Transylvania Trail Traverse -Dracula Course-min version

För en dryg månad sedan genomförde jag ett av mina lite större äventyr i år när det gäller kroppsliga ansträngingar då jag var i Rumänien och genomförde Transylvania Trail Traverse som är ett äventyrslopp på drygt 106 km och knappt 9000 meter stigning. Loppet går med halvt otillgängliga stigar i Transylvanien.

Tänkte berätta lite om min story..

Förberedelserna
Jag har sista året i grunden tränat bra och kontinuerligt om än  till nästan uteslutande del med lägre intensitet. Med en del styrketräning och en hel del simning så är kropp rätt så stark för att säga det själv i jämförelse med hur det sett ut de senaste åren sedan jag genomgick en skilsmässa.

I min planering för året hade jag planerat för 4 stycken lopp som uppladdning plus ett antal träningsläger i lite mer kuperad terräng. Dels träningsloppet Salomon trailtour Kolmården 21 km, (där jag ramlade och slog knät och så gick det loppet skit), en mycket kuperad Olympisk triathlon i Örebro, som gick helt okej, även om jag cyklade på en cykelcross när andra kom med tempohojar :-). Sedan de två "bergsloppen" Sweden Sky race och Axa Fjällmaraton. Sweden Skyrace gick otroligt bra i början fram jag snubblade och slog sönder ett revben, fullföljde dock loppet med smärtor. Axa fungerade inte alls då revben och efterföljande ryggproblem inte alls hade läkt och där var loppet en enda lång pina.

Utöver detta har jag haft några "träningsläger" i Spanien, Sälen och Storlien. Så rent generellt hade jag förberett mig bra med i snitt ca. en timme träning/dag sista året innan jag åkte ner till Rumänien. Bra.

Efter missödet på SSR så var jag smått övertygad om att byta ner mig i klass på Rumänien då det trasiga revbenet inverkat en hel del på träningen såväl på psyket såklart. Men efter övertalningsförsök från vännen Henrik och i takt med kroppen började kännas bättre så bestämde jag mig på att försöka ta mig runt hela den långa banan, som jag planeringsmässigt räknade med skulle ta omkring 30 timmar.

Resan
Inför tävlingen hade jag pratat ihop mig med  Henrik om att göra loppet tillsammans och det kändes helt rätt. Henrik har tränat på riktigt bra och gjorde ett riktigt starkt resultat på Ultravasan så jag var övertygad om att här vill det till att bromsa och bara se till att hänga med för egen del.

När jag sitter på på tåget på väg till Eskilstuna där Henrik bor känner jag viss oro komma krypande om att jag och Henrik kanske inte hade pratat ihop oss om genomförande av själva loppet. Jag har viss erfarenheten att falla tillbaka på ang bergslopp men att skall man genomföra ett lopp tillsammans så är det otroligt viktigt att man som ett lag hanterar situationer som med största sannolikhet uppstår längs vägen. Man kommer med största sannolikhet inte gå helt jämt och det kan uppstå problem med utrustning

Jag hade också viss oro för själva genomförandet av loppet och att vi skulle göra loppet "i takt". När jag gör bergslopp försöker jag alltid utnyttja uppförsbackar för äta och dricka och nedförsbackar där krävs det en större koncentration för att hålla fart. Helst tycker jag man skall vara i rörelse så mycket som möjligt och vill helst inte stå still för länge i checkpoints där man får lite mat och dricka.

Hur som helst pratade vi igenom loppet och genomförandet över en kopp te innan det var kudden och dags att åka till Arlanda. Turen till Arlanda blev nästan väl spännande då vi checkde in 2 min innan stäning och boardade på final call, men det är en annan historia.

Dagarna innan loppet i Rumänien ägnades mest åt vila och lite allmänt turistande till bla slottet i Bran (Dracula).

Loppet
Vaknade upp av väckarklockan som tycktes ringde väl tidigt och det var klart jag sovit alldeles för dåligt. Nere i frukostmatsalen inser jag till min glädje att jag nästan är helt först så jag kunde äta frukost i godan ro, något som jag alltid uppskattar.

Kl 05 blev vi ivägskickade med buss upp till starten och den traditionsenliga nervositeten infann sig. Lyckades faktiskt med bedriften att nicka till under någon sekund i bussen så jag tror ändå min stressnivå var lagom avslappnad. Efter den obligatoriska (något slarviga i mitt tycke) utrustningschecken var det en viss väntan på start när man väl lagt sin dropbag på plats i varvningen.

Punkenligt kl 6 smälldes startskottet av och jag och Henrik hade lagt oss sist i startfältet och började promenera på i sakta mak uppåt backen då vi hade gissat att det var ca. 3 timmar uppförsbacke till första toppen. Jag funderade en hel del på några saker, dels var det i mina ögon många som hade för mycket kläder på sig i starten för en lång uppförsbacke och dels var det många som när startskottet gick hade eventuella stavar packade på ryggsäcken, vilket är märkligt då just stavar är bra för uppförsbackar. Att många joggade till en början tog jag med ro. Inte helt oväntat fick jag och Henrik redan de första kilometerna gå förbli medtävlare som stuvade ner tröjor, jackor och tog fram stavar.

Första delen var småslingrande skogsstigar som en mellansvensk skog och det bar ideligen uppåt. Vi tog det lungt och försiktigt och tycker nog vi fick en riktigt bra start.

Skogen skiftar karaktär ett par gånger i höjd, först frodig lövskog som succesivt innehåller mer barr, sedan blir barrträden lägre och övergår till slut i buskar, för att sedan bli ett mycket kuperat hedlandskap för att sista biten över 2100m bli bergsterräng. Omväxlande sa bill, jobbigt med uppför sa bull.

Strax före den första toppen börjar det blåsa ordentligt och det är dags att ta på sig jackan. Sikten är trots allt bra så det är inga problem på det sättet.

Ner från första toppen är det en förhållandevis utmanande nedförsbacke och jag personligen tycker det är riktigt skönt när pulsen går ner och benen får flyga lite lättare fram. Jag märker här att Henrik har det lite tuffare i den kuperade nedförslöpning men tycker ändå det går riktigt bra.

Nere efter höjden så planar det knappt utan utan börjar gå uppför nästan direkt. och det blir brant, riktigt brant och stenigt. I slutet av denna uppförsbacke (som tar några timmar) pratarjag och Henrik igenom att dela på oss. Henrik har haft det lite jobbigt och jag känner mig förvånansvärt pigg. Vi tar det ganska lungt upp och tar ett antal kortare pauser i den steniga terrängen.

Efter vi delar på oss, infaller sig en viss obehagskänsla i mig. Du är själv nu Cristoffer och du har många timmar tuff terräng framför dig. Jag har nu under en period ökat tempot en del och jag känner ändå att jag har en mycket bra energisituation. Jag passerar flera löpare under den sista delen på uppförsbacken och i den efterföljande nedförsbacken ner till checkpoint 4.

Efter CP 4 är det ett mycket tekniskt avsnitt på några kilometer när man tar sig fram i en kanjon med stegar, enklare scrambling och vissa grottpassager. Detta avsnittet är jag helt själv och tycker det är allmänt kul med den mycket tekniska terrängen. Uppe på "toppen" efter denna passage är det ett lättlöpt parti där det under sammanhållande sträcka går att jogga ihållande.

Landsskapet här en blandat hed och skogslandskap och det är en hel del får och andra djur ute. Jag tar mig förbi någon deltagare och det känns fortsatt bra och jag börjar nu tror att jag faktiskt skall klara av detta.

Jag springer i harmoni längs en stig bland får och PANG springer jag förbi ett litet skjul där en vallhund låg på andra sidan. En mycket stor och ilsken vallhund... Hunden går till Attack mot mig och jag försöker enligt konstens alla regler göra mig stor och farlig och ta befälet över hunden. Undviker mirakulöst att inte bli biten. Vad värre är att hundens skall har lockat till sig två andra vallhundar som kommer rusade. Hundarna agerar precis som man ska när det finns ett hot och jag bli omringad och utskälld. Jag bli både rädd och min puls går upp i max. Jag har ingen större chans att ta mig helskinnad ur situationen men mirakulöst så börjar en fåraherde en bit bort ropa något på rumänska och vips slutar hundrarna skälla och jag tar mig ur ringen.

Mycket skärrad och uppstressad joggar jag vidare mor CP 5. Mitt stresspåslag innebär att jag vid ett stigbyte springer fel och får vända efter ett par hundra meter. Just nu känns det inte bra i humöret skall medges. och jag skall nog vara tacksam att dessa händelser är en ljuset på eftermiddagen och inte under natt.

En lång nedförsbacke tar mig ner till målet för den första slingan. Målet där jag har min drop-bag. Det har nu gått ca. 12 timmar och det är på väg mot sen eftermiddag. i målet/varvningen ser jag deltagare som är slut och väljer att bryta vilket nästan får mig mer taggad att ge mig ut. igen.

Jag väljer här att byta kläder, nya strumpor, på med långbyxor och ny tröja. Jag gör i ordning en laddning med "astronautmat" vilket är en blandning som man fyller med kallt vatten. Slurp, 450kcal på 3 minuter. Precis vad kroppen här behövde (och en kopp kaffe). Jag får även här den glada möjligheten att byta karta. Arrangörernas intygan att kartan var vattentålig visar sig helt fel och min karta är i stort sett smul efter att dessutom ha tappat den i en bäck.

Jag ger mig efter några minuter i kast med den långa, långa uppförsbacken. Den jag i förhand skall tro vara den jobbigaste backen. Jag gör lite beräkningar för mig själv att kanske kanske hinner jag ta mig upp ur skogen i ljus och inte behöver använda pannlampa innan på toppen.

Uppförsbacken är ganska jämbrant och harmonisk och det är ju bara att promenera på. glädjande hinner jag komma upp ur skogen innan det blir allt för mörkt och jag hinner komma en bra bit upppå berget innan jag behöver stanna och ta fram pannlampa. Även jackan åker på här igen. Det är ju äventyret börjar intalar jag mig själv för uppe på höjden har nu vädret försämrats betydligt, det blåser, dimbankar och mörker. tar fram lite gamla erfarenheter från tidigare äventyr och skrockar för mig själv att dåligt väder brukar vara min grej.

Efter en stund kommer jag upp till toppstugan på 2600möh som utgör en checkpoint. Möts av ett väldigt tråkigt besked, arrangörerna funderar på att stoppa tävlingen under natten pga vädret och man tror att många i delen efter stugan har gått vilse. Delen som nu följer innehåller en del enklare orientering. Surnar till skall sägas men packar ändå om, äter och dricker och tar på mig vantar och mössa. Efter ett övertalningsförsök med den rumänske arrangören i stugan så övertygar jag honom att jag har utrustningen, jag är tillräckligt fräsch och dessutom tävlat en del i nattorientering.

Ger mig av och ser redan ett par hundra meter efter stugan mellan dimbankarna pannlampssken som definitivt är på fel plats. Jag tar det lugnt och metodiskt, läser kartan noggrant och har koll på kompassen som jag har direkt på kartan. Går helt klockrent och jag kan efter loppet utläsa att de följande timmarna är jag snabbast i hela tävlingen. Jag går förbi någon deltagare och fångar upp två förvirrade belgare som är fysiska starka men som haft dålig koll på kartan. Utan diskussion så slår mer eller mindre följe. Delen här är riktigt trevlig, förhållandevis "flackt" och vi är på hög höjd hela tiden. ner till CP 8 som ligger efter vi tagit oss neråt.

När man kommer ner i skogen är det rejält mörkt och nu börjar det kännas att man varit igång länge. Efter CP 9 är det en mycket lång teknisk nedförsbacke. Jag är fräsch och springer på riktigt bra, springer periodvis ifrån belgarna men väljer att vänta in dem fast jag nedför är klart starkare. Nere i byn Busteni som utgör CP 10 får vi reda på att vi ligger riktigt bra till, ca 2 timmar efter ledarna som är tre otroligt starka tjejer vilket inte är förvånande på mig då minst 2 av dessa är världsstjärnor.

I Busteni blir vi också varnade för att vi nu befinner oss i en mycket björnrikt område och dom ber oss vara observanta och hålla ihop. Sträckan härifrån och några timmar framåt är tråkiga, riktigt trist stig med först uppför en backe och en kontroll uppe vid en slalombacke och sedan ner på en större å väg som går uppför, uppför, uppför. Kommer fram till en checkpoint och det fortsätter gå uppför. Jag börjar bli trött och sliten och går igenom vilka alternativ jag har. Det viktigaste för mig är att jag inte vill vara själv så jag lägger mig främst av oss tre (jag och de två belgarna) och är i stort sett först under flera timmar, sköter dessutom all orientering. Flera gånger hallicinerar jag och tycker mig se ögon i skogen överallt, bland annat står vi still i flera minuter och tror att två gula ögon först är en Björn, sedan en varg och givetvis var det bara en liten räv...

Stigen gr uppför men inte så brant men det blir brantare och brantare, och så sakteliga börjar det ljusna. Jag börjar få lite ont i höger fotled och vänster knä men håller fortfarande god min och går först i spåret. Märker väl mer och mer att belgarna bakom går med mer och mer överskott. CP 14 är en liten Mountain rescue stuga där jag springer iväg på en toalett och får lite chips och lite att dricka. Vi hastar iväg och jag är pga toabesöket lite sen och hamnar sist i ledet av oss tre. Direkt efter denna stuga är en en mycket brant smal, teknisk stig som skall bestigas. Jag är trött, blir ännu tröttare och orkar helt enkelt inte följa de två mycket starka belgarna som försvinner meter för meter framför mig.

Försöker peppa mig själv att kämpa, det är ju bara denna uppförsbacke och sedan är det två timmar nedför till mål och jag har ju varit stark nedför tidigare under loppet. Kommer upp på den höga sista höjden och belgarna är nu utom synhåll, jag stapplar och tvingas ta det mycket lungt och har ont främst i knät nu. Stämplar den sista höjden och packar ned stavarna och jackan nu där det ljusnat.

Intalar mig själv att jag borde ha en chans att komma i kapp. Springer några steg, nej det går inte alls. Fotleden tar helt stryk, knät värker. Jag kan inte springa! jag får småhoppa på något sätt. jag har nu varit ute i 28 timmar, börjar ju tänka, jaha undrar när dom kommer ikapp bakom...förbi springer segraren i den kortaste banan som har startat på morgonen och har samma avslutning. Herregud vilket tempo hinner jag tänka när han swischar förbi.

Haltar på ner mot målet och börjar ge upp att klara 30 timmar och backen nedför tycks aldrig ta slut. Plötsligt från ingenstans ser jag helt plötsligt målet, kollar klockan, shit jag klarar 30 tim! joggar in under portalen och höjer armarna i skyn, det kommer tårar i ögonvrån.

Kramas om av arrangörerna och får medalj och ett bältesspänne (som enbart de som tar sig i mål på den allra längsta banan får). Ingen sprang förbi mig på slutet och min placering blir 8:a och 5:a i herrklassen. Av 64 startande bryter alla utom 14.

Få skjuts tillbaka till hotellet, där jag möts av Henrik som ger mig den bästa kram man kan få. Stoltheten som uppstår..

Utrustning och mat
Ganska genomgående använde jag beprövad utrustning under loppet som jag visste fungerade och jag hade inte minst lilla missöde med utrustningen. En pryl var dock ny och mer eller mindre oprövad innan loppet och det var att jag hade skaffat mig en ny pannlampa. En nyutkommen Petzl Tikka RXP (220lumen). Det är en riktigt lätt pannlampa med reflective lightning som bländar av automatiskt när man t.ex. läser kartan.

Batteriet till denna lilla me pannlampa hade jag programmet för 5 timmar var och bytte batteri halvägs. Fungerade helt okej.

Skovalet föll denna gång (som nästan alltid) på Inov-8 X-talon 212. och den gjorde mig väl inte direkt  besviken. Utan nöjd. Inte ett enda skavsår på fötterna trots de besvärliga

Västen/ryggsäcken jag använde var en Ultimate direction PB adventure vest. Fungerade helt klockrent.

Maten bestod av flapjacks, gel, russin, nötter, sportdryckpulver och är mycket nöjd med genomförandet av mat och dricka.

Min Suuntoklocka (Ambit 2) loggar hela loppet utan anmärkning och siffrorna finns att beskåda på http://www.movescount.com/sv/moves/move40191459

Skulle förstås lagt in massa bilder här men det får bli annan gång. Annars finns ett antal på min Facebook, Instagram och Twitter. :)