torsdag 29 maj 2008

Dags att ta tag i pensionen!

Öppet brev till Aktiespararnas Vd Elisabeth Tandan (samt spridet till landets större pensionsbolag)

Aktiespararna har under mer än 40 år bedrivet ett aktivt och i många stycken framgångsrikt arbete med at förbättra villkoren för aktieägande och sparande generellt i Sverige. Man har varit en viktig röst i debatten om att ta bort den skadliga förmögenhetsskatten och andra principiellt viktiga frågor. Däremot är det min uppfattning som yngre aktiesparare att organisationen i stort sett helt missat ett viktigt arbete som en röst i den svenska pensionsdebatten.

Det svenska pensionssystemet har de senaste 10 åren gått igenom stora förändringar och den allra största förändringen är övergången för majoriteten av pensionslösningar från förmånsbestämda till premiebaserade pensioner. Enkelt beskrivet medför detta att pengar avsätts idag på ett annat sät för individens pension och att avkastningen på dessa pengar bestämmer individens pension mot att tidigare då individen med staten, sina arbetsgivare eller försäkringsbolag hade olika former av löften om en viss bestämd pension i relation till individens slutlön. Förändringen till premiebaserade pensioner gäller mer än den allmänt kända premiepensionen (PPM) utan en majoritet av löntagarna på arbetsmarknaden omfattas också av olika premiebaserade tjänste och avtalspensioner även om det på många avtalsområden finns långa övergångsperioder såsom t.ex. privatanställda tjänstemän som i de flesta fall går under den förmånsbestämda ITP planen. Samtliga större avtalsområden på arbetsmarknaden har idag dock premiebaserade pensioner för anställda födda 1979 och senare.

Förändringarna av det svenska pensionssystemet har också medfört en radikalt förändrad förmögenhetssituation för svenska löntagare. Från att tidigare förvaltningen av pensionskapitalet samt självklart även risken legat i famnen på staten och våra arbetsgivare har förvaltningen och därmed också risken överförts till individen själv. Detta medför behov av bred folkbildning inom sparområdet och ansvarstagande pensionssparare men det medför också stora möjligheter och individuella finansiella tillgångar som tidigare inte funnits i samma utsträckning.

Då pensionssparandet är ett långsiktigt sparande med regelbundna insättningar under lång tid så kan för en majoritet a av medborgarna pensionssparandet med tiden utgöra individens största finansiella tillgångar. Då pensionen är ett långsiktigt sparande är det också vanligt med aktiebaserat sparande främst idag genom olika former av aktiefonder. De flesta kommer därmed med tiden sitta på miljontillgångar i aktiefonder utan att individen i övrigt sparande kanske aldrig köpt några aktier.

Det är lätt att glömma av vilka förhållandevis stora avsättningar som med tiden sker till dessa premiebaserade pensioner även om premiebaserade pensioner kanske medför något lägre pensioner än tidigare som en procent av individens slutlön. Nedanstående exempel baseras på en 28 årig individ med en löneinkomst på 30 000kr per månad. Individen arbetar på ett kollektivavtal där pensionsavsättningar utgör en summa om 4,5% av individens bruttolön.

Avsättning till premiepension per månad: 750kr

Avsättning till individens tjänstepension: 1350kr

Totalt utgör alltstå pensionssparandet dryga 2000kr per månad för en individ med 30 000kr i månadslön helt utan egna insättningar, varje månad och en summa som höjs i takt med individens löneutveckling samt det faktum att pensionskapitalet förhoppningsvis får en bra avkastning. Med tiden blir dessa anspråkslösa summor allt större belopp. Med hänsyn tagen till en löneutveckling på 3% och en avkastning på t.ex. 6-7% medför detta att enbart premiepensionen och denna avtalspension kan uppgå till så mycket som fem miljoner vid 65 års dagen. Pengar som troligtvis är placerade i t.ex. aktiefonder.

Aktiespararna har folkbildat under många år när det gäller aktiesparande i allmänhet och det är min personliga uppfattning att Aktiespararna som organisation idag bör göra sin röst allt mer hörd i pensionsdebatten då pensionsområdet präglas av stora faktorer som missgynnar individen idag

Frågor som Aktiespararna och för den delen också svenska bank och försäkringsbolag skulle kunna verka för i den svenska pensionsdebatten

  • Verka för införande av obligatorisk flytträtt av allt pensionskapital. Det är en stor skandal att en hundralapp insatt i en pensionsförsäkring kan vara låst för flytt under en livstid även om man som kund är missnöjd och kostnader missgynnar avkastning. Framförallt gäller dessa vissa traditionella försäkringar som drabbades hårt av den stora börsnedgången 00-02 och där nu individerna sparar i en form av räntefond i kanske 30 år utan att ha möjlighet att flytta sina pengar för att få bättre avkastning. Inlåsningseffekter skapar uppenbart sämre pensioner. I vissa traditionella försäkringar är det helt klart möjligt med dagens solvens och grad att avkastningen framgent kan få svårt att täcka ens inflationen med avdrag för kostnader och skatt detta gäller även vissa "förhandsval" på arbetsmarknaden där pengar hos "ickeväljare" placeras.

  • Verka för regeländringar där det ges möjlighet till sammanläggningar av olika tjänstepensioner inom inkomstskattelagens kategori P. Idag är det en situation där en individ som är född på 70-80-tal som under sin yrkeskarriär kanske har 10 olika arbetsplatser många gånger kan ha 15-20 olika tjänstepensionsförsäkring vid pensionering. Svenska folket måste få möjlighet att på ett kostnadseffektivt och begripligt sätt förvalta sin totala pension. Precis på samma sätt som det vore synnerligen dumt att ha 15 olika aktiedepåer är det lika dumt att ha 15 olika fondförsäkringar för sitt pensionssparande. Regeländringar måste idag fram för att kunna genomföra sammanslagningar av t.ex. två pensionsförsäkringar med liknande villkor.

  • Verka för bättre villkor för privat pensionssparande för individer som har löneinkomster under gränsen för statlig skatt. Idag är det individer med höga inkomster som har bäst incitament att pensionsspara i egen regi. Behovet av ett privat pensionssparande torde vara lika stort även för individer med lägre inkomster. Mao behöver det ske förändringar i avdragsreglerna alt. annan form av beskattning vid uttag av pensioner i syfte att bättre än idag stimulera ett långsiktigt sparande.
  • Vara en aktiv debattör mot de höga kostnaderna som idag är förknippat med pensionssparande. Det finns ingen som helt vettig förklaring till att det är som idag där vanligt fondsparande är förknippat med lägre kostnader än om man sparar i samma fonder inom ramen för en pensionslösning. Snarare torde regelbundenheten i insättningar, långa spartider mm. medföra att sparande inom pensionslösningar borde vara billigare än reguljärt fondsparande. Banker och försäkringsbolag borde snarare återbetala viss del av fondavgifterna istället för att ta ut extra avgifter. De långa spartiderna gör avgifter till en synnerligen viktig faktor för hur stor pensionen vid uttag blir.
  • Direktsparande i aktier skall vara möjligt i premiepensionssystemet och inom ramen för andra gällande fondförsäkringar. Att pensionssparare idag är bundna till fonder med många gånger flera procent i avgifter medför lägre pensioner och större vinster för banker och försäkringsbolag. Fondavgifter på så "lite" som 1-2% procent äter upp mycket av individens pension. Det är uppenbart att förhandlare från fack och arbetsgivarhåll idag är okunniga om fördelarna med aktiesparande framför fondsparande under långa spartider.
  • Vara en motkraft mot det stora fackliga inflytandet på pensionsområdet. Den svenska fackföreningsrörelsen är idag i högsta grad en av de tyngsta finansiella aktörerna då flera av de större pensionsbolagen har koppling till fackföreningsrörelsen. Med detta ägandeförhållande håller det faktiskt på att byggas upp en form av nya löntagarfonder inom ramen för pensionssystemet. Den röstmässiga makten som pensionskapitalet medför med andras pengar håller sig bäst utanför fackföreningsrörelsen särskilt tydligt visar sig detta då ordföranden i Metall talade om "vårt" pensionsbolag då han kritiserade försäljningar av A-aktier i Scania som ett försäkringsbolag med koppling till fackföreningsrörelsen hade gjort.
  • Möjligheterna till Individuella pensionskonton bör utredas. Ett tänkbart alternativ för att få större kunskap och lägre avgifter i pensionssystemet är införande av sk. Individuella pensionskonton. Dvs en och samma försäkring där premiepensionen kan sättas in, arbetsgivare kan avdragsgillt sätta in pensionspremier och individen själv kan sätta in eget avdragsgillt pensionssparande. Individen kan sedan själv välja i vilken bank/försäkringsbolag som detta konto skall föras. Detta torde ge privatpersoner större möjligheter till översikt och förståelse men även möjligheter att med låga kostnader förvalta sitt pensionskapital. Möjligheterna skall också finnas i ett individuellt pensionskonto att göra ett medvetet val att frånsäga sig egen förvaltning och då överlåta förvaltningen av det individuella pensionskontot till en egen vald traditionell pensionsförsäkring med samma betingelser som ovan.
  • Verka för att försäkringstagare skall få rösträtt på finansiella innehav i försäkringar. När allt fler finansiella tillgångar ligger inom ramen för försäkringssparande medför detta en allt större institutionalisering där röstmakten inte hamnar hos ägarna utan hos ombuden i form av banker och försäkringsbolag. Röstmakt och ägarinflytande skall alltid vara hos ägarna.
Förändringarna på pensionsområdet har den senaste tioårsperioden har överlag varit goda men det är nu dags att ta tag i finputsen och förbättra villkoren för det svenska pensionssparandet.

Med vänlig hälsning

Cristoffer Stockman
cristoffer.stockman@gmail.com
www.stockman.nu

tisdag 27 maj 2008

Amortera eller inte?


I privatekonomiska sammanhang berörs ofta amortering och faktum är att de allra flesta individer i alla fall någon gång lånar pengar för kanske ett hus, en affärsverksamhet, studier eller kanske tom för någon form av konsumtion som en ny bil. Därmed kommer de allra flesta i kontakt med amortering som antingen en "utgift" (tänk inbetalningar till csn) eller ett sparande (tänk amortering av bostadslån).

Det diskuteras ofta hur fördelaktigt det är att amortera och tom om man överhuvudtaget bör amortera? Teoretiskt sett är det ju bättre att investera i tillgångar som avkastar mer än låneräntan. Något som historiskt sett t.ex. aktier och hyresfastigheter har gjort i alla fall över tiden. Även bankerna har helt klart de senaste åren minskat sina krav på t.ex. bolånetagare då det idag i stort sett går att låna 85% av inköpspriset på en fastighet utan att i idagläget har några amorteringskrav på sig alls. Funderar man i dess banor bör man dock ara medveten om att amorteringskraven kan komma att ändras snabbt inte minst vet säkert detta de som hade höga bolån 1989-92 det.

Min personligen åsikt är att lån ständigt och löpande bör amorteras detta gäller såväl privatekonomiska lån som lån som tas i affärsmässig verksamhet. Amortering kanske inte alltid är den bästa "investering" man kan göra, tvärt om kan det många gånger visa sig att amortering med inflation och ränteavdrag räknat visar sig som en ganska dålig investering. Men amortering av lån medför också att investeringsmöjligheterna eller för den delen även konsumtionsmöjligheterna ökar såväl för en affärsmässig verksamhet som privatekonomiska spörsmål. Dessutom torde också ett regelbundet amorterande förbättra relationerna till och villigheten att låna ut pengar från banker förbättras. För den som köpt en bostad kanske en regelbunden amortering medför möjligheter att bygga ut eller skaffa sig ett drömkök och för ett företag kan regelbunden amortering ge upphov för framtida expansionsmöjligheter. De senaste åren har stigande fastighetspriser hjälpt till att öka utrymmet men att det forsätter på det sättet i inte riktigit lika säkert skrivet i sten.

Däremot inte sagt att amortering bör vara den enda investering/sparform som man ägnar sig åt. Utan amortering skall ses som en form av sparande/utrymme för framtida investeringar. Jag tror t.ex. att det är många som idag kan använda ett belåningsutrymme i ett hus för att t.ex. starta en egen verksamhet eller kanske som kontantinsats på ett hyreshus eller annan affärsverksamhet. Såväl affärsmässigt som privatekonomiskt bör man själv klart klara av mindre investeringar och konsumtion som att byta bil helst utan att ta lån och i stället använda sparpengar. Dessutom har t.ex. aktier historiskt sett avkastat bättre än räntebärande tillgångar varpå man bör kunna med gott samvete äga aktier trots att man har t.ex. bolån. Även sparande för pensionen bör kunna ske som ett komplement till amorterande.

Hur mycket skall man då amortera?
Spontant kan jag tycka att för t.ex. ett privatbostadsköp att många" gammeldags" tumregler kan tjäna som utmärkt regel. En gammaldags regel var ofta förr att man lade upp en amorteringsplan på 40 år för t.ex. ett hus. Detta medför att ett lån på 1Mkr medför en lånetakt på ca. 2100 kr i månaden som ett golv. För affärsmässig verksamhet handlar det ofta om att amortera en viss procent av ett llöpande kassaflöde. Självklart kan amortering vara högst personligt och en annan tanke är väl att man i ekonomisk goda tider väljer att amotera mer för att i händelse av försämringar (t.ex. sjukdom, kraftigt höjda räntor eller arbetslöshet) att man då väljer att amortera mindre. Tyvärr är det så i Sverige idag att amoterings viljan idag är mycket låg. Genomsnittlig amoteringstid verkar om man skall tro bankerna ligga runt 90-100 år på ett hus och dessutom är det idag en kredittillväxt på ca. 6-7% om året dvs att nettoamorterandet idag är negativt.

En sak man bör komma ihåg när det gäller amortering är förhållandet till inflation. I tider av hög inflation kan det visa sig ganska mediokert att amortera lån då tillgångar av olika slag (t.ex. fastigheter) allt som oftast stiger i takt med inflationen. Å andra sidan bör man däremot ha koll på att räntor också tenderar att följa med inflationen. I en situation som vi har idag med numera ganska kraftigt stigande inflation bör man vara medveten om att det i alla fall på mig inte skulle överraska om låneräntorna ökar med någon procent det kommande åren. Och därmed kan vi komma upp på nivåer då amortering kan ses som ganska attraktivt i alla fall sett i absoluta tal om än kanske inte relativt. Detta medför att det också tider av långa räntor kan ses som bra att amortera då det är framtidens räntekostander som amorteras även om då i en lågräntemiljö kanske aktier och andra typer av investeringar blir mer attraktiva.

På bild, en fjällko som knappast behöver tänka på amorteringar

måndag 26 maj 2008

Holabalola om aktieutdelningar


En av de viktigaste frågorna som årsstämmorna i våra börsbolag har att hantera är frågan om utdelningar till bolagens aktieägare. Detta är en fråga som således aktieägarna bestämmer ven om dom i de allra flesta fall går på styrelsens förslag om aktieutdelning. I många andra länder runt om i världen är det faktiskt inte aktieägarna som fattar beslut om aktieutdelningar utan detta är ett rent styrelsebeslut enligt olika former av regler. Detta är en av förklaringarna till att det t.ex. i USA är mest vanligt med kvartalsvisa aktieutdelningar medan det i Sverige allt som oftast är ett tillfälle om året som aktieutdelning sker.

Det råder ganska stora åsiktsskillnader om just aktieutdelningar. Hur bra dessa är för aktieägarna, om vinster hellre skall återinvesteras i bolagen eller om bolagen skall sträva efter att dela ut så mycket som möjligt. Vissa investerare kanske har som policy att leta efter bolag med höga aktieutdelningar medan andra söker tillväxtbolag med allt som oftast små utdelningar.

Som jag skrivit tidigare så tyder forskning på att aktieutdelningar svarar för en ganska stor del av den långsiktiga avkastningen på aktier och även om den årliga utdelningen är låg så kan återinvesterare utdelningar svara för så mycket som 50% av det totala portföljvärdet under en längre tidsperiod. Detta är självfallet genomsnittet och inget som direkt förklarar avkastningen på en viss specifik aktie.

Men det kan ändå vara lite intressant att skriva lite mer övergripande om aktieutdelningar. För det första så måste ett företag göra eller har gjort vinster för att enligt aktiebolagslagen ha rätt att få dela ut utdelningar . Om bolaget har gjort förluster är det inte tillåtet att dela ut aktieutdelningar. Däremot bör man komma ihåg att även tidigare vinster som ett företag gjort är utdelningsgrundande och detta är förklaringen att företag har möjlighet att dela ut pengar trots att man kanske gör förluster under ett enstaka år. Ett företag som däremot under många år gjort stora förluster och sedan vänder till vinst har inte rätt att dela ut pengar såvida inte vinsten är större än förlusterna. I bolagens årsredovisningar går det att utläsa hur mycket medel som det teoretiskt går att dela ut från ett bolag i den sk. Förslag till vinstdisposition som allid finns i årsredovisningen, allt som oftast undertecknad av styrelsen och Vdn. Det andra kravet för att få dela ut vinster är att vinsten är beskattad dvs att företaget har betalat bolagsskatt på vinsten. Det är först efter detta som vinsten får delas ut. Ett företag som gör förluster betalar ingen bolagsskatt mer då än arbetsgivaravgifter och indirekt också skatt på de anställdas löner (de anställda är det som betalar skatten.) När sedan ett företag vänder till vinst så kan man alltså kvitta tiigare års förluster mot nu uppkomna vinster och på så sätt slippa skatt i bolaget. Detta är förklaringen till att bolag som gjort stor förluster kan vara synnerligen attraktiva bolag att köpa upp för stabilt lönsamma bolag som t.e.x fastighetsbolag. Många kraschade börsnoterade IT-projekt har såldes köpts upp av fastighetsbolagen som i sin tur sedan splittat sin aktie i ett fastighetsbolag och ett IT bolag. Ett av de mest kända är det omvända förvärvet av Adcore som fastighetsbolaget Klövern gjorde. Klövern gjorde i detta en storvinst genom att man under flera år slapp att betala skatt på sina vinster.

Har man vinster i räkenskaperna och om man betalat bolagsskatt på dessa vinster så finns är såles pengar som aktieägarna kan fatta beslut om att dela ut till bolagets ägare. Därmed inte sagt att detta kanske är det bästa att göra. Tvärt om kanske det bästa är att inte dela ut några pengar alls ut återinvestera dessa vinster i företaget och på så sätt förhoppningsvis expandera verksamheten. Så det är inget lätt beslut som aktieägarna fattar på bolagsstämman.

Det normala är att ett bolag med hög tillväxtambition väljer att behålla det mesta av vinsten i företaget för att betala expansionen och att ett mer långsamt växande stabilt bolag väljer att dela ut mer pengar till aktieägarna.

En viktig fråga att ta hänsyn till är också företagets kapitalbehov. Ett företag med stort behov av att investera i nya maskiner och andra typer av investeringar har givetvis ett behov av att behålla e he del pengar och ett företag med toppmodern standard och ändå god intjäningsförmåga har givetvis mindre behov att spara pengar i bolaget. En annan faktor som bör beaktas är också den finansiella risken dvs hur mycket lån som man vill ha i bolaget. Ett bolag med mycket hög lönsamhet och bra kassaflöde kan givetvis har högre belåning än ett företag med knaper lönsamhet.

Mao måste man också som aktieägare slå en blick på balansräkningen och kassaflödet för att förstå hur mycket som ör delas ut. Kanske är det så att bolaget är så stadda i kassan att det kan vara klokt att dela ut mer pengar än vad man gör i vinst? Eller så kanske det är klokt att göra en extra utdelning för att justera balansräkningen till önskvärd storlek? Ett stabilt och solitt företag kan såldes klara av ganska stor vinstnedgångar och ändå behålla sin aktieutdelning under en period. Även om det normala är att sjunkande kassaflöde och minskande vinster ofta betyder att det är klokt att sänka utdelningen för att inte äventyra den långsiktiga avkastningen.

Ibland möter man åsikter att ett synnerligen lönsamt bolag borde slopa sina aktieutdelningar och istället återinvestera pengar i bolaget så att ägarna slipper betala skatt på aktieutdelningen. Dessa åsikter tycker jag själv är helt felaktigt då det förutsätter att bolaget har obegränsade möjligheter till investeringar. Allt som oftast är så inte fallet och skulle ett bolag investera all vinst så är det kanske troligt att lönsamheten i bolaget sett som avkastning på eget kapital sjunker då investeringarna lätt hamnar utanför den mest lönsamma delen av företaget. Klokare är då kanske att aktieägarna får ut mycket pengar och att man i gengäld då har möjlighet att köpa mer aktie i bolaget med bibehållen avkastning i "top-of-the-lin". Kanske kan tilläggas att jag kan vara ordentligt trött på vissa fackrepresentanter i media som spelar upp bilden av att ägarna ”tömmer” bolaget…

I fall där bolaget på sina produkter har upplevt ett uppsving och att man tjänar mer pengar än någonsin trots att man kanske i volym räknat inte tillverkar mer än vad man gjort tidigare (tänk stålindustri eller lastbilar t.ex.) och där stor investeringar kan bli synnerligen kostsamma ja då kan det vara utmärkt med obligatoriskt inlösenförfarande eller extra utdelning. Då möjligheterna att gör bra investeringar för pengarna i bolaget kan tänkas vara begränsade. Skulle det dyka upp en bra investeringsmöjlighet finns ju alltid möjligheten till nyemission i det fallet.

Men har bolaget bra möjligheter att expandera verksamheten under god lönsamhet ja då är det bara klokt att hålla igen utdelningarna till oss aktieägare, då det förhoppningsvis skapar god avkastning på investerat kapital.

40 ggr insatsen på bara aktieutdelningar

På bild, en Isranunkel (ranuculus glacialis)

fredag 23 maj 2008

Konglomeraten på väg tillbaka?



Alla former av producerande företag befinner sig någonstans i en tänk värdekedja. Ett företag som t.ex. tillverkar aluminium kan t.ex. tänkas köpa in aluminumpellets, kol och energi för att tillverka aluminiumplåt och sedan sälja sin aluminiumplåt till Coca-cola som i sin tur tillverka läskedrycker genom att köpa in socker, sötningsmedel, elkraft och vatten och genom olika processer då få fram en produkt förpacke i aluminiumbrukar som man säljer sin sina återförsäljare som i sin tur kanske säljer coca-cola burkar genom den lokala icabutiken till den slutgiltiga konsumenten av läsken. I varje nivå skall det förhoppningsvis skapas ett visst värde och man skall ha möjligt att ta ut anständiga vinster för att kunna investera leva vidare och ge en viss avkastnings till företagets aktieägare.

Alla producenter är mer eller mindre känsliga för prisförändringar någonstans i denna värdekedja t.ex. så kan Electrolux som tillverkar kylskåp slitas mellan att stålpriser höjs kraftigt och konsumenter som kanske inte är allt för sugna på att betala mer för det nya kylskåpet i alla fall inte i tidpunkter bolån t.ex. blir dyrare. Givetvis så finns det en stor skillnad mellan hur olika företag är beroende av råvaror t.ex. Electrolux är i högsta grad påverkade av priset på rostfritt stål som ingår mycket i många kylskåp medan ett företag som Securitas i stort sett inte är beroende av en enda råvara men man är däremot i högsta grad känslig för lönekostnader som gärna inte får stiga mer än vad securitas prognostiserar för i sina kontrakt. Det finns såldes olika riskfaktorer i olika typer av företag.

Det är min uppfattning att många företag just idag befinner sig i en ganska besvärlig situation med kanske högt beroende för råvarupriserna som allt som oftast numera stiger kraftigt i kombination med att försäljningen av företaget produkter (.ex. kylskåp) möter en allt mer avkyld ekonomi i alla fall i USA och stora delar av Europa. Det historiskt normala har allt som oftast varit att råvarupriser följer den allmänekonomiska utvecklingen men idag med en allt mer tilltagande globalisering samt stora globala obalanser har skapat en situation där marginalpriser på många oloika råvaror inte längre sätts i EU och USA utan i den framväxande ekonomin i Asien och Latinamerika.

Hur skall då ett företag skydda sig mot dessa problem?

Principiellt anser jag att ett företag skall göra allt för att verka i en sån smal nisch som möjligt dvs är man duktig på att tillverka läskedrycker så bör man strikt hålla sig till denna nisch för att få så hög avkastnings som möjligt då det ligger i ett företags intresse att vara lönsam och försöka förbli allt mer lönsam. Detta även om det under en viss period kan ses som bättre att uutvidga sin plats i värdekedjan antingen framåt eller bakåt. I de fall där råvaruberoendet är synnerligen stort behöver företag någon form av trygghet för att kunna hantera fluktuationer i viktiga parametrar. T.ex. ett gruvbolag är mycket hårt beroende av priserna på metaller som bolaget säjer och det är då enligt mig inte konstigt att företag i samband med större investeringar använder sig av olika terminskontrakt för att säkra investeringskalkylen riktighet. Även i skogsbranschen så har det under de senaste 15 år sedan visat sig att de företag som skaffat sig bättre kontroll över viktiga råvaror bättre har hållit upp sin lönsamhet på en tuff marknad. I dessa fall handlar det om företag som haft ett eget skogsinnehav och också många gånger egna krafttillgångar. Detta om något visar inte minst på problematiken med skogsföretagen idag låga lönsamhet. En annan normal hantering är att många företag verkar för att öka sitt föräldlingsvärde dvs man går ifrån att tillverka en produkt som rostfritt stål till att t.ex. tillverka kastruller och på så sätt hamnar man närmare konsumenten och kan få ut högre marginaler. Dagens allt mer skenande råvarukostnader skapar också en hel del tokigheter t.ex. att allt fler företag gärna minskar sitt förädlingsvärde. I DI häromdagen kunde man t.ex. att stålbolaget Archelor-Mittal numera har köpt en sig i en kolgruva(!) för att kunna kontrollera de skenande priserna på just kol. Så nu väntar vi på att Electrolux skall börja starta stålverk, eller? Eller varför inte pappersbolag som nu återigen börhar köpa in sina tidigare sålda skogstillgångar?

Det är också kul att se på företag som i stort sett äger hela värdekedjan. Ett av de mindre trävarubolagen är t.ex. Derome. Ett företag som såväl äger skog, idkar skogsskötsel, har egna transportresurser, bedriver sågverk och sedan också byggvaruhandel. Självfallet bygger man också hus under varumärket A-hus hus som alltid byggs på egna tomter och med egna hantverkare. Självfallet har man också viss fastighetsverksamhet så man kan hyra av bolaget också och jag har för mig att man också nu skall satsa på vindkraft så man får bort den risken med högre energipriser också.

Kan det vara så att de väl diversifierade och solida konglomeratens tid är på väg tillbaka?

På bilden mitt älskade tält (Hilleberg Nallo 3GT) långt fram i värdekedjan.

onsdag 21 maj 2008

Jag gillar Mölnlycke


Mölnlycke är ett bolag som det skrivs och pratas ganska lite om i svensk affärspress och investeringsdiskussioner. Först av allt kanske man bör nämna att Mölnlycke idag inte lägre än ett noterat aktiebolag utan är idag en av Investorkoncernens operativa investeringar dvs ett majoritetsägt bolag. Men Mölnlycke förtjänar inte alls att bli så lite omtalat om som man defacto är i själva verket så är värdet på Mölnlycke för Investor större än t.ex. de noterade bolagen Electrolux, Husqvarna eller SAAB. Så även om det är ett bolag som kanske inte är så känt så är det i högsta grad värdefullt för Investor och Investors ägare.

Vad håller då Mölnlycke på med?

Verksamheten har givetvis historiskt pendlat en aning men idag är Mölnlycke enligt dom själva ”en av världens ledande tillverkare av engångsprodukter och servicelösningar för operation och sårbehandling inom den medicintekniska sektorn”. Dvs operationsdukar, handskar, plåterliknande produkter, operationsklädsel osv. Marknaden är såldes sjukhus. Om du som läsare av bloggen arbetar inom sjukvården får man väl även lov att tipsa om att Mölnlycke på sin hemsida varje månad lottar ut ett fika kalas på en arbetsplats

Historiskt sett så var Mölnlycke en gång i tiden ett eget noterat bolag där Investor/providentia bla. var huvudägare. År 1975 så lade SCA ett uppköpsbud på bolaget och sedan dess fram till i slutet av 90-talet så var Mölnlycke en del av SCA och Handelsbankssfären. Bolaget köptes sedan av riskkapitalbolag ut från SCA i slutet av 90 talet och därefter genomfördes fusioner med två konkurrenter för att förstärka marknadspositionen och få ut större synergivinster. Eter ett integrationsarbete såldes sedan bolaget vidare till Investor och en annan partner. Investors fokus är nu att lägga krutet på att nå en god organisk försäljningsutveckling under god lönsamhet med ev. vissa kompletterande förvärv dvs att diamanten nu skall slipas till en briljant.

Mölnlycke drivs av Investor på ”riskkapitalmanér” dvs man har ett ganska hårt skuldsatt bolag i holdingbolagsstruktur. Den höga skuldsättningen sätter givetvis höga krav på en inte minst kapitalstark och duktig huvudägare vilket synnerligen är fallet med Investor av idag. Den höga skuldsättningen medför också att vinsten och kassaflödet idag i bolaget används för att amortera ner lån dvs det är idag inte aktuellt med kapitalöverföringar till Investor. Å andra sidan är Mölnlycke i högsta grad lönsamt, hyffsat konjunkturoberoende och med gott kassaflöde. För Investors del så bidar idag Mölnlycke med ca. 100-200Mkr i vinster varje kvartal och nettoskuldsättningen i Mölnlyckes holdingbolag går ned med det dubbla varje kvartal och vinsten är i svagt ökande trend med god avkastning på eget kapital. Fortsätter utvecklingen som den ser ut just nu så kommer Investor om några år kunna ta ut utdelningar/kunna refinansiera bolaget och på så sätt överföra kapital från Mölnlycke till Investor detta utan att sälja bolaget. Kanske kan Mölnlycke tillsammans med några andra operativa investeringar bidra till att Investors operativa kassaflöde förbättras och ger bättre utrymme för nya investeringar eller högre aktieutdelningar till ägarna.

Jag tycker det är ganska synd att Mölnlycke idag inte är ett noterat bolag även om jag hoppas framgent att bolaget återigen kommer till börsen. Bolaget har många kvaliteter som i alla fall för mig helt klart är tilltalande. Man ägnar sig åt en form av repetitiv försäljning av produkter som konsumeras och därefter återvinns och tillverkas på nytt en verksamhet med hyfsade marginaler goda kassaflöden och hyfsat låga investeringskrav och därigenom god avkastning på eget kapital. Man gör detta under ett mycket starkt varumärke där man har en synnerligen god marknadsposition inom sitt segment. Man gynnas makroekonomiskt utav flera starka globala trender t.ex. en förändrad demografi med ökad andel äldre och där mer sjukvårdsresurser behövs, stark utveckling i Utvecklingsländer och inte minst allt högre krav på hygien och renlighet inom sjukvården.

Kort sagt jag gillar Mölnlycke…

Och dagens gissningstävling får bli, vilket fjäll syns på bilden?

tisdag 20 maj 2008

Leta goda ägare


I aktieinvesteringar fokuseras det ofta om att företaget som det skall investeras i skall vara bra för sina ägare (uttryckligen att man skall tjäna så mycket pengar som möjligt) lika så finns det självfallet också bolag där ägarna av bolaget inte direkt är det som tas hänsyn till i första rummet.

Efter att ha hört P3 dokumentär i ett 1,5tim program om Skandia skandalerna (finns som podcast i iTunes eller via www.sr.se) så är jag också benägen att påstå att alla börsnoterade aktiebolag också ha ett behov av goda ägare. I fallet Skandia är det enligt mig ganska uppenbart att det vara frånvaron av goda ägare direkt skadade företaget vilket slutligen ledde till att ”gamla Skandia” aldrig mer blev sig likt. För att göra en lång historia kort ang. vad som hände med ”gamla Skandia” så först så såldes det amerikanska dotterbolaget till ett större försäkringsbolag, Skadeförsäkringsbolaget såldes till finska Sampo (IF heter det i Sverige idag) och kapitalförvaltningen såldes till DnB NOR. Det som sedan var kvar lade företaget Old Mutual ett bud på och köpte ut från börsen efter att Skandia varit börsnoterat sedan 1853. Sorgligt eller inte men det hade aldrig hänt om man inte hade haft bättre ägare. I Bolagets utvecklades en tjänstemannakultur som var direkt skadlig i kombination med flera vansinniga affärsmässiga beslut. Något som i slutändan drabbade både anställda och ägare.

Så vad skiljer då en god och bra ägare från en mindre bra ägare?
Det första som måste utvecklas är en samsyn mellan ägare/styrelse och anställda i företaget. Det skall inte finnas två olika synsätt och där beslut tas som kan sägas t.e.x gynna de anställda betydligt mer än ägarna. Likaså är det av yttersta vikt att ett företag sköts med ett långsiktigt perspektiv. Ett vanligt problem är annars att det tas lite för riskfyllda kortsiktiga beslut som vara en form av spekulation där främst anställda gynnas om det går bra och om det går dåligt så får ägare ta hela smällen.

I finanssektorn vill jag påstå att behovet av duktiga ägare och styrelsemedlemmar är särskilt viktigt. Inte minst visas detta i Skandia och Carnegieskandalerna i Sverige och flertalet internationella liknande skandaler. Lika så finns det finansiella företag som haft mycket goda ägare och där både anställda och ägare haft en bra utveckling. Spontant kan man nog dra slutsatsen att H&Q finansbolagen haft goda ägare. Även starka ägare som Stefan Persson i HM, Lundberg, Nibe, Hexagon osv är bolag som haft synnerligen god nytta av den trygghet som behövs för att anlägga ett långsiktigt affärsmässigt perspektiv i bolagen. En trygghet där det är helt okej att göra några dåliga kvartal där man bygger upp långsiktiga värden.

I den svenska koden för bolagsstyrning så har det de senaste åren utvecklas en något trist tendens till att Styrelsen har blivit någon form av kontrollstation i kontakten mellan aktieägare och företagsledning. Vilket ibland medför att styrelsen mer blivit en form av extra revisorer istället för att vara aktivister/visionärer och företagsbyggare. Jag håller helt och fullt med Vdn i Investor, Industrivärden och Öresund i deras kritik mot denna allt större kontrollstation i svensk bolagstyrning. Visst finns det många gånger behov av en motkraft till vidlyftiga och korkade företagsledningar men i de allra flesta fall vinner alla företag på att det finns en gemsam samsyn och gemensam utvecklingsvilja i företaget mellan ledning och styrelse precis på samma sätt som på alla arbetsplatser är bäst om arbetstagare och arbetsgivare har en gemensam syn på hur ett företag skall drivas.

Mitt råd när det gäller investeringar i aktier att leta efter goda och starka ägare. Speciellt gäller det investeringar i finansiella företag.

Psst. Bilden är tagen på klippan Kilt rock i Skottland av undertecknad år 2005. Tänkte starta en trend med någon trevlig naturbild i varje inlägg.

onsdag 14 maj 2008

Lundbergs börjar året på defensiven


Lundbergs tillhör allt som oftast bland de allra sista bolagen att redovisa sina kvartalsrapporter och kommer inte med sin kvartalsrapport förrän om två veckor.

Lundbergs affäridé tror jag är ganska välskönd i dagsläget dvs man är ett investeringsbolag (inte investmentbolag) som är en aktiv och långsiktig ägare i ett antal företag. Bolaget förvaltas med låg finansiell risk och aktieutdleningarna hålls på en låg nivå i förhållande till kasaflödet och istället investerar man ett årligt överskott i nya investeringar för att på så sätt skapa god totalavakastning till Lundbergs ägare. Kapitalförvaltning är kanske inte den allra mest spännande och roliga utan det är mer en förhållande där aktie läggs i byrålådan och väldigt sällan säljs.

Det är ganska lätt att lägga ett allt för kortsiktigt perspektiv på denna "affärsidé" som Lundbergs samt också investmentbolagskollegan Mellker Schörling AB har, att dela ut betydligt mindre i egen aktieutdelning än vad inflödet in i moderbolaget är. Frågan är givetvis om det är effektivt? och om inte aktieägarna är minst lika goda investerare som bolaget? och varför egentligen bry sig om dessa "små" årliga driftsöverskott spelar detta någon roll egentligen på lång sikt?

För substansvärdestillväxten för ett bolag som Lundbergs likt även Berkshire Hathaway (som inte har några aktieutdelningar alls) så är det för mig alldeles uppenbart att det är en långsiktigt god affäverksamhet där risken i investeringsverksamheten hålls på en låg nivå över tiden. Ser man Lundbergs på några års sikt så har dessa "små" årliga överskott skapat stora möjligheter att göra stora affärer. Lundbergs grundoch kompetens låg och ligger inom främst fyra sektorer fastigheter, bygg, skog och bankverksamhet. Lundbergs "egna" bankverksamhet såles i slutet av 90-talet till Danske bank (Östgöta Enskilda Bank) och den var mycket hårt drabbad av finanskrisen i Sverige år 90-92. De tre andra sektorerna fastigheter, bygg och skog har sedan denna kris utvecklas mycket väl och speciellt då sedan år 2000 speciellt om vi jämför med t.ex. börsindex. Lundbergs har dock agerat klokt och istället för att utöka sina investeringar inom skog och fastighet så har Lundbergs innehavsboalg istället gjort stora engångs utdelningar och moderbolaget Lundbergs har diversifierat sina investeringar och dessa "små" årliga överskott och invetseringar har med tiden blivit betydande.

Ser vi på en invetseringssammanställning sedan år 2002 så har Lundbergs investerat drygt 7,5Mdr i bolagen Industrivärden, Hanelsbanken, Sandvik, Husqvarna och Indutrade. Dessa enorma investeringar har faktiskt gjort med mycket lågt risktagande bör man komma ihåg. Visst är det självfallet en risk med att aktiekurser går ned som t.ex. Husqvarna där tajmingen på dessa stora aktieköp lämnar en del att önska men stabiliten utgörs istället av att dessa investeringar har genomförts av det löpande kasaflödesöverskotten i kombination med mycket modest belåning. Dvs aktitekursen kan gå ner som i fallet Husqvarna med Lundbergs har ändå möjlighet att behålla aktierna och ständigt investera mer och dra nytta av företagens långsiktiga förhoppningvis goda utveckling.

När nu tillgångarna ökar så ökar också det årliga stabila inkommande kasaflödet i form av främst aktieutdelningar och öven om det i år inte ble några extra utdelningar från varken Hufvudstaden eller Holmen som är "huvudinvesteringarna" vid sidan av den egna fastighetsrörelsen så har ändå Lundbergs i år tagit in mer än 1,2Mdr i inkommande utdelning exl. driftsöverskottet från den egna fastighetsrörelsen. Pengar som nu kan användas, investeras eller helt enkelt läggas på hög och amortera av skulder.

Det är ganska lätt att följa Lundbergs aktieaffärer då det är så att herr Lundberg själv sitter i styrelsen i vart och varannat av innehavsbolagen och att lundbergs allt som oftast har ganska stora ägarpositioner i sina innehavbolag. Detta innebär att i stort sett varenda aktieaffär som Luundergs genomför måste anmälas till finansinspektionen och därigenom kan t.ex. allmänheten ta del av affärerna.

I år har alltså Lundbergs tagit emot ung 1,2Mdr i utdelningar och den egna fastighetsrörelsen genrerar idag ett driftöverskott på ca. 80-100Mkr per kvartal. Nåväl har Ludbergs också givet en egen utdlening till sina aktieägare på ca. 550Mkr och har väl haft några miljoner i kostander och 30mkr i räntekostander. Men likväl handlar det om stora överskott på hundratals miljoner. Senaste åren har dessa överskott regelbundet investerats i bolag främst inom SHB sfären och i Husqvarna men i år har det var märkligt tyst...

Under 2008 har Lundbergs fastighetsrörelse inte gjort några större investeringar i fastigheter och den enda aktieaffären som Lundbergs verkar ha gjort under årets 5 första månader är en "mindre" investering på 1,1M Sandvik aktier på något lägre kurs än idag i februari månad dvs en investerng på ca. 100Mkr. I övrigt har Lundbergs inte gjort någonting såvida bolaget inte har börjat bygga upp ägarposition i något nytt innehavsbolag och inte ännu kommit upp i 5%.

Summa summarum verkar årets investeringar vara att amortera. idéfattigt eller klokt att invänta bättre tider?

tisdag 13 maj 2008

Råvarupriser ner eller räntor upp?


Efter en fantastisk kajaktur i Norra Vätterns skärgård med underbart väder är det ju lätt att det går några dagar mellan varje inlägg...

På svenska dagbladets internetsida så publicerades häromdagen en mycket intressant artikel ang. dels råvarupriser och dels räntenivåerna. Artikeln är intressant och väl värd att skriva ett inlägg om.

Historiskt sett har det varit ett mycket starkt samband mellan obligationspriser och utvecklingen för råvaror som grupp. Enkelt formulerat så har den normala reaktionen varit att om råvarupriserna går upp så medför detta att inflationen stiger vilket i sig innebär att räntenivåerna stiger och därmed sjunker obligationer i värde (ökad effektiv ränta). Senaste året så har råvarupriserna utvecklas mycket starkt och det har varit kraftiga uppgångar på såväl metaller, som olja som jordbruksprodukter.

Dessa råvaror används sedan i vår produktion av kylskåp, livsmedel och för att fylla tanken i bilen och jag tror att de allra flesta har upptäckt att priserna på dessa varor stigit ganska mycket och följaktligen så har inflationen varit i stigande trend ett bra tag. Den normala reaktionen på ett sådant scenarie har historiskt varit att obligationer sjunker i värde och den effektiva räntan från dessa obligationer stiger. Så har defacto inte skett, tvärt om så har obligationer stigit i värde och räntenivåerna från obligationer har sjunkit, speciellt gäller detta USA där räntenivåerna idag är lägre än inflationstakten vilket är ganska anmärkningsvärt.

Varför har det då blivit på detta sätt? Där stigande inflation inte verkar leda till högre räntor vilket är en synnerligen vedertagen sanning.

Det finns säkerligen flera olika förklaringar till varför detta inträffar nu. Mycket tack vare en stark världsekonomi och därigenom ökande råvarupriser i kombination med finansiell turbulens vilket lett till riskaversion och därmed lägre räntor. Det största bakomliggande ”orsaken” torde vara de stora obalanserna i världsekonomin där vi idag har stora spänningar. Vi har geografiska områden som USA och EU där tillväxten i ekonomin idag är avtagande i kombination med många gånger hårt skuldsatta stater, företag och privatpersoner. Detta är en motverkande kraft som normalt sett skulle betyda mindre efterfrågan på råvaror och mindre inflationstryck i ekonomin.

I många andra länder däremot som t.ex. Kina, Indien många länder i Sydamerika är det idag gasen i botten och tillväxten i ekonomin är mycket stark. Med stark efterfrågan på råvaror, ökande tillgångspriser och inflationstendenser lite varstans i ekonomin. Detta är faktorer som är rakt emot och är inflationsdrivande och där räntenivåerna kan tänkas öka, enkelt uttryckt.

Hur skall man då som investerare agera i detta läge?

I mångt och mycket handlar det om att välja sida om vilken kraft som är den starkaste idag. Dvs kommer USA och EU avmattade ekonomi leda till en avmattad världsekonomi? I så fall är det säkerligen på så sätt att det håller på att byggas upp en råvarububbla som kan brisa med fallande priser när tillväxten avtar. Det andra positiva sceneriet är en form av ”omvänd asienkris á la 1997-1998” dvs där en del av världsekonomin ”kraschar” men i slutändan hjälps upp av andra delar av världsekonomin. Då för 10 år sedan var det Asien och Ryssland som hade stora tillväxtproblem och hög skuldsättning vilket ledde till att vissa länder till slut inte kunde betala räntan på sin statsskuld och man fick helt enkelt ställa in betalningarna t.ex. Ryssland. Men när den amerikanska och stora delen av EUs ekonomi gick för högtryck så omvandlades dessa länder många gånger till starka exportmarknader (t.ex. Sydkorea och Samsung) och fick hjälp av stigande priser på vissa råvaror (t.ex. Brasilien och Petrobras) och tillväxten återkom ganska snabbt.

Tror man på ett negativt scenario så kan en god investering säkerligen vara att vara väl stadd i kassan och framförallt se till så att man har så låga lån och låga levnadskostnader som möjligt det man möjligtvis kan glädja sig åt är att räntenivåerna förhoppningsvis förblir låga men med högre arbetslösahet. Men om vi ser ett positivt scenario där Kina och Indien drar upp USA och EU så är frågan om inte aktier i amerikansk exportindustri kan vara en bra investering då dollarns fall har gjort den allt mer konkurrenskraftig på ett internationellt plan. Det man då bör passa sig för är att det är högst troligt att räntorna kan stiga rätt ordentligt.

En knäckfråga kan säkert vara om det börjar bli ordentlig valutaturbulens.

Men min personliga åsikt är dock att INTE investera pga av bakomliggande makrofaktorer utan för att den enskilda företaget är värt att investera i hur än makrofaktorer påverkar bolaget.

Artikeln på e24.se

torsdag 8 maj 2008

Allt mer skilda världar i SCA


Stockman!, Det vore väldigt trevligt med en ny kommentar från dig angående SCA. Dina inlägg om SCA är såpass intressanta att jag rentav längtar efter dina tankar kring detta bolag. Kan du tänka dig att skriva ner dina aktuella tankar kring denna skogsaktie??

Senaste tiden har det som sagt var mestadels allmängiltiga inlägg på denna blogg om ditt och datt och det kanske är dags att skriva något mer om ett specifikt bolag och i och med att jag varit delaktiv i säkert 12 kubikmeter vedhuggning senaste veckan så passar det väl utmärkt att prata om lite skog.

SCA har likt de flesta andra bolagen på stockholmsbörsen nu presenterat sin första kvartalsrapport för året. Trots att man forsätter att utvecklas totalt sett med en måttligt vinsttillväxt så mottogs rapporten beskt och aktien rasade på rapportdagen en hel del.
Så hur ser det då ut i bolaget och vad är mina tankar om utvecklingen just nu i företaget. Som någon tröst i bedrövelsen så kan man ändå konstera att SCA i stort är det enda skogsrelateraden bolaget på hela börsen so ökar sina vinster, konkurrenternas vinster faller på bred front. Holmen verkar inte vara något undantag.

Det första man slås av är att det råder allt mer skilda världar i företaget mellan en skog, kartong och pappersdel som inte har någon direkt bra utveckling och en hygien och mjukappersdel som fortsätter med måttlig tillväxt och marginalexpansion. Mao tv å delar går hyffsat knackig och två affärsområden är på frammarsch.

Styrelsen och ledningen har den senaste tiden varit allt mer klar med att det finns två vitt skilda prioriteraringar för dessa två delar av företaget. Den svenskdominerade delen dvs skog, förpackningar och papper kommer den närmsta iden att var fullt fokuserade på att förbättra kassaflöde, spara kostnader, stänga bruk och effektiver osv. och den europeiskt dominerade hygien och mjukpappersdelen kommer att ha tillväxtprioritet och under detta redovisade kvartal har man i alla fall levt efter denan devis med fyra hyffsat stora invsteringar, tre i hygien/mjukpapper och 1 investering i den svenska sågverksrörelsen. Den sista nämnda investeringen syftar till att långsiktigt sänka kostander och de andra är expansionsinvesteringar för att höja volymkapaciteten.

Även om skogsindustridelarna tillsammans med förpackningar inte tillhör det allra roligaste idag så står sig lönsamheten ändå bra i förhållande till konkurrenterna. Detta beror på dels välskött verksamhet samt bra intregration med skogsinnehavet och biprodukter såsom t.ex. pelletstillverkning. Glädjande kommer man också förhopninvis inom några år vara i stort sett självförsörjande på elkraft i den svenska rörelsen efter vindkraftprojektet med Statkraft kommer igång. I dagsläget är det tillståndprocesser som gäller i detta arbete. Min gissning är att tillståndsprocesserna fram till snurrorna står på plats är minst 2-3år. Inte minst väntetider på vindkraftverk är långa idag så det lär ta ett tag innan vinster från det samägda bolaget börjar redovisas.

Den senaste tidens utveckling medför nu också att de tillväxtprioriterade sakta men säkert står för en allt större del av av koncernens omsättning och resultat och jag gissar på att vi slutet av året har ett förhållande på 40/60 mot i stort sett 50/50 mot de åren som vari ti närtid. Det tar som sagt tid att förändra ett företag med över 100 Mdr i omsättning. Skall jag vara ärlig är det lite synd att ägarmakten i SCA idag är så cementerad och det skulle enligt mig behövas ett visst mått av högre förändringstryck som drev på för det på långsikt mest logiska att hygien och skogsrörelsen går skilda vägar.

Den kanske mest sköra delen i företaget verkar idag vara förpackningssidan där SCA trots högre egna kostnader har mycket svårt höja priserna i samma takt med resultatet. Förklaringen är väl dels att konunkturen är under viss avmattning med mindre behov av förpackningar men också en viss negativ valutaeffekt på så sätt att amerikanska konkurrenter nu får möjligheter att exportera til EU till följd av den fallande dollarn. Den andra svagheten ligger i att efterfrågan på trävaror kraftigt minskat. Egenligen är detta en mycket liten del av SCA och situationen kommer säkert som många gånger förr bli bekymmersfull för mindre konkurrenter då det efterfrågas t.ex. allt mindre nya hus i Europa.

Det verkar allt mer klart också att Ryssland kommer införa vedtullar gentemot EU detta kommer synnerligen belasta nordisk pappersindustri som kommer få se fram mot högre vedkostnader. Branschen är redan idag pressad av låg lönsamhet så det kommer säkerligen bli än värre framgent även för SCA. SCA har dock en mycket bra hedge mot detta faktum i och med att man är europas största privata skogsägare och i hyffsat hög grad självförsörjande på ved. Visst kan ett knappare utbud av ved pressa lönsamheten men inte alls i lika hög grad hos andra konkurrenter. För företag som StoraEnso, M-real och UPM-Kymmene är det frågan om en mindre katastrof för lönsamheten. Gissningsvis torde tullar också innebra en viss uppvärdeirng av skogsinnehav. En annan fördel som SCA har är att man nu också har en ganska stor produktion inne i Ryssland främst avseende mjukpapper. Marknadspositionen för SCA i Ryssland är till följd av detta mycket stark med faktumet att var tredje ryss/ryska nu torkar sig i baken med SCAs dasspapper. Inget skitsak direkt

Så skall man köpa/sälja/behålla/stoppa i byrålådan SCAs aktie. Utan att vara allt för tydlig så känner jag mig själv ganska bekväm med SCAs värdering på ca. p/e 10, en stor bakomliggande substans i bolaget (redovisat eget kapital per aktie ca. 90kr), en direktavkastning som börjar krypa upp mot 5% genom att ung. halva vinsten delas ut (utdleningen har aldrig sänkts sedan börsintron), en sund balansräkning och ljummna tillväxtutsikter.

Vilket fantastiskt väder förresten! Själv tänkte jag och en god vän tillbringa helgen ute på kajakpaddling i Norra Vätterns skärgård, har du vägarna förbi så...

tisdag 6 maj 2008

Det är människorna som gör det


Som investerare är det allt som oftast allt för lätt att sjunka ner i siffror av olika slag. Allt från nycketal för hur ett företag värderas, vilken avkastning ett företag har på det investerade kapitalet vad ett företag har och har haft för tillväxt osv. Likaså kan det också vara allt för lätt att sjunka ner i aktiekurser och grafer om hur ett företag har presterat på börsen om det är köp eller säljeläge osv.

Och på samma sätt som det många gången svårt att se skogen för alla träden så missar man allt som oftast det viktigaste att det är människorna som gör skillnaden mellan goda och dåliga långsiktiga investeringar. En fördelaktig värdering eller ett välskött företag i största allmänhet är inte värt mycket om företaget får en dålig ledning eller man gör stora felrekryteringar. Likaså kan man ibland bli överdrivet negativ eller positiv till makrofaktor som talar emot eller gynnar ett företag och basera sina investeringsbeslut på dessa faktorer som egentligen betyder ganska lite för inte företag är nog så bra att det inte kan förstöras av oskicklig ledning.

Om ett par veckor fyller t.ex. ett av världens största skogsföretag 10 år, företaget StoraEnso som är en fusion av det svenska företaget Stora (Stora-Kopparbergs) och det finska företaget Enso. När företagen 1998 gick ihop var målsättningen klar att man skulle skapa världens framgångsrikaste skogsföretag. Styrelseordförande då som nu var Investors förre VD Clas Dalhbäck. Så vad blev det då av detta enorma företag? Hur skickligt har ledningen agerat? Om sanningen skall fram så tillhör säkert denna affär bland de mest kapitalförstörande i svensk industrihistoria med enorma aktieägarvärden som gått i rök eller närmare bestämt plöjts ned i ständigt återkommande felsatsningar. I företagsledningen fanns och finns två helt skilda kulturer att driva företag. Köp av bolag i USA till rena rama fantasisummor, försäljningar av kraftbolag och skogsinnehav till mycket stora undervärden, felsatsningar på marknadssegment, otydliga mål, expansion på olönsamma områden, storhetsvansinne osv aldrig någonsin har aktieägarna stått i fokus utan fokuys har enbart varit på att göra Stora till ett stort företag …..Tilläggas bör kanske att totalavkastningen på aktien varit negativ på 10 år sikt dvs även inräknat utdelningar och kursförändringar. Hur Clas Dahlbäck har kunnat sitta kvar som styrelseordförande under hela denna tid är för mig fullkomligt obegripligt.

Ungefär samtidigt som Stora och Enso gick samman så tillträdde Arne Karlsson som Vd för investmentbolaget Ratos och Anders Lönner Vd för Meda. Ratos hade då en historia som på senare år varit knaper och otydlig. Kärninnehav i Söderbergsfären som underpresterade och en kapitalförvaltning som gick klart sämre än börsen. Arne Karlsson fick med sig huvudägarna på en radikal idé att strunta i maktambitioner och sätta avkastningen på eget investerat kapital i fokus för att få bort den stora substansrabatten. Detta medförde stora omsvängningar bolag såldes av, bolag köptes ut från börsen, Arne K köpte upp sin gamla arbetsgivare (Atle) och avvecklade kapitalförvaltning i aktier. Mao tog han tag i problemen och utvecklade det som var starkt i Ratos dvs driva företag mindre och medelstora företag.

Anders Lönners resa i Meda tror jag inte har gått många förbi men under hans period som Vd har Medas tillväxttakt varit enastånde och inte nog med detta utan alltid god tillväxt under god lönsamhet. Aktien lär visst har gått upp 2800% sedan 1999.

Företagen Nordnet och Avanza har tillsynes mycket lika affärsidéer och marknadsposition. Verksamheten är mycket lika och som är båda två bittra konkurrenter och flåsar varandra i nacken hela tiden med en ständig kamp att just för tillfället ha bästa kunderbjudandet. Studerar man däremot Nordnet och Avanza uppträder en mycket stor skillnad också. Avanzas aktieägare har blivit rika med så inte är fallet i lika hög grad hos Nordnet. Varför? Är det ett ”double compative advantage” med en enormt fin affärsidé som aktiefantantikern skriver i sin blogg? Ett definitivt nej tycker jag, skillnaden mellan Nordnet och Avanza är i stort sett bara en oskicklig och skicklig ledning. Avanza har satsat på att tjäna pengar och Nordnet har satsat på att bli störst och expandera (med sämre lönsamhet kontinuerligt). Avanza har satsat pengar där man tjänar mest pengar och Nordnet har plöjt ned pengar där man tjänar minst pengar.

Slutligen skulle jag vilja avsluta med en av mina favoritcitat från Warren Buffet:

I think i’m a better businessman because i’m an investor and i’m a better investor because because I’m a businessman.
Gadgeten innehöll ett fel