Är vi mindre likvida idag?

På nationalekonomibloggen Ekonomistasskrevs häromdagen ett synnerligen intressant blogginlägg som förtjänar att kommenteras. I inlägget beskrivs den svenska hushållsutlåningen i relation till BNP (tänk inflationskorrigerad ung.) och hur denna har stigit sedan i mitten av 90-talet.  Föga överraskande har ju hushållens skulder ökat betänkligt de senaste åren. Till att idag vara ungefär 1,6ggr BNP. I förhållande till hur mycket ekonomiskt mervärde i ekonomin som vi vanliga dödliga bidrar så har vi alltså idag lite drygt 3 ggr så mycket lån som i mitten av 90-talet, räntan är väl en tredjedel mot då så det går väl jämt ut i räntekostnader kan jag tro.

Inget revolutionerande, för våra bostadspriser har ju gått upp sedan dess vet vi ju alla och då är det ju lätt hänt att man ökar på sina lån vid bostadsbyten eller när man köper den där fina svarta BMWn som står på garageuppfarten.

Men i inlägget på ekonomistas finns det också vackra diagram för den svenska förmögenhetsutvecklingen med vackra bostäder, aktier, pensionsförsäkringar mm. också detta relaterat till  BNP och här börjar det bli riktigt intressant. 

Några intressanta reflektioner kan man göra utifrån diagrammet. För det första så har vi såklart tagit allt mer lån, i relation till våra inkomster för att köpa bostäder och i viss mån ett ökat pensionssparande som våra kära banker och försäkringsbolag har sålt på oss i form av en salladsdressingsblandning med en del skräckpropaganda och två delar "sätt guldkant på ålderdomen". Att vi tar lån för att pensionsspara kan man ju tycka är en synnerligen "intressant" reflektion...

Detta medför att den genomsnittlige svensken har fått ett större bundet kapital i relation till mer lättillgängliga tillgångar. Vad som också är intressant är att den genomsnittlige svensken sedan i mitten av 90-talet blivit fattigare, om man bortser från feta pensionsförsäkringar och fantastiskt ljusa och fräscha bostäder. Mindre pengar i plånboken och på aktiedepån, men snyggare kök så att säga. Toppnoteringen 1999 hade vi en finansiell förmögenhet på 0,75 av BNP till idag 0,2. BNP justerat så har vi alltså "tappat" 2/3 delar av våra lätt realiserbara tillgångar. (fast vi har ju blivit så rika så det gör ju inget....)

Om vi översätter situationen till att vara ett företag så är det min uppfattning att vi privatpersoner har fått en sämre likviditetssitatuation även om vi skaffat oss större tillgångar. Den genomsnittligare svensken sitter i dagens situation mao lite trängre till om man hamnar i trångmål, får man ett ”kassaflödesbortfall” i form av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa så är det betydligt fler idag som måste realisera fasta tillgångar (dvs sälja drömkåken med det fina köket eller BMWn) i en sådan situation mot att det . pensionsförsäkringen kan nog bli synnerligen svår att realisera På samhällsnivå innebär detta såklart systemrisker enligt mig då den genomsnittlige svenskens förmåga att hantera inkomstbortfall har blivit ”trögare”, visst man är rikare idag, men knappast mer flexibel med pengar på kontot eller aktier idag än i mitten av 90-talet. 

Oroligheter i mellanöstern

Oroligheterna i mellanöstern och nordafrika pågår alltjämt och sprids från land till land likt båtkapsejsningen somm började med en skakning på nedre däck eller hur man nu hade det.

Man kan såklart spekulera i hur länge oroligheterna kommer pågå, vilka konsekvenser det kommer få osv. Samtidigt kan man nog krasst konstatera att det det finns en hel del likheter med situationen när muren till östeuropa rämnande även om namnen nu istället är Gaddaffi och Moubarak istället för Chauchesko (hur sjutton stavar man det namnet?).

Man behöver nog inte vara direkt konspiratorisk för att inse att situationen kan leda till nya oljekriser, likt situationen under slutet av 70-talet. Mellanöstern är som sagt vår stora oljetunna i vår industrialiserade värld. Mycket riktigt har oljepriset också stigit då fler aktörer vill säkra sin tillgång på olja.

Men detta har ni som bekant läst i nyheterna...

Vad som kanske skrivit betydligt mindre om i nyheterna men som i högsta grad är intressant ur svensk synvinkel är trävaruindustrin. Sverige är som bekant ett land med många träd och desto färre av oss träskallar. Vi har då logiskt byggt upp mycket skogsindustriell verksamhet papper, förpackningar sågade trävaror osv. En klart viktig exportindustri för Sverige.

Nordafrika och Mellanöstern har väldigt ont om träd men desto mer folk man har således blivit länder som importerar just trävaror och då främst från träiga länder som Sverige och Finland. Vid sidan av Storbrittanien (som också har ont om träd större än rododendronbuskar) har nordafrika och mellanöstern blivit en av våra viktigaste exportmarknader för just trävaror och jag gissar hypotetiskt att situationen i regionen utlöser en rejäl oro och en stor del av marknaden har säkerligen redan försvunnit mer eller mindre.

Givetvis är detta en marknad på marginalen men även marginaler kan som sagt ge upphov till marginalprissättning och man kan nog anta krisen hypotetiskt kan utlösa lagerproblem i den svenska trävaruindustrin då fler aktörer börjar tro på lägre priser och håller igen på investeringar.

Sågverken gör nog inget direkt lysande första halvår skulle jag tro.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Aktier vs. amortering ur ett kassaflödesperspektiv

Sin vana trogen slår riksbanken inte till med några stora överraskningar utan fortsätter sista tidens trend med att i sakta mak höja den svenska reporäntan i takt med att de svenska konjunkturen förbättras. Denna trend kommer fortsätta en bra bit framåt och riksbanken ser inte några direkt stora moln vid horisonten utan trenden på räntan är kort sagt upp för att Sverige långsiktigt ska uppfylla sitt inflationsmål om 2% per år.  

Räntenivån påverkar oss alla, vare sig vi har lån eller inte, bor i hyresrätt eller slott, arbetar eller är pensionärer. En höjd ränta medför att det blir dyrare att ha lån, avkastningen på sparande blir större, det blir lite dyrare för företag att genomföra investeringar och man får lov att räkna med hyran för den som bor i hyresrätt kommer öka i lite snabbare takt, pensionsbolagen får lättare att uppfylla sina garanterade åtagande och tusen andra faktorer som sagt. En höjd ränta har kort och gott en åtstramande effekt även om vi nog ännu inte direkt är på de nivåer att det är direkt mycket till åtstramning.

Vad som mest hänt att är att den svenska krona har stärkts mot de flesta andra valutor vilket inte är direkt konstigt då vara statsfinanser är bättre än på många andra håll, vår tillväxt är bland de bättre och nu även en lite högre räntenivå än många andra länder i vår närhet. Svenska statsobligationer har därmed blivit synnerligen poppis bland ränteinvesterare i relation till mer riskfyllda Euroditon.

För investeringar i aktier påverkar också räntan förstås. Allt annat lika så innebär en högre räntenivå att vi får ett högre avkastningskrav dvs det blir rimligt med lägre p/e tal och högre direktavkastning  på våra aktier när räntan stiger då vi kan få avkastning på annat håll. Omvänt när vi har en låg ränta så är det förstås rimligt med högre p/e tal och lägre direktavkastning. När räntan är under procenten stimuleras vi i att ta risker som sagt. 

Även som privatperson är min uppfattning att man till viss del bör hålla koll på förhållandet mellan ränta och aktier. Särskilt de individer som samtidigt har lån (t.ex. bostadslån) och en aktieportfölj. Det mest rimliga jämförelsen att då göra är den mellan den rörliga bostadslåneräntan och direktavkastningen på de egna aktierna. För den som är skuldfri är jämförelsen mot bankboken mest relevatnt. 

Idag är situationen att rörliga bostadslån har en listränta på omkring 3,5% och det är nog rimligt att anta att en välspridd aktieportfölj har någon liknande direktavkastning som bolåneräntan idag. Kassaflödesmässigt innebär detta att det är ett neutralt förhållande mellan aktier och amorteringar som ”sparform”. De två senaste årens extremt glada investeringsdagar är nog att betrakta att ha gått in i en annan fas då räntenivån sakta men säkert återgår mot ett normalläge. Men man behöver väl inte helt springa benen av sig att sälja aktier, men kanske bli desto mer försiktig med ”nya pengar” då amortering blir mer lönsamt ur kassaflödesperspektiv, väl värt att tänka över när vårens utdelningar trillar in i depåer och försäkringar. Om man gud förbjude har rena konsumtionslån så blir det förstås än mer lönsamt ur kassaflödesperspektiv att betala av på dessa lån mot att investera i aktier.

Desto högre räntan de kommande åren når desto högre krav bör vi ställa på våra finansiella innehav av det enkla skälet att amortering blir en allt bättre sparform ur kassaflödessynpunkt. Hamnar vi på räntenivåer på 6% exempelvis så måste vi har mycket god tro på vinst och utdelningstillväxt på aktieinnehav, eller att p/e talen sjunker och direktavkastningen på börsen är mycket hög. Annars blir det helt enkelt ”dyrt”.  Blir det ett mycket stort ”glapp” mellan direktavkastningen på aktier och bolåneräntan kan det finnas skäl att helt sonika sälja aktier och betala av på lån för de som har sådana (alt. sätta in pengar på sparkonton med bunden ränta).

Sedan finns förstås alternativet att både spara och amortera samtidigt. Kanske är detta ett bra råd att ge idag när situationen ser ganska så neutral ut.

Nyårsklockorna klämta

De sista självande timmarna av 2010 är nu på väg att löpa ut, börsen har strax stängt och med denna stängning så är det dags för skatteverket att samla ihop information inför deklartioner och företag att sätta samman de sista siffrorna i årsbokslutet.

Det blev ett märkligt börsår 2010. Den svenska ekonomin återhämtade sig säkerligen snabbare än någon vågat förutspått och negativa BNP siffror vändes snabbt till kraftigt positiva. De låga räntorna fick privatpersoner, företag och finansiella marknader att jubla. Riskpremier har sänkts i kombination med kraftigt ökade vinster i många fall. Lönsamheten är idag rejält stark skulle jag vilja säga. Ta bara två globala företag som t.ex HM och AtlasCopco, inga fel på vinsterna där inte.

Samtidigt finns det som alltid mörka moln i horisonten. Bad moon rising som Creedance sjöng i en låt en gång. Statsfinanserna i många av jordens länder är minst sagt bedrövliga och det lär bli många år med offentliga nedskräningar, sänkta pensioner, allt mer privatiserad sjuk och äldreomsorg (inte minst nya karolinska som skanska skall delfinansiera är ju ett talande exempel). Resursknappheten i världen blir också allt mer talande och vi blir allt fler som slåss om allt mindre. I många fall direkt ändliga resurser och stora stora framtida omställningsproblem.

Börsen är sedan botten 08/09 mer än väl dubblad, inflationen är stigande främst i de "producerande" länderna vilket självfallet leder till ökande priser hos oss "konsumerande länder" med höjda räntor och troliga dåliga realöneökningar. Detta talar nog helt klart mot börsen som helhet. Samtidigt finns det en annan intressant och positiv sak, många av våra stora företag har varit sparsamma och balansräkningarma är i många fall riktigt bra. Två bra exempel är t.ex. electrolux, 100Mdrs företaget med nettokassa, byggföretaget Skanska även det med urstarka finanser, värdering av företag är ju som sagt både earning & assets. Inte bara vinster som åker upp och ned. 2011 kan bli ett år av "stockpicking" dvs där det kan skilja mycket mellan goda och dåliga investeringar även bland de allra största och välanalyserade företagen.

Så jag lyfter bubbelglas och önskar er alla ett gott nytt år. Några nyårslöften? Själv hoppas jag under någon gång nästa år bli förälder om allt går som det ska. Det blir nog ett äventyr som jag hoppas inträffar. I vårt fall pga "skit i förgasaren" så inkluderar detta en resa till sydafrika. Håller en lite tumme..

Published with Blogger-droid v1.6.5

Är obligationer alltid säkrare än aktier?

Förhållandet mellan aktier och obligationer är något som alla borde lära sig en del om. För i högsta grad så påverkar dom varandra. Den som lånar ut sina pengar får en fast bestämd ränta på sina pengar, sedan pengarna återbetalda när obligationer löper ut och den som äger företag får istället del av vinsten som uppkommer i företaget. Om företaget lånar pengar så måste man betala ränta till utlånaren (obligationsinnehavaren) och således så måste alla investeringar som ett företag gör ge en bättre avkastning än räntan på lån. I händelse av likvidering av ett företag så har alltid obligationsägarna företräde till bolagets tillgångar framför aktieägarna som står sist i kön. Obligationen står för tryggheten och aktien för möjligheten.

Räntenivåer på obligationer styr i högsta grad värderingen av aktier och även omvänt så vill jag nog påstå att världens obligationsmarknader också påverkas av aktiemarknaden. Kort sagt du blir ingen bra investerare om du inte lär dig spelet mellan obligationsägare och aktieägare och du ör vara öppen för att investera i båda värdepappersslagen.

Det som lärs ut i den ekonomiska skolningen är att ränteplaceringar alltid under alla förutsättningar är säkrare än aktier och att aktier alltid på lång sikt är en bättre investering än aktier. Jag vill påstå att detta är felaktigt.

Det senaste 10 åren har t.ex. statsobligationer generellt sett varit en klart bättre investering än att investera i ett aktieindex. I Sverige så står börsindex på minus efter 10 år. Köpte du en 10 åring statsobligation för 10 år sedan har du väl fått en 5-6% per år kan jag tänka mig. Och för varje investerad 100-lapp har du idag 150kr(plus ev. räntan på utbetalad ränta). 10 år är en förhållande lång tidsperiod men likväl så har statsobligationer givit bättre avkastning än aktier, i teorin borde det givetvis inte varit möjligt. Eller? I teorin så borde ju aktier på en sådan lång tidsperiod ha avkastat räntan plus riskpremie, men det har aktier alltså inte gjor de senaste 10 åren.

Men idag är situationen synnerligen riskfylld för långa statsobligationer skulle jag vilja säga. Långa 10åriga svenska statsobligationer handlas idag mer eller mindre till all-time-high. Omvänt så blir då deras ränta, all-time-low. I själv verket så får man inte ens 3% om året, snarare närmare 2,3%. Sedan om 10 år så får du sedan tillbaka dina pengar, I bästa fall om svenska staten då fortfarande klarar av att betala sina långivare. Skulle det de kommande åren bli inflation så kommer ju också dina pengars köpkraft minska och icakassen har blivit dyrare. Men det är nog ganska så säkert att du får tillbaka pengar.

I Sverige så har Riksbanken ett inflationsmål på 2%. Prickar man det målet så får alltså ägarna av t.ex. statsobligation 1047 en real avkastning på 0,3% per år, inte så sexigt direkt och jag vill påstå att riskerna med denna obligation är större än en aktieinvestering på 10 år i t.ex. Lundbergs (som till 55% består av lågbelånade fastigheter som avkastar omkring 6% per år).

Sedan finns det också riktigt usla investeringar.
Låt oss ta skräckexemplet Japanska statsobligationer. Vi börjar med räntan, den är lägre än den svenska. Anmärkningsvärt i sig. Men vad som är än mer anmärkningsvärt är den höga risknivån kontra den dåliga avkastningen. Den Japanska staten har idag en skuldsättningen som är mer än dubbelt så stor som landets BNP och man har ett underskott i de löpande statsfinanserna.

Detta kanske inte säger så mycket för dig mer än tidningsrubriker. Men låt oss översätta utlåningen i form av ett icke säkerställt lån till ett industriföretagföretag.

Bolagets/statens skulder är alltså dubbelt så stora som omsättningen och bolaget gör idag förluster. Den skuldsättningen är minst sagt tuff och vi kan ju t.ex. jämföra med företaget Sandvik som ibland ses som hårt skuldsatt. Sandvik har idag en nettoskuld på 29Mdr mycket givetvis men om Sandvik skulle vara lika skuldsatt som Japan så skulle man då haft en nettoskuld på 160 Mdr eller något sådant…Sedan går Sandvik idag med vinst till skillnad mot Japan. Visst är det teoretiskt för Sandvik hade aldrig kunnat få lån på banken på med en nettoskuld om 160mdr till skillnad mot Japan eller USA där det alltid verkar finnas villiga långivare. Att Japan dessutom betalar lägre räntor än Sandvik vilket ju är ett mysterium i sig också. Jag tycker nog det är betydligt mer riskfyllt att låna ut pengar till Japan än Sandvik. fast det kan det väl inte vara i den finansiella teorin?

Men kan det finnas någorlunda investeringsalternativ i obligationsmarknaden? Självklart men då får man leta bland företagsobligationer. Den som t.ex. funderar på aktier i Black earth Farming bör även titta på deras obligationer då räntan nästan är tvåsiffrig idag.

Vad var syftet med stresstesterna?

EU har nu genomfört sina enligt mig mycket knepiga stresstester av de 91 största bankerna inom EU och det var enbart en handfull banker som vid ett teoretiskt scenarie innebärande svagare ekonomisk utveckling, högre räntor, fallande börser och stora kursförluster på bankernas portföljer av europeiska statspapper och "diverse" får så dåliga resultat att dom hamnar på konkursens brant och underskrider det lagstadgade kravet på 6% i primärkapitalrelation (kan det bli veckans ord i pressen nästkommande vecka?). De svenska bankerna är alla starka och hamnar i dessa teoretiska simuleringar på 8,9-10,3% i primärkapitalrelation

I min sinnevärld så är har var enda bank stenkoll på sin balansräkning att man genomför liknande test i stort sett varje kväll innan man går och lägger sig. Skulle det inte vara så att bankerna själva har koll på sina risker så kan man ju hoppas att Finans/bankinspektioner Europa ser till så att bank har koll på sina risker.
Men så kanske inte är fallet, vad vet jag och det kanske då behövdes en teoretisk simulering av fallande börskurser, lite BNP-fall och husprisras.

Det finns ett antal saker som jag tycker är märkliga i testen. Främst handlar det om likviditet. Dvs man har inte testat bankernas likviditet såsom ett scenarie att bankens kunder tar ut sina pengar eller ingen bank vill låna ut pengar till en aktuell bank. Nej detta ser inte EU som ett problem då får vackert riksbankerna ställa upp med nödkrediter. En bank som måste lägga om alla sina lån i morgon är lika stark som en bank som klarar av ingen lånar ut pengar till banken på två år (jmf med Handelsbankens likvidkassa på 550Mdr SEK) Jag vill nog påstå att likviditetskriser är synnerligen allvarliga också då Bankverksamhet ytterst handlar om förtroende. Utan förtroende får en bank svårt att överleva även om man är solid.

En annan sak man inte simulerat är att ett land ställer in sina betalningar. Nej detta kommer ju aldrig hända (har man nu bestämt). Det som är lite kunnig i historia kan väl konstatera att det är mer ovanligt att alla europeiska länder betalar sina räntor och löser in obligationer än att man inte gör det samtidigt. Så nej, EU har nu bestämt att t.ex. Grekland inte går i putten.

Resultaten för de svenska storbankerna är nu också officiella. Sämst (fast ändå på EU mått riktigt bra resultat) resultat får Handelsbanken med bara 8,9% i primärkapitalrelation (veckans ord, lägg det på minnet) efter alla teoretiska trauman, bäst resultat får SEB med 10,3% i slutlig teoretisk primärkapitalrelation. Nordea och Swedbank på pallplats där mellan.

Däremot finns det i de officiella resultaten från de svenska bankerna en mycket intressant sak. respektive bank exponering mot statobligationer. Stresstesterna innehöll simuleringar av sk. "Statsfinansiella chocker" dvs att priset på statsobligationer går ned (räntan går upp) men då inte att något land ställer in betalningarna. (Detta är ju teoretiskt sett omöjligt har ju EU bestämt).

Vi kan ta och titta på en jämförelse mellan den svagaste banken och starkaste. Dvs SHB och SEB. Vi börjar med Handelsbankens statsobligationsexponering idag.

Handelsbanken är ju traditionellt sett en försktig bank med stor kassa av likvida medel så man har en del statsobligationer. överlägsen störst exponering har man i svenska statsobligationer motsvarande 6053Miljoner Euro, sedan följer Finland 412Miljoner Euro, Tyskland 313Miljoner Euro, Norge 171Miljoner Euro, Danmark 116Miljoner Euro, Rumäninen(!) 18Miljoner Euro och lilla Estland 7Miljoner Euro. Resten av bankens utlåning är till privatpersoner och företag (möjligtvis kommuner också kan jag tänka mig)

SEB har å sin sida en radikalt annorlunda portfölj av statsobligationer. Betydligt mer diversifierad om man säger så. 8500Miljoner Euro utlånat till Tyskland, 2242Miljoner Euro till Sverige. inga konstigheter sedan följer då:
Litauen 717Miljoner Euro
Norge 617 Miljoner Euro
Danmark 498 Miljoner Euro
Finland 252Miljoner Euro
Estland 181 Miljoner Euro
Spanien 152Miljoner Euro
Grekland 151Miljoner Euro
Portugal 76Miljoner Euro
Österike 57Miljoner Euro
Lettland 46Miljoner Euro

Men det är ju helt ofarligt att låna ut pengar till stater, dom kan ju inte gå omkull och dessutom så slukar dom inget av bankens egna kapital då statsobligationer har 0% i Kapitalkrav.

Att investera i en depression?

Då båda bloggarna öl-diversifierad och vi-som-gör-batterilådor-till-växthus-Cornucopia har i veckan skrivit några förmanande ord kring hur man investerar om du nu blir depression, vilka hästar skall man satsa på?. Det är inte ett osannolikt scenarie som vår käre ryss herr Kontradiev har lärt oss. Ekonomisk depressioner tenderar att drabba världsekonomin men ung var 60-80 år lagom för att varje generation skall glömma av den föregående generationens misstag. Statistiskt sett så borde det vara dags nu när det var 1930-talet innan och innan dess 1870-talet. Jag minns definitivt inte 1930-talet och inte mina föräldrar heller födda på 50-talet, Möjligtvis min far och morföräldrars generation skulle kunan lära oss, de som är i livet än vill säga.

Bästa sättet att lära sig om framtiden (inte minst investeringssammanhang) får man oftast genom att se de stora dragen i backspegeln. Perioden 1930-1938 präglades av global ekonomisk depression, när hjulen började snurra igen var det mestadels för att vi byggde upp krigsmakter och på depressionen följde sedan ett världskrig. En ruggig del av mänsklighetens historia. Sverige drabbades hårt av depressionen på 30-talet, Landets största företag gick under, Kruger&Toll men ”tack och lov” hade vi haft ett mycket besvärligt 1920-tal som även detta nog kan kategoriseras som depression. Våra svenska banker var därför pga av stor riskavsersion vid hyffsat god vigör under 1930-talet och uppgången i Sverige i slutet a 20-talet var inte alls lika spekulativ som i USa exempelvis och Sverige undgick i alla fall en total ekonomisk kollaps.

Men nu var det detta med investeringar och depressioner.
Vi låter Riksbankens historik guida oss genom perioden 1930-1938. Först så tar vi detta med inflationen. Under perioden 1930-33 så hade vi konstant deflation i landet, priserna sjönk med ung. 7% på tre år. Sedan följde en stabilisering i prisnivån och sakta men säkert började priserna återhämta sig för att 1938 ligga 1,8% högre än 8 år tidigare. Lönerna (för de som hade jobben kvar) sjönk också konstant fram till 1934, fast med beskedliga 2,5%, sedan återhämtning med några procent så lönervar 6% högre 1938 än 1930 men jag kan tänka mig att genomsnittsinkomsten sjönk mer, då arbetslösaheten gick upp.

Den svenska börsen gjorde inte många muntra under perioden 1930-33, den mer än halverades (minus 55%,), observera nu, inkl. utdelningar, räknar man bort dessa var det värre. Sedan stabiliserades börsen precis som priser och löner och började så smått återhämta sig från den riktigt deprimerade nivån. Om 1938 hade index återhämtat sig och stod 20% högre 1938 än 1930, observera inräknat utdelningar! Ingen vidare avkastning och man bör betänka att det nog var vanligare att äga (hade ägt är den rätta benämningen) aktier i Kruger&Toll än någon indexfond. (den första svenska aktiefonderna har premiär på 60-talet) så många hade blivit av med allt, men i mattematikens värld så kan vi räkna med att man ägde index.

Det andra alternativet var som bekant att spara på bankboken och jag räknar här med att avkastningen var riksbankens korta ränteindex (i själva verket så var nog avkastningen till sparbankernas kunder lägre än så, givetvis). Från ingångsvärdet 1930 till 1938 så ökade givetvis mängden pengar på bankboken kontinuerligt, perioden fram till 1934 var det en hög realränta med 3,1-4,1% per år i avkastning plus då att prisnivån i samhället föll. 1933 t.ex. var realräntan 6-7%, trevliga tider för den som har pengar på banken. Sedan sjönk räntenivån i slutet av 30-talet och man fick 2,5% per år jämt skägg de sista åren så realräntan blev i stort sett negativ, eller någon tiondel kring nollan realt. Sammantaget förräntades en hundring till 129kr perioden 1930-38, nominellt.

Låt säga nu att man stod där 1930-med en årslön på banken, Hasse med en årslön i aktieinnehav och Greta med en årslön på sparbanksboken. Båda med genomsnittslön och exakt genomsnittligt kokta ägg på den genomsnittligt stora frukostmackan. Som genomsnittligt goda samhällsmedborgare á la 30-talet sparade dom genomsnittligt undan 10% av sin genomsnittliga lön varje år (lönerna sjönk ju så sparandet sjönk givetvis också).

Hasses börspengar sjönk som en sten givetvis i början men sedan återhämtade sig börsportföljen för att sammantaget avkastning+nysparande 1938 uppgå till 2,09 ggr startvärdet eller då 1,97 årslöner till följd av den ökade lönenivån. Greta hade glada tider initialt och hennes pengar var trygga (vilket inte var sant då det inte fanns någon insättningsgaranti) och avkastade realt bra och sedan lite sämre. Även hon med en årslön intialt och 10% i sparande varje år1938 uppgick bankboken till 2,16 ggr startvärdet eller 2,04 årslöner.

Vi åskådliggör detta i en bild


Vad skall man då dra för slutsatser av detta historiska exempel?
Under 30-talsdepressionen var bankboken en bättre placering än börsen, även vid regelbundet långsiktigt sparande. Aktier är inte en usel investering enbart för att det bli depression, det är betydligt mer riskfyllt att köpa aktier i hgkonjunktur. Då låneräntan är högre än sparräntan så var säkerligen amortering av skulder bland de bästa av ”investeringar” man kunder göra under perioden, särskilt de år som det var deflation och realräntan åkte upp i skyn.

Den som inga pengar har får gå med rumpan bar....förlåt, ...får lov trycka nya pengar

Ja göta petter....
Hur skall man kunna göra någon form av makroekonomiskt inlägg om den statsfinansiella soppan som pågår just nu?

Vi låter Hoola-bandola band förklara läget

När far (USA?) och mor (EU?) är döda och våra släktingar (Japan?) har ta't gift (lånat sig upp över tacknocken?) och alla våra vänner (bankerna?) har valt sig själva. och våra lärare (statscheferna?) och fröknar (riksbankscheferna?) har gått och dränkt sig med varann (något toppmöte?) när sömntabletterna har slutat hjälpa (räntan på 0%?). Och vår präst från konfirmationen(Warren Buffett?) står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser åt (börsens utvecklingen?).

Då kommer halta Lotta (nyheterna i massmedia?) hem till mig, med rösten fylld av gråt och säger vem i hela världen kan man lita på?

orginalet

Man får trösta sig sig med att de offentliga utgifterna i relation av BNP i OECD länderna trots allt "bara" utgör omkring 40% i genomsnitt. En 10% neddragning av de offentliga utifterna sänker således bara BNP med 4%.

Trots allt kommer nog de flesta av oss fortsatt både köpa mat, skita på dasset, värma upp våra hus och prata med våra föräldrar i telefon. Men personligen så känns det som om det här med inflation nog kan bli en sak att prata om en del i framtiden.

Hur stor vikt vid makroekonomin?

I ekonomisk media så är makroekonomi något som tilldrar synnerligen stort intresse vilket givetvis inte är så konstigt. Räntor, inflation, statsfinanser och offentliga pensionssystem är ju något som berör oss alla. Makroekonomi är ju också något som intresserar investerare och företagare r

Ta exempelvis Grekland. Grekland har en BNP på ung. 2350Mdr översatt i svenska kronor. En hisnande summa givetvis och skuldsättningen går ju inte av för hackor heller. Men skulle världsekonomin slås i spillror till följd av Grekland ev. kollaps? Knappast men hack i kurvan definitivt.

Greklands BNP är ju trots allt mindre än enskilda ”blue-chip” företag. Och mäter vi greklands totala BNP med svenska mått så är det ca. 8 ggr AB Volvo eller 1,5ggr Balansomslutningen i Handelsbanken större än så är inte Grekland. Värre katastrofer lär vi nog klara av. Och jag vill nog påstå att det bästa kanske helt sonika vore en skuldsanering, ordnad likvidation eller vad vi nu vill säga. Eller Tycker vi att det skall vara fullkomligt riskfritt att investera i statsobligationer? Nog sjutton har ”investeraren” i form av pensionsstiftelsen eller obligationsfonden ett visst ”ansvarar” också?

Att länder helt sonika ställer in sina betalaningar också går i konkurs det har hänt många gånger förut och kommer säkerligen hända igen. Ryssland och Sydkorea gjorde det så sent som 1998.

För den delen vill jag inte på något sätt förringa problemen med hög skuldsättning och synnerligen ostabila statsfinanser i många länder. Det är problem, stora problem, megaproblem när det gäller USA och säkerligen blir det ingen vidare tillväxt i den globala ekonomin de kommande 10 åren då så många länder helt sonika måste prioritera sina statsfinanser framför offentliga investeringar.

Sverige var för övrigt riktigt ute på fisens mosse strax före första världskriget. Den svenska staten hade då lånat upp pengar i raskt stigande takt så att skuldsättningen var ung. 100% av BNP innan 1914 och när kriget sedan utbröt
Och kanske har länder som Ryssland och Sydkorea klarat sig ganska bra genom att helt sonika ha gått i konkurs istället för att som Japan ideligen har sett ökad upplåning som lösningen på allsköns problem.

Men behöver detta å betyda att finansiella investeringar bör undvikas? Knappast inte minst lär vi nog få inflation…. Även de usla förutsättningarna till trots så kommer alla företag (och privatpersoner) försöka anpassa sig till förutsättningarna. Lägga ned det som inte bär sig och öka där man ser möjligheter och kanske blir det som VDn Arne Karlsson skriver i Ratos årsredovisning, en fakturering på 80-85% av tidigare toppnivåer och många företag kommer göra rekordvinster då kostymen sitter bättre till förutsättningarna idag än i brinnande högkonjunktur.

Vilka är våra tillgångar och resurser?

Bloggaren med det snusförnuftiga namnet Per Penning skriver ofta intressanta inlägg om begreppet tid. Att vår tid är begränsad och att det handlar om att göra något bra åt den tid vi har till förfogande. Tiden är också ohyggligt demokratisk företeelse, vi har alla lika mycket. Såväl stressade småbarns föräldrar som pensionären som kanske börjar dagen med en golfrunda om man har det intresset, 24 timmar per dag, 365 dagar om året (eller 366 om det nu råkar vara skottår).

Över till något helt annat, Idag så är det mest använda mått för att beräkna ett lands välstånd BNP, bruttonationalprodukten. Och om jag kommer ihåg min lärobok från gymnasiet (Vår ekonomi, av Klas Eklund) så är definitionen all offentlig och privatkonsumtion plus alla investeringar och nettot av exporten minus importen. Och så blir det en viss summa och så kan man sedan mäta välståndet genom att dela denna summa mot landets invånare det så kallade BNP per capita. Sverige är i BNP per capita en av världens rikaste länder.

I ”alla tider” har det funnits en kritik mot begreppet BNP och om det verkligen mäter välståndet. Jag är ingen akademiker på området så jag borde kanske inte problematisera detta men det finns några intressanta punkter diskutera.

Ett av problemen är tid. Den BNP som ett land har skapas under en viss tid. Man skulle kunna dela upp tiden i Arbetstid, fritid och sömn och att vi tänker oss att BNP oh vårt välstånd främst byggs upp under arbetstiden och att vi i Sverige jobbar ett visst antal timmar och har en viss mängd arbetstid. I Sverige så har vi låt säga de senaste 50 åren ökat vår BNP i god takt. Samtidigt så nyttjar vi allt mer vår tid. Vi har kanske generellt fått kortare arbetsdagar med 8 timmar per dag men samtidigt så är ett betydligt fler som idag arbetar. För några månader sedan så skrev jag ett blogginlägg om att en villa både idag och för 40 år sedan kostar ung. 3,3 årslöner men den skillnaden att de för 40 år sedan krävs att en individ i hushållet förvärvsarbetade mot idag två. Vi har således finansierat våra allt dyrare villor genom att arbeta mer i familjen.

Och precis på samma sätt är det också med BNP då fler av vår befolkning är inom de sektorer som inräknas i BNP (att laga egen äppelmos hemma i huset är inget som direkt ökar BNP) Vi har alltså sålt vår egen tid mot ett högre materiellt och ekonomiskt välstånd. Har vi då blivit rikare? Eller fattigare? Borde vi inte mäta välstånd/tidsenhet?

Ett annat problem med BNP är att balansräkningen inte är med i begreppet. Dvs våra resurser vi har här på jorden. Själva begreppet Ekonomi betyder just att hushålla med begränsade resurser även om en del förvirrade individer idag ser det som att ständigt öka våra resurser. Såväl gamla greker som dagens Östermalmsdamer har begränsade ekonomiska resurser och vi har inte råda att köpa allt vi önskar hur mycket vi än vill att kunna det i framtiden. Jordens resurser är ju också i högsta grad begräsande och har så alltid varit vi har en viss mängd skog, en viss mängd guld, en viss mängd aluminium och en viss mängd mark att odla mat på. Tillväxten har således en fysisk (även om del säkert säger filosofisk) gräns precis som livet.

Om vi i en förbränningsmotor använder en liter bensin så ökar vi vår BNP genom att vi köper bensinen på macken och betalar dyrt men vi minskar våra framtida tillgångar då de framtida bensintillgångarna blir mindre. Har vi då blivit rikare? Eller fattigare? En dopad resultaträkning på balansräkningens bekostnad?

Och nu kommer säkert någon naturvetare in och upplyser oss om termodynamikens andra lag, dvs att ingenting försvinner utan allting sprids.(fritt från minnet från högstadiets fysiklektioner). Dvs att kolet i markens olja sprids för vinden i atmosfären.

Det hänger liksom ihop

Ibland så springer man på diskussioner med individer om det här med förhållandet mellan kapital och lönearbete, den eviga trätefrågan. Många gånger givetvis starkt influerade av olika politiska och ideologiska inriktningar vilket är ganska synd kan jag tycka samtidigt som många också är förhållandevis okunniga om samspelet mellan anställda och kapital. Så jag tänkte ge en mycket kortfattat introduktion till hur det hänger ihop i vårt samhälle.

Kortfatta t så kan man säga att företag är omöjliga att driva utan både kapital och arbetskraft. Utan kapital skapas inga arbeten och omvänt skapas heller inga vinster utan arbetskraft. Och utan dessa båda åror i båten får heller inte rorsman faster Staten några inkomster.

Aktieägande i olika former är mao en mycket viktig samhällsfunktion då det är deras kapital som skapar arbetstillfällen och skatteinkomster för våra offentliga utgifter. Utan goda vinster kan företaget inte expandera och öka sina löner. Man sitter mao i varandras ömsesidiga knä eller kanske bättre beskrivet genom den klassiska UGL övningen där man sitter ned lutandes mot varandras ryggar, faller en faller båda…

Men hur mycket kapital krävs det t.ex. för att skapa arbetstillfällen? Detta beror givetvis helt och fullt ut på vilken verksamhet det är frågan om. En del verksamheter är arbetsintensiv som t.ex. en advokatbyrå där det inte finns så många mer tillgångar är de som går hem på kvällen. Omvänt så kan et företag också vara mycket kapitalintensiv t.ex. ett fastighetsbolag där pengarna som behövs för att köpa fastigheter kanske ä den viktigaste tillgången och där antalet vaktmästare inte är så stort.

Men jag kan bjuda på ett litet hypotetiskt exempel i ett av våra mest ärefyllda klassiska företag, Sandvikens Jernverk eller kort och gott Sandvik. Sandvik är ett mycket stort företag som har ungefär 50 000 anställda (i alla fall vid senaste årsskifte, idag säkert färre). Samtidigt så finns det i Sandvik idag 1 186 287 175 aktier och såldes krävs det en mobilisering av ung 23 700 aktier och dess kapital för att sysselsätta en genomsnittsanställd i Sandvik samt finansiering av alla bolagets tillgångar vid sidan av nettolåneskulden. Nu är ju i och för sig Sandvik ett kapitalintensivt företag med specialstålverk, stora lager och mängder med andra ”dolda” tillgångar. 23 700 aktier motsvarar ung. idag ett börsvärde på 1,8Mkr så det är inte gratis att driva den typen av företag och betala anställda.

Omvänt är det ju fantastiskt att individen med en aktieportfölj med ett värde om 1,8Mkr faktiskt vid sidan av sitt eget arbete faktiskt också avlönar och låter en annan individ fåförverkliga sina drömmar och spara ihop pengar så att man kan avlöna en annan anställd och en bit av den offentliga sektorn.

På bild, kamvandring det är livet!

Stocks for the long run....ändå

Bloggaren Cornucopia presenterar ett mycket intressant inlägg och en snygg grafiskt bild om att OMX30 index i mångt och mycket på lång sikt följt utvecklingen för inflationen mätt som penningmängd det som kallas M3 måttet. Detta åskådliggörs på ett snyggt sätt i följande bild.

Visst känns det lite deprimerande att man realt sett (dvs inkl. inflation) så har svenska aktier under de senaste dryga 100åren inte givits någon avkastning alls trots då att den svenska börsen tillhör en av de bästa i världen har vi ju alla lärt oss så är börsuppgångarna rent och slätt ett resultat av att penningmängden i samhället ökat. Inte minst under den dåliga tiden på 70-talet då inflationen och penningmängdsökningarna översteg börsens utveckling.

Vad som däremot inte finns med i Cournucopias snygga diagram är en väldigt viktig sak, nämligen den löpande avkastningen från aktier dvs aktieutdelningar. Dom där kronorna som delas ut varje vår. Direktavkastningen från aktier dvs aktieutdelningarna i relation till kursen varierar som bekant över tiden. I viss lägen är den höga för viss företag i andra lägen är den låg eller uteblir osv. Men allt som oftast så delas det ut lite pengar till ägarna av företag. Utdelningarna brukar inte vara direkt stora en tumregel över tid är kanske att ett företag har vinster som är en tiondel av omsättningen och att 25% av vinsterna delas ut. Mao ca. 2,5% av årsomsättningen resterande 97,5% går till att betala leverantörer, anställda, konsulter, firmafester, investeringar för framtiden osv. Men dom där 2,5% av årsomsättningen är i ett långsiktigt perspektiv oerhört betydelsefulla för den långsiktiga avkastningen. Vilket jag snart skall exemplifiera. Men att tala om börsen utan utdelningar är som att tala om att träd i skogen inte växer och kan avverkas.

Totalavkastningsindex brukar det heta när man lägger in utdelningar som återinvesterade i börsindex. Dom där 2,5% av årsomsättningen blir mao ränta på ränta i bästa fall plus att förhoppningsvis så växer företaget. Cornucopia visar förtjänstfullt att tillväxten på företag och därmed också värdet långsiktigt korrelerar mycket väl med penningtillväxten i samhället.
Men om man då lägger till dessa utdelningar som kommer så skapas det en avkastning som blir real dvs som ger en extra avkastning utöver att penningmängden och inflationen driver priset/värdet på företag.

I nedanstående diagram har jag använt mig av riksbankens egna historik över dels penning mängd, börsindex på stockholmsbörsen samt totalavkastnings index dvs där vi återlägger utdelningar tidsperioden som jag haft tillgång till är 1919-2006 via riksbankens hemsida för alla dessa variabler. Skalan på diagrammet är logaritmisk.



Som synes så följer aktieindex kusligt nära penningmängden utan att ge någon synbar real avkastning. Ser vi däremot på totalavkastning med utdelningar så kan man däremot se att totalavkastningsindex inkl. utdelningar givit rejält mycket bättre betalt och dessutom en realavkastning. I Siffror räknat så har totalavkastningsindex under tidsperioden 1919-2006 givit en avkastning som är 4,35% i årsgenomsnitt+penningmängsökningen i samhället. Aktier har mao inte bara bevarat sitt kapital utan dessutom också förräntat kapitalet. Den som satte in en 100lapp för 86 år sedan i den tidens penningvärde hade år 2006, 3890kr i dagens penningvärde. Sedan har ju inflationen dessutom gjort sitt också utöver detta.

Så hur var det nu dom sa ”Stocks for the long run and dividends never lie”, det gällde på 1800talet och det gäller nog idag också. Men tro inte att priset på dina aktier skall stiga mer än penningmängdsökningen, det har dom historiskt inte gjort.

En konjunkturindikator så god som någon annan?

Investors Vd, den skönskrivande Börje Ekholm använder ofta kulspetspennan i Investors rapporter om en egen konjunkturindikator som han följer. I Börjes fall så var det visst någon shoppinggata i New York där nu senaste trenden var att allt fler butiker har bommat igen, klart värre än första kvartalet men han också kunde konstatera den gode ekholm att ett antal butiker nu byggdes om för nya kunder vilket man kanske skulle kunna säga är lite hoppfullt om framtiden och kanske var det inga direkt gröna skott i ekonomin men i alla fall att stammen på trädet i vart fall inte är helt genomrutten.

Själv så åker jag ofta förbi ett litet sågverk och jag har börjat bli allt mer medveten om att en kort blick på sågverket också verkar vara en hyfsat god temperaturmätare. Det lilla sågverket har en ganska så enkel överblickbarhet och kortfattat så ligger på ena sidan om verket ett virkesförråd med timmer och på andra sidan av bruket så ligger en brädgård med inplastade sågade plankor klara för leverans.

Egentligen fram till förra sommaren som var det en ganska så jämn och fin balans mellan virkeslagret och brädgården med min novisa blick. Det var lagom fullt på båda sidor så att säga. I början på hösten 08 så var det uppenbart att sågverket hamnade i problem. Virkeslagret växte över alla bredder till följd av att man köpt in mer än vad efterfrågan var och man fick inte vidare sålt något heller så brädgården blev överfull den med. Det lilla sågverket fick mao klassiska lagerproblem och man kunde riktigt se hur sågverkets pengar nu låg på gårdsplan klart mer än på bankboken. Det lilla verket inledde nu operation lageravveckling och jag kan tänka mig att man mer eller mindre bommade igen produktionen i vintras, säkerligen med ett antal uppsägningar som följd.

Sakta men säkert så började man i alla fall minska ned brädgården något med att i alla fall sälja lite av sitt lager om än att virkeshögarna var väl så stora tack vare produktionsstopp.

Men det var en mycket intressant syn som senast mötte mig som sågverkssneglare vid senaste blicken i går efter att inte sett till det lilla bruket på hela sommaren. För det visade sig nu att i stort sett hela virkeslagret var förbrukat förutom några få virkeshögar, en rejäl och radikal lageravveckling av virkeslagret hade nu skett och med tanke på att brädgården i våras var i hyfsat läge så har man kunnat frakta iväg i produktionstakten.

Man kan väl tänka sig att efter frågan med ROT-avdrag har ”kickat igång” när det byggts altaner, byts fönster och inte minst som mig själv dvs det kanske har byggts ett och annat kajakställ i sommar och kanske skvallrar det lilla sågverket om att den allra värsta lagersituationen nu är avklarad och nu handlar det helt enkelt om att producera och leverera i jämn om än något mindre takt än högkonjunkturåren 2006-2007. Säkerligen kan nu också en och annan skogsbonde sälja lite timmer igen efter marknaden för detta mer eller mindre varit stängd i knappt ett år.

Är börsen som Liseberg?

Häromdagen läste jag på ett internetforum nedanstående tänkvärda inlägg.

Ja, börsen är alltmera som en tombola och inte som en seriös marknadsplats. Det accelererar hela tiden i något slags vansinnesrace. Du är hela tiden bara en knapptryckning bort från marknaden, tidigare fick man som jag gå upp till banken för att göra affärer och då hade man noga tänkt igenom det hela. Nu har vi även de s.k. tillväxtmarknaderna att leka med och miljontals kineser som leker med sina besparingar. Drömmen om snabb rikedom lockar in allt flera relativt okunniga spekulanter som vanligtvis hamnar helt snett med sina investeringar. Nej, jag frågar mig verkligen om börsen är till för oss mindre sparare. Å andra sidan kan man fråga sig hur hälsosamt det är om bara institutioner äger aktier medan privata ägare försvinner. Det är ett dilemma, som jag ser det.

Vi lever idag i en snabb värld. Säkerligen allt för snabb för att vara hälsosam för oss människor. Vi närmast bombarderas med information snabbt och bara en knapptryckning bort. Information som i vår snabba tillvaro i högsta grad påverkar finansiella tillgångars priser på både rationella och orationella sätt. Det är helt klart svårt att hänga med i svängarna och jag tror många ser just dessa förändringar som ett stort tombola eller någon skräckinjagande berg och dalbana på Liseberg. Och det är nog i högsta grad aktuellt att ställa sig frågan om ”börsen” är en plats för små sparare? Jag är nog den första att flika in något om att amortering av bostadslån kan vara ett utmärkt för många.

Samtidigt är en aktie precis samma sak idag som det var på 1800-talet, just en andel av ett företag vilket vi ständigt måste påminna oss om företag som måste tjäna pengar för att överleva och när man inte tjänar pengar måste man överleva på de pengar man har eller ta in nya pengar. Sedan har vi med största säkerhet idag en betydligt mer likvid och volatil handel för dessa företagsandelar. Att hålla isär denna kombination av en företagsandel och en närmast hysterisk och manodepressiv marknad är inte lätt och det är otroligt lätt att fokusera på helt fel saker. Säkerligen är det många aktie och fondägare som fokuserar sitt informationsflöde till att dagligen se hur mycket portföljen är prissatt, man blir glad när den går upp och lite deppad när den går ned. Talar gärna på kräftskivan om vilka klipp man gjort men vill helst inte prata alls om placeringarna de tillfällen då siffrorna är röda i depåsammanställningen. Och så håller man koll på omvärlden genom att skumläsa tidningar och kanske gå in på di.se/e24.se/wsj.com osv. Jag skulle nog vilja säga att man då hamnar just mitt i bruset, läser det alla läser, agerar som andra agerar och tycker att börsen ä ett enda stort tombola.

Skulle jag föreslå några alternativ till att stirra på depån och läsa di.se så skulle jag förslå att läsa böcker (gärna med olika inriktningar såsom filosofi, miljö, psykologi, makroekonomi, historia osv.) och samt årsredovisningar. Säkerligen är det mer relevant information är vad någon bakåtkammad 22 åring sommarjobbare på en tidning nära stureplan skriver för dagen. Sedan så måste man lära känna sin egen psykologi hur man reagerar på sina egna uppfattningar och information.

Sedan kan man med rätta också ställa sig frågan om långsiktigheten i företag för att världen står inför enorma ekonomiska utmaningar både nu och i framtiden. Energikriser, klimatkriser, demografiska kriser, inflationskriser, kreditkriser, pandemier, valutakriser mm. Saker som fundamentalt kommer förändra affärsmöjligheterna för många företag. Vissa kommer gå under andra kommer blomstra precis som det varit genom historien. Samtidigt så har vi människor en fantastisk förmåga att klara oss igenom stora svårigheter i vår strävan för att äta oss mätta, hålla oss varma i en bostad, transportera oss, ha en fin gräsmatta och vara nyfiken på den tekniska utvecklingen.

För tänk att vi redan många hundra år tillbaka i tiden kunde ha god ekonomisk tillväxt långt innan vi upptäckt oljan och gasen, vår uppfinningsrikedom är viktigare än vi tror.

Hur kan konsumtionen vara så stark?

Senaste tiden har det de första signalerna på återhämtning i den globala ekonomin börjat skymta fram från en låg nivå och nu ställer sig allt mer frågan om det blir en snabb återhämtning (med inflationsproblem) eller om det blir en "dubbeldip" där nya problem kommer fram och gör återhämtningen långsam.

PÅ ett område så skall jag villigt erkänna att jag själv haft helt fel uppfattning, vår konsumtion. i ett läge med försämrad ekonomisk utveckling så var det min tro att vi i första hand skulle satsa på att dra ner på vår konsumtion och spara mer. Sparkvoterna har om jag förstår saken rätt gått upp något (speciellt i USA) men vår konsumtion har vi inte dragit ned på trots de bistra tiderna sista månaderna ökar nu istället detaljhandelns försäljning.

Tittar man på den BNP utveckling som varit i Sverige senaste året så har vi en markant nedgång i industriproduktion, export samt i stort sett stillastående offentliga utgifter. Arbetslösheten har ung fördubblats och fastighetspriserna har sjunkit med några procent. Men det som är intressant är att privatkonsumtionen varit en positiv faktor dvs detaljhandeln har klarat sig riktigt bra. Inte minst Hennes & Mauritz och alla deras konkurrenter är ju ett strålande bevis på detta.

Så hur sjtutton kan konsumtionen vara så stark som den ändå varit? Personligen så kan jag tycka att det är lite oroande att vår produktion och export inte går i takt med vår konsumtion och det verkar lite som om vi i Sverige allt mer går mot en "amerikansiserad" ekonomin där konsumtionen utgör en större del av den ekonomiska karta.

PÅ bild, kvällssol över Vättern

Riksbanken går för långt

Först av allt så skall jag klargöra att jag har ett stort förtroende för den nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves. Betydligt mer trovärdig än företrädaren Lars ”aldrig höja räntan någonsin” Heikensten. Jag är inte heller någon stor guldklimp på storsinta makroekonomiska analyser.

Idag meddelar riksbanken att man from 8 juli sänker reporäntan till all-time-low, 0,25%. Samtidigt så skall man också börja erbjuda de svenska bankerna möjlighet till 1 årig finansiering mot det normala 1 natt. Men denna ränta så kommer också bankerna få betala pengar för att parkera likvida medel hos riksbanken. Det är väldigt radikala beslut kan jag tycka som nästan får någon form av experiment över sig. För hushåll och företag så kommer nu räntorna att falla ned till mycket låga nivåer och det är väl nästan på gränsen att man får lov att betala för att ha pengar på ett sparkonto.

Jag tycker riksbanken går för långt, jag tror inte att nollränta löser konjunkturen. Att vi idagsläget givetvis skall ha en låg ränta kan man nog inte tvivla på men skall vi ha en absurt låg ränta? Vilka konsekvenser kan det få på sikt och kan det istället inte leda rakt in i nästa bubbla med inflation istället?, eller en ny börsbubbla som år 2000? Eller ett parkerande i ett tillstånd med låg tillväxt? I vart fall är det nog inte lätt för företagare, privatpersoner att göra väl övervägda investeringsbeslut.

Perspektiv på statsskulder

Ett stort frågetecken i konjunkturen är idag är USAs stora statsskuld. Statsskulden i staterna innehåller idag så många nollor att man knappast vare sig kan skriva eller uttala skuldens storlek. Många ställer sig nu frågan om detta verkligen är hållbart? Hur kan USA få låna pengar till dessa låga räntor trots att landet bara bli mer skuldsatt? Tänk om USA defaultar och ine längre kan betala räntan?

i helgen så har jag passat på att ägna lite tid åt att läsa boken "pengarna och makten" av Gunnar Wetterling som är en historik över den svenska riksbankens historia, en stor del av boken återstår dock. Boken är högsta grad en intressant odyssé över den brokiga svenska ekonomiska historien. Karl XII vansinniga krigföring som resulterade i stor nöd här i landet, Sambanden mellan livsmedelförsörjning och ekonoisk utveckling, Den ohyggliga lågkonjunkturen i slutet av 1870-talet, den miserabla svenska ekonomin under 1910-1930-talet, Krugers uppgång och fall, 1920-talet då mer än hälften av de svenska affärsbankerna gick i konkurs utan minsta insättningsgarati till spararna osv. Nästan som en kriminaltrihller.

Bankväsende både som affärsbank, sparbank eller riksbank handlar mycket om skulder och sparande. Den som är satt i skuld är minsann inte fri som en gammal statsminister lär har sagt samtidigt så har krediter i alla tider även långt innan miniräknarens tid hjälp till att expandera ekonomin i samhället, förbättra infrastrukturen, bygga förmögenheter och rasera förmögenheteri knappa tider.

USAs enorma statsskuld med alla dessa nollor uppgår idag till ca. 75% av landets BNP. Hisnande siffror. Men med lite perspektiv så är detta faktiskt siffror som Konugariket Sverige vid ett flertal tillfällen varit upp och nosat på och vänt! Under slutet av 1600-talet var det värst, Omkring år 1720 var det lika illa och vi stod vid ruinns brant. Vid 1800-talets början var Sverige troligtvis världens mest skuldsatta nation i realtion till BNP, Under krugerkrachen åkte statsskulden upp till nästan 60%, på 1970-talet blev detta ännu värre och under 90-tals krisen var vi över 80%.

Omställningen för USA kommer säkerligen bli enormt tuff precis som den varit för Sverige mången gång. Några snabba lösningar är nog inte i sikte och det finns nog stora risker att "spararna" (läs de som lånat ut pengarna) som så många gånger förut i slutändan är de som betalar notan.

Jag kommer nog få skäl att återkomma i mellanåt till denna lånade bok. Tänk vad fantatiskt det är med bibliotek.

När skall vi väcka finnen i oss alla?

För ett antal månader sedan så blev jag kontaktad av läsare till min blogg. Individen om jag förstod det rätt hade koppling till centrum för näringslivshistoria och han erbjöd mig helt sonika en prenumeration på tidningen företagsminnen som ges ut av CFNH. Historia är ju alltid kul som sagt, speciellt om man som jag fick det gratis.

Det senaste numret som kom till min brevlåda igår handlar om Sverige-Finland med några reportage om utbyten mellan företag Sverige-Finland mm genom Historien. Finland är ett land som haft det tufft minst sagt härjat av krig och missväxt betydligt mer än vårt arma fosterland. Den industrin som funnits har oftast varit kopplad till skogen på ett eller annat sätt. Lågt förädlad gravt cyklisk industri med låga löner vilket bland annat resulterat i att finnar och finskor i stora massor utvandrat till Sverige under början av 1900-talet till vår mer framgångsrika industri. En hel del kom bla. till min gamla hembygd, Sjuhäradsbygden med dess TEKO industri.

1967 så var Sverige framgångsrikt och Finland efterblivet (ursäkta språkbruket) och av Nordens 100 största företag så var hela 75 av dessa svenska företag med Volvo, Ericsson, SKF och allt vad dom heter. Finland hade inte ett enda företag bland Nordens 100 största företag utan de övriga 25 kom från Danmark och Norge.

Idag så här 42 år senare (när jag ändå har en semesterdag och min fru jobbar) så roade jag mig med att titta hur det ser ut idag bland Nordens största företag (omsättningsmässigt).

Finland har nu fått in företag på 100-listan.
Nokia har bara StatoilHydro före sig i listan.
Neste Oil är 7:a
Stora Enso (nåväl hälften svenskt kanske) 11:a
och sedan följer Kesko 14:e, UPM Kymmene 17:e, Suomen Osuuskauppojen Keskuskunta (vad sjutton är det för företag??) 30:e, Metsäliitto-konserni 33:a, Metso 35:a, Fortum 45:a, Tamro 46.a, Outokumpo 48:a, Wärtsilä 59:a, KONE 60:a, YIT 66:a, RUKKI 70:e, Elcotec 79:a, Varma 80:e, Cargotec 82:a, Sanoma 82:a,

Dvs ung 20% av Nordens största företag är nu finska!!
Sverige har tappat från 75% till "bara" 42%

och då räknar vi ändå Nordea som svenskt och kända finska företag som Sampo och Fiskars platsar inte riktigt på listan..

Vad har vi gjort fel i Sverige och vad har man gjort så rätt i Finland? Vi bör verkligen ta en funderar på varför Finland och de finska företagen de senaste 40 åren varit så framgångsrika?

Ett annat illavarslande tecken är att det enbart är två svenska företag på Nordens 100lista som har grundats senare är 1970 det är Preem och Tele2. Resten är de gamla stötarna från före kriget för att vara lite raljant.

En historisk dag?

Idag sänkte Riksbanken sin viktigaste styrränta till 0,5% och riksbankens egna prognos är nu att reporäntan är under 0,8% ända till 2011. Det är den lägsta nivån någonsin sedan riksbanken bildades för ca. 350 år sedan, en rejält historisk dag mao och det säger nog verkligen något om hur illa dålig konjunkturen är idag.

Är detta verkligen vettigt när räntan knappt finns?

Nog för att jag och min fru har lite bolån och på så sätt får lite mer i plånboken om än mindre ränta på bankboken, men jag är verkligen kluven till detta med nollränta. Utlöser det en våldsam spariver bland folket? Kommer det på sikt leda till en rejäl inflationsbubbla? Kommer fastighetspriserna gå upp i taket? Hur skall bankerna kunna gör ordentliga långsiktiga riskkalkyler? Hur skall bolånetagare kunna räkna på sitt boende? Byggs det upp en bubbla på statsobligationer? Hur skall ett pensionslivsbolag hantera situationen där ränteportföljen inte ger någon ränta?

Många frågor och få svar helt klart

Utvecklingen framåt kommer vi säkert få följa hos den förbaskat duktiga bloggaren sloped curve

Kriser i Västsverige får alltid lycklig slut, till slut..

Den intressanta och kunniga Bloggaren Cornucopia ställer sig frågan om varför det alltid blir kriser i just Västsverige och raddar upp listan med tekoindustrins fall, varsindustrin, bildindustrin oh Götabankens kollaps i början av 90-talet med mera.Till listan kan man ju också lägga till kriser på 1700-talet då det verkligen var kris, då den svenska sjöfarten och ekonomin i allmänhet också havererade. Ja det är sannerligen ingen rolig lista som Västsverige med Göteborg i spetsen har på sitt samvete. Med alla dessa kriser så borde väl Göteborg blivit annekterat av Norge eller uppslukat av Kattegatt. Men inte då! Likt förbannat så verkar Göteborg likt fågelfexix resa sig gång på gång, på gång och Göteborg är fortsatt Sveriges andra största stad och huspriserna är inte alls direkt billiga i Onsala, Kungsbacka eller Lyseskil.

Västsverige har en ständig förmåga att varje gång det är kris (som nu i fordonsindustrin) gå samman med näringsliv, kommuner, politiker, investerare samt Kålle och Ada och resa sig starkare till nästa uppgång med några andra näringslivsgrenar och andra företag. Entreprenörer som Torsten Jansson från Dingle lyfts fram och regionen stöttar massivt nästa våg. Idag är nog miljöteknik i allmänhet något som växer så det knakar i västsverige och lita på att det blir mer av den varan de kommande åren. För grunden med en väldigt fin infrastruktur och samhällskultur är en bra grogrund för produktion och export oavsett om det handlar om båtar, bilar eller linnedukar.

Det finns väldigt många ekonomiska kriser som inte fått ett lyckligt slut i Sverige om man ser till det geografiska området. Allra värst drabbat av alla kan jag tänka mig är Södra delarna av Dalarna. Ta bara en ort som Grängesberg. De flesta högstadieungdomar vet nog knappt om vad den orten ligger överhuvudtaget. Av den vuxna befolkningen är det nog inte många som känner till Grängesbergsbolaget t.ex. Fram till 1950-talet var detta Sveriges allra största företag idag finns bara spillror kvar och det samma gäller väl befolkningsmängden i Grängesberg. På 1910-talet var bolaget så stort att det var det enda företag som var någorlunda av intresse på börsen och bolaget var värt mer i börsvärde än nästan hela övriga börsen.

För Gränges var viktigt för Sverige det var svensk gruvindustri, det var svensk pappersindustri, det var svensk stålindustri och en stor del av svensk verkstadsindustri också. Dessutom som gjort för att drabbas av vanstyre och strukturkriser. De sista skärvan av Gränges i ”rakt nedstigande led” var faktiskt Öresund huvudägare i till bara för några år sedan, SAPA hette bolaget till slut. Om jag inte missminner mig så började Öresunds, Sven Hagströmmer sin karriär på just Gränges…