Ursvik Ultra racerapport

I helgen så sprang jag årets första tävling. Den "korta" klassen på Ursvik Ultra. Denna korta klass innebär att man med start kl 03:00 på natten springer tre varv på ett dryg 15 km långt omväxlande terrängspår som har en hyfsad kupering på drygt 340 höjdmeter per varv. Spåret är i Stockholm benämnt som "Ursvik Extreme". Huruvida det är extremt eller inte skall man nog inte göra några större utvikningar om.


Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle ta tävlingen som ett rent träningspass då frånvaron av riktigt långa löppass har gjort sig gällande. Sista veckan innan loppet var dessutom riktig misär med en sjuk sambo, mycket dålig sömn, småkrasslig kropp och näst intill obefintligt med träning. Annars har jag tränat helt okej i vinter.

 Så sent som på fredagen var jag osäker på om jag skulle starta överhuvudtaget pga sista veckans misär men sagt och gjort så tog jag och packade väskan och begav mig med tåg till Sundbyberg, på tåget slöt jag också upp med Rickard och Stefan från klubben, som båda skulle springa 75km klassen (dom gjorde de båda mycket bra tycker jag). Vi tog en lättare måltid i Sundbyberg centrum innan vi tog SL-bussen ut till Ursvik. Fick vila några timmar på mitt liggunderlag för så mycket till sömn blev det inte då den lilla gymnastikhallen hade rörelsedetektor och ljuset inte gick att släcka.

Före loppet
Jag bestämde mig under lördagen att förutom att ta det som ett träningspass också våga gå lite utanför boxen och våga prova saker som egentligen inte är prestationsbefrämjande. Med anledning av att jag ska springa längre lopp i sommar så valde jag när jag packade västen med lite extra vikt och var nog en av få som sprang med "barlast". En annan sak jag bestämde mig för var att våga att springa med väldigt lite energiintag under loppet, mest för att se vad som skulle hända då jag i vinter tycker jag blivit allt bättr epå mindre energi. Ultralöpare är ju annars  allmänt kända för att moffa i sig både det ena och det andra under lopp vilket så klart är bra då det håller upp energinivån i kroppen samtidigt så finns det en klar uppfattning att "train low, race high (mycket energi enbart på tävling)" när det gäller energi är av godo.

Ultradistanser handlar mycket om att vänja kroppen vara energisnål och därmed hålla distansen in i mål. Och då detta var träning så skulle det bli "low". Tanken var att helt lämna gottebordet vid varvning som arrangörerna ställt upp innan jag kom i mål. Jag bestämde mig också för att ta det ganska lungt och kontrollerat under loppet vad avser fart.

Loppet
Före start så stod jag och småprata med multisportaren Malin  som enligt utsago skulle ta det lungt men bakom hennes ständiga leeende och den slimmade packningen kunde man nog ana att här skulle det gå undan. Förra våren sprang jag några dagar med Malin i Storlien på fjället och vet om att hon riktigt stark, speciellt i uppförsbackar (vilket är något av min svaghet) men jag hänger med henne i nedförsbackar.

Startskottet löd och vi gav oss iväg. Jag lade mig snabbt i ryggen på Malin men märke väl redan efter 100m att det nog är ganska så dumt att springa i denna fart så jag saktade ner lite och lufsade på i lagom lunk. Kilometrarna  gick och  jag tog väl första klunken vatten efter ca. 25 min löpning och det var skönt när man väl kom in på de mindre stigarna framför de hårdare större varianterna. Jag insåg nog att mitt skoval (Inov-8 X-talon 212) nog passade bättre där och man egentligen skulle valt en mer normal joggingsko för det hårda underlaget. Jag promenerade uppför de två värsta branterna under det första varvet annars sprang/joggade jag rakt igenom, i de sista långa backen på första varvet tog jag en liten gel (High5) och i övrigt drack jag bara en liten klunk vatten vi enstaka tillfälle.

Första varvet passerades på 1:23 och jag joggade förbi med avunsjuk blick på gottebordet när andra stannade och tog för sig av. Det var förhållandevis kallt under gryning och det var gränsfall på att jag hade för lite kläder på mig, läs, det hade varit skönt med vantar i de rådande minusgraderna på 6-8 kallgrader.

Redan på andra varvet hade det börjat ljusna och var snart så ljust att pannlampan knappt behövdes med jag lät den sitta på huvudet under hela loppet in i mål. Sprang större delen av andra varvet ensam i stor omfattning och det var ganska skönt och småfilosofera för sig själv. Tog väl något promenadsteg mer än på det första varvet och vart lite stelare. Vad som nu började bli ett problem var att mina flaskor på bröstet hade frusit båda två och det var lagom mysigt att få en isklunk i sig så jag bestämde mig på andra varvet att bara ta små små vattenslurkar för att fukta läpparna. Precis i samma backe som jag tog gelen på första varvet så tog jag nu min andra gel, det blev också dagens sista. Andra varvet gick på 1:24 så tempot var jämnt och fint. Då jag druckit för lite vatten från isflaska så bestämde jag mig här för att lyxa till det lite i varvning med att dricka en halv mugg varm blåbärssoppa.himmelskt gott, de lockande chips, godis mm som låg vackert uppdukat lät jag bli. Skulle man sett mina ögon kunde man nog ana besvikelsen hos mig.

Sista varvet började okej i ungefär samma fart som de två förgående men jag började nu bl allt mer stel i benen och märkte i uppförsbackarna att energinivån i kroppen hade en hel del i övrigt att önska och det blev några fler promenadsteg, men tyckte nog inte jag tappat så mycket ändå. Märktes att fler deltagare nu tog det varligare med farten och jag sprang förbi en hel del 75 km löpare som nu hade rejält ont i kroppen sedan starten kl 00:00. Ungefär halvvägs på banan så skymtade jag en välbekant rygg från Örebro AIK med lång svallande hårtofs. Klubbkamraten Sara och glädjande verkade jag springa fortare än henne då ryggen kom närmare. Låg bakom i en uppförsbacke och tjoade till och frågade hur formen var. Ingen reaktion, hon verkade vara i sin egen bubbla. Så jag tog mod till mig att springa upp jämnsides om henne och lade armen om henne. (...gör inte det på joggingturen, kära läsare) och logiskt ryckte hon till som om det vore en våldsverkare som gav sig på henne pga av min framfusighet. Glad att jag slapp smockan och fick nu förklaringen till hennes frånvaro av respons på tilltal då hon lyssnade på P1 program på radion i hörlurar. Bildning och idrott i skön harmoni.

Joggande någon minut med Sara och småpratade men tyckte jag hade bra fart så jag lika gärna kunde springa in i mål och vinkade adjö. Klart övermodigt skulle det snart visa sig och det dröjde nu inte länge för jag började känna mig riktigt matt och trött. Inte så konstigt egentligen då jag helt avstod från både dricka och all form av energi på sista varvet. Gick tom helt enkelt och blev succesivt trött, tröttare och sista 3 km tröttast av dem alla med stela pinnar till ben med promenad i varje uppförsbacke. Tappade väl intresset också skall väl medge när några konkurrenter sprang om bara de sista kilometerna. Precis före målgång kom Sara glatt joggande ikapp och och såg fantastisk fräsch ut och gav sig raskt ut på hennes sista varv och fullföljade de 5 varvet som tvåa bland damerna. Sluttiden på sista varvet blev för mig svaga 1:36 och måltiden på klockans loggade 47 kilometer blev 4:26.

Energimässigt så fick jag totalt sett i mig under loppet, enbart två små energigeler (High5), ca. 5dl vatten och en halv mugg blåbärssoppa. Inte mycket på knappa 4,5 timme löptid eller rättare sagt alldeles, alldeles för lite. Men samtidigt en nyttig erfarenhet. Efter målgång smakade det gott med både chips, korv, godis, blåbärssoppa mm.

Eftermäle
Sammantaget var jag ganska besviken efter målgång och tyckte jag nog gjort ett bra dumt genomförande efter de tröttsamma sista kilometrarna. Samtidigt med barlast och låg energi, hålla en snittfart på 5:39 per km under de 47 km på kuperade stigar med pannlampa var ändå helt okej, maratondistansen passerades på 3:58 på klockan och det är ju helt okej även det. Så med några dagars distans så känns det helt okej.

Tyvärr verkar någon ha tagit en flaska (Ultimate direction står det på den om någon fick med den av misstag) från mig som jag glömde kvar vid målplatsen innan jag lade mig på min madrass. Då den var puts väck när jag skulle hämta den innan jag tog bussen tillbaka till tåget.

Kronan på verket blev sedan tågresan hem där jag snålat och inte bokat sitsplats och resultatet på ett fullt tåg blev ståplats första biten för de trötta benen.

Träningsvärken efter loppet tycker jag lovar riktigt gott. Enbart muskulär stelhet, lika ont i musklerna på hög som vänster sida och inga problem alls med knäleder, fotleder eller andra tänkbara svagheter. Tar det som ett kvitto på att träningen i vinter har varit helt okej. Simmade en kortis på måndagen för att mjuka upp kroppen.