland på din kommun utan att själv göra så mycket mer än gnälla?

Låt oss övergå till något jordnära, Vi tar exempelvis ett smältverk eller pappersmassebruk.
Verksamheter som ur miljöhänsyn är mer eller mindre "bedrövliga". Det är energikrävande processer, det är resurskrävande på råvaror, det blir restprodukter, det förorenar, skitar ner. punkt. Dessutom är det storskaliga kapitalkrävande industriverksamheter och en känd svensk paradgren genom klassisk hederlig basindustri. För egen del om jag får göra en abrovink i detta inlägg anser jag det borde vara obligatoriskt för skolungdomar att någon gång besöka och få uppleva verksamheter på nära håll av denna art precis som att man borde lära sig och uppleva att mjölk kommer ifrån kor och kroppen behöver fysisk aktivitet för att må bra.

Samtidigt så är produkter från smältverken och pappersmasseindustrin i mer eller mindre förädlad form från dessa verksamheter produkter som vi alla vill ha. Jag tror få skulle vilja sätta sig på toaletten utan toapapper, man vill kunna ha en snöskyffel i förrådet när tomten är full av snö eller trallskruvar i nya altanen så man kan nyttja den. Vi sitter mao här i ett etiskt dilemma. Våra egna toalettbesök och altanprojekt är det som i grunden eller närmare bestämt i slutändan förorenar vår jord och förbrukar våra ändliga resurser fast vi kloka förnuftiga människor fokuserar förstås inte på att förbjuda folk att sitta och skita och bygga altaner.

Istället fokuserar vi på den miljöskadliga verksamheten hos de fula fiskarna på företagen.
I detta fallet det aktuella smältverket eller pappersmassebruket. Usch och fy med sånt skitigt, men det måste ju ändå finnas kvar eller? Man kan ju så klart göra det lätt för oss att verksamheten bör läggas ner då den är miljöskadlig (vilket resulterar till att vi flyttar miljöproblemet från Sverige till någon annan del av världen). Sedan kan man gör det lite svårare för sig och fokusera på att begränsa den miljöskadliga verkan av dessa verksamheter. För vi är ju överens om att mycket av denna typen av industri står inför stora omställningar till följd av vad vi skulle kunna säga resursknapphet.

Vem räddar nu i detta fallet världen och ser till att denna verksamhet sker så effektivt, energieffektivt och rent som möjligt?
Är det du som konsument som har avgörandet i din hand när du står där i hyllan på ICA och väljer mellan det ena eller det andra toapappret? Är övertygad om att ibland har konsumentmakten mycket stor betydelse, fråga inte minst ett företag som Nokia.
Är det politikerna (dvs våra egna folkvalda representanter eller kanske du själv?) och deras utförarde i form av myndigheter som bär ansvaret genom att stifta lagar om utsläpp, energieffektivitet mm?
Är övertygad om att politikerna ibland måste gå före och slåss på barrikaderna. Förbud mot klorblekt papper är ju ett bra exempel.

Sedan finns det ju också en tredje intressant kraft. Företagen själva och dess anställda (dvs även här kommer du som person in igen).

I fallet basindustri genom exemplen med smältverk och pappersmassebruk är det i högsta graden fråga om goda ingenjörer i företagen. Ett smältverk eller pappersmassebruk kan alltid göras energieffektivare, mindre resursförbrukande, renare och med mer kvalitetssäkrade processer. Om så görs så brukar detta även avspegla sig i ekonomisk vinning för företaget  genom mindre kostnader för energi och råvaror (ekonomerna är ju med i investeringskalkylerna så känn dig inte bortvald om du till övers råkar ha den kompetensen). Dvs jag är helt övertygad om att företagens inneboende kraft kan göra stora förändringar ur miljöhänsyn. Det är skillnad på pappersmassebruk och pappersmassebruk så att säga.

Vad har nu detta med investeringar och aktier att göra? Faktum är att jag tror det har väldigt mycket med aktier och investeringar att göra. Företag och företagskulturer är inte lika. De företag som anställer rätt folk, med rätt kompetens som jobbar i en och samma riktning för detta ständiga arbete att förbättra sig och ställa om efter omvärldens krav. Likväl som ett gott fokus på att hushålla med jordens (och de ekonomiska) resurserna som står till buds ofta avspeglar sig i fina ekonomiska siffror också.

Så vad har du gjort för att rädda världen idag?

måndag 8 oktober 2012

Lärdomar från Panaxiaaffären

En affär som varit mycket omskriven i svensk media sista tiden är konkursen för det svenska värdetransportbolaget Panaxia. nu senast idag då konkursförvaltaren konstaterar att det saknas 646mkr.  En konkurs som påverkat många affärsidkare och banker i form av uttagsautomater där Panaxia servade de flesta. Alla kort ligger inte på bordet men affären ser ut att innehålla mängder med intressanta företeelser och ingredienser. ekonomisk brottslighet och en hel del skumraskaffärer verkar finnas i historien som det säkert kommer skrivas böcker om i framtiden.

Jag har tidigare inte varit direkt inläst på värdetransportbranschen men har i och med Panaxia funnit visst intresse av att läsa på lite. i min enfald trodde jag att värdetransport handlade om att transportera kontanter från exempelvis en seven-elevenbutik till deras bank. En säker transport från affären till banken och pengar i kundens kassa till kundens bankonto. I själva verket verkar verksamheten som sig vara mycket mer komplex. Bankerna har de senaste åren allt mer slutat att ta emot kontanter på bankontoren och växla in ev. överskott av sedlar hos riksbanken. Detta gäller inte enbart för privatkunder utan även affärsidkare. För affärsidkare som innebär detta att man mer eller mindre blir tvingade till att nyttja värdetransportbolag och kontanterna går inte till respektive banker utan till centrala depåer av kontantlager som har avtal och står under tillsyn av riksbanken. Depåerna verkar fungera som riksbankernas förlängda arm och enligt lagstiftning från 2005 är också tillgångarna i depåerna räntebärande så att inte riksbanken varje dag ska behöva ta emot enorma mängder sedlar. Depåerna fungerar sedan som omfördelare. Vissa företag behöver varje dag lösa in sedlar (t.ex. seven eleven) och vissa företag behöver varje dag få tag i sedlar (t.ex. banker genom att deras kunder tar ut pengar i bankomater). Denna uppgift löser värdetransportbolagen.

I dessa depåer råder en oerhörd noggrannhet. Den exakta mängden kronor skall varje dag raporteras till riksbanken. kontroller och revisioner görs, för att ingenting skall kunna hanteras felaktigt då tillgångarna här bir räntebärande enligt riksbankens föreskrifter (pengadepån är ju en form filial för riksbanken). Vad är då problemet? Jag problemet som jag förstått saken är att det inte är seven eleven, pressbyrån och Lindas kaffe och kanelbullesfik som är kunder i dessa depå utan värdetraportbolagen. Kanske plockar värdetransportbolaget ut pengar på morgonen och sätter in på eftermiddagen mm. Dessa pengar bokförs då i värdetransportbolagets namn fast det är en fråga om värdetransportbolagets kunders pengar. Vilka pengar som tillhör respektive kund hanteras med hjälp av kvitton och värdetransportbolagets bokföring. Här finner man källan till den eventuella ekonomiska brottslighet som kan tänkas vara genomförd i fallet Panaxia.

För det blir en intressant aspekt. Värdetransportbolaget gör mao mer än att transporterar pengar, dom omvandlar för sina kunder räkning sedlar till pengar (dvs sådana på pengar på dataskärmar) . Någon som i högsta grad är en finansiell verksamhet som tidigare bankerna sysslade med. Det blir också ett slack i tid mellan det att kunden till värdetransportbolaget lämnar över sina kontanter till värdetransportbolaget fram till dess att man får sina  pengar insatta på sitt egna bankonto. Under mellantiden är de ekonomiska medlen i värdetransportbolagets förvar och ingår således även i värdetransportbolagets balansräkning!

Tittar man i gamla årsredovsningar i Panaxia så kan man se att dessa "kunder pengar i förvarar" dvs en skuld i panaxia så är dessa pengar i en större summa än värdetransportbolagets egna kapital. Genom att "slira" någon/några dagar med dessa transporter så finns det riktigt stora ekonomiska medel i verksamheten i relation till verksamhetens egna ekonomiska resurser. Som en upplagd grogrun för en ekonomisk brottslighet. 646mkr han alltså försvinna bara de sista dagarna innan konkurs, mer pengar än vad som redovisades som eget kapital när bolaget var "friskt".


Låt oss jämföra med en fondförvaltningsverksamhet. I en fond förvaltar ett fondbolag dina pengar i olika tillgångar och mot denna tjänst tar man ut en avgift men själva värdet på fonden tillhör dig som kund. Skulle du som kund sätta in pengar i ett fondbolag som inte står under  tillsyn av finansinspektionen? Skulle svårligen tro det. Men i fallet värdetransportbolag så gör du affärer med ett finansiellt bolag som hanterar dina pengar men verksamheten står inte under tillsyn på annat sätt än vilket aktiebolag som helst.

Det är inte en optimal situation enligt mig. Denna verksamheten bör enligt mig regleras då den faller inom ramen för finansiell verksamhet och bör innefattas av FIs tillsyn. punkt.
Gadgeten innehöll ett fel