fredag 23 maj 2008

Konglomeraten på väg tillbaka?



Alla former av producerande företag befinner sig någonstans i en tänk värdekedja. Ett företag som t.ex. tillverkar aluminium kan t.ex. tänkas köpa in aluminumpellets, kol och energi för att tillverka aluminiumplåt och sedan sälja sin aluminiumplåt till Coca-cola som i sin tur tillverka läskedrycker genom att köpa in socker, sötningsmedel, elkraft och vatten och genom olika processer då få fram en produkt förpacke i aluminiumbrukar som man säljer sin sina återförsäljare som i sin tur kanske säljer coca-cola burkar genom den lokala icabutiken till den slutgiltiga konsumenten av läsken. I varje nivå skall det förhoppningsvis skapas ett visst värde och man skall ha möjligt att ta ut anständiga vinster för att kunna investera leva vidare och ge en viss avkastnings till företagets aktieägare.

Alla producenter är mer eller mindre känsliga för prisförändringar någonstans i denna värdekedja t.ex. så kan Electrolux som tillverkar kylskåp slitas mellan att stålpriser höjs kraftigt och konsumenter som kanske inte är allt för sugna på att betala mer för det nya kylskåpet i alla fall inte i tidpunkter bolån t.ex. blir dyrare. Givetvis så finns det en stor skillnad mellan hur olika företag är beroende av råvaror t.ex. Electrolux är i högsta grad påverkade av priset på rostfritt stål som ingår mycket i många kylskåp medan ett företag som Securitas i stort sett inte är beroende av en enda råvara men man är däremot i högsta grad känslig för lönekostnader som gärna inte får stiga mer än vad securitas prognostiserar för i sina kontrakt. Det finns såldes olika riskfaktorer i olika typer av företag.

Det är min uppfattning att många företag just idag befinner sig i en ganska besvärlig situation med kanske högt beroende för råvarupriserna som allt som oftast numera stiger kraftigt i kombination med att försäljningen av företaget produkter (.ex. kylskåp) möter en allt mer avkyld ekonomi i alla fall i USA och stora delar av Europa. Det historiskt normala har allt som oftast varit att råvarupriser följer den allmänekonomiska utvecklingen men idag med en allt mer tilltagande globalisering samt stora globala obalanser har skapat en situation där marginalpriser på många oloika råvaror inte längre sätts i EU och USA utan i den framväxande ekonomin i Asien och Latinamerika.

Hur skall då ett företag skydda sig mot dessa problem?

Principiellt anser jag att ett företag skall göra allt för att verka i en sån smal nisch som möjligt dvs är man duktig på att tillverka läskedrycker så bör man strikt hålla sig till denna nisch för att få så hög avkastnings som möjligt då det ligger i ett företags intresse att vara lönsam och försöka förbli allt mer lönsam. Detta även om det under en viss period kan ses som bättre att uutvidga sin plats i värdekedjan antingen framåt eller bakåt. I de fall där råvaruberoendet är synnerligen stort behöver företag någon form av trygghet för att kunna hantera fluktuationer i viktiga parametrar. T.ex. ett gruvbolag är mycket hårt beroende av priserna på metaller som bolaget säjer och det är då enligt mig inte konstigt att företag i samband med större investeringar använder sig av olika terminskontrakt för att säkra investeringskalkylen riktighet. Även i skogsbranschen så har det under de senaste 15 år sedan visat sig att de företag som skaffat sig bättre kontroll över viktiga råvaror bättre har hållit upp sin lönsamhet på en tuff marknad. I dessa fall handlar det om företag som haft ett eget skogsinnehav och också många gånger egna krafttillgångar. Detta om något visar inte minst på problematiken med skogsföretagen idag låga lönsamhet. En annan normal hantering är att många företag verkar för att öka sitt föräldlingsvärde dvs man går ifrån att tillverka en produkt som rostfritt stål till att t.ex. tillverka kastruller och på så sätt hamnar man närmare konsumenten och kan få ut högre marginaler. Dagens allt mer skenande råvarukostnader skapar också en hel del tokigheter t.ex. att allt fler företag gärna minskar sitt förädlingsvärde. I DI häromdagen kunde man t.ex. att stålbolaget Archelor-Mittal numera har köpt en sig i en kolgruva(!) för att kunna kontrollera de skenande priserna på just kol. Så nu väntar vi på att Electrolux skall börja starta stålverk, eller? Eller varför inte pappersbolag som nu återigen börhar köpa in sina tidigare sålda skogstillgångar?

Det är också kul att se på företag som i stort sett äger hela värdekedjan. Ett av de mindre trävarubolagen är t.ex. Derome. Ett företag som såväl äger skog, idkar skogsskötsel, har egna transportresurser, bedriver sågverk och sedan också byggvaruhandel. Självfallet bygger man också hus under varumärket A-hus hus som alltid byggs på egna tomter och med egna hantverkare. Självfallet har man också viss fastighetsverksamhet så man kan hyra av bolaget också och jag har för mig att man också nu skall satsa på vindkraft så man får bort den risken med högre energipriser också.

Kan det vara så att de väl diversifierade och solida konglomeratens tid är på väg tillbaka?

På bilden mitt älskade tält (Hilleberg Nallo 3GT) långt fram i värdekedjan.

3 kommentarer:

  1. Risken för den nischifiering som du förespråkar är ju att man inte märker när en substitutprodukt dyker upp. Jag vill minnas att t.ex. Coca-Cola upptäckte allt för sent att läskedrycker fick stryka på foten för vatten vilket kostade bolagets aktieägare en hel del.

    //SoP

    SvaraRadera
  2. helt klart en stor risk ju mer nischad man blir desto svårare kan det vara att "styra om" företaget.

    Den omvända risken dvs ett företag som är mycket brett och väldiversifierat löper dock stora risker att satsa mycket pengar där man inte tjänar mest pengar och därems sänker man sin egen avkastning.

    Det finsn helt klart två sidor av myntet.

    SvaraRadera
  3. Det finns få konglomerat kvar idag beroende på "renodlings-trenden".

    Har du fler svenska exempel?

    Själv köpte jag aktier i norska Orkla för ett tag sen. Kanske nordens mest kända konglomerat...

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel