Vad kan inte passa bättre än att avsluta året med en riktig solskenshistoria.
För något år sedan lästa jag i tidningen privata affärers internetforum (numera inte alls lika bra tyvärr). Det var en individ som skrev ett inlägg och frågade om vad hans tre Hennes & Mauritz aktier skulle varit värda som han fick 1987 om jag inte minns fel. Införskaffatndet av dessa tre aktier genomfördes av individens far eller mor som 1987 fick lägga ut summan 1000 kr (drygt 800 kr plus courtage). Utan att föringa denna tusenlapps värde så kan man nog ändå dra slutsatsen att detta var en ganska försiktig satsning även 1987.
Individen hade tillbaka i tiden sålt sina aktier och kanske köpt en ny moped, nytt tvspel eller liknande och han/hon frågade vad de tre aktierna hade varit värda så här 20 år senare.
En slagning på skatteverkets utmärka sida gav då följande resultat:
1987 inköptes tre aktier för 1000kr
1992 så splittades dessa aktier 5:1 dvs 3 aktier blev 15 aktier
1997 så splittades dessa aktier igen 5:1 dvs 15 aktier blev 75 aktier
1999 så var det återigen dags för en splitt denna gång dock bara 4:1 dvs de 75 aktierna blev 300 stycken.
Så här i slutet av år 2007 betingar dessa 300 aktier ett värde om 117 900 kr. (Avkastning på 11600%!) Till detta värde skall också läggas samtliga aktieutdelningar som är genomförda sedan 1987. Tänkbart är kanske att HM till våren t.ex. delar ut 14 kr per aktie. Över tiden har mao åtskilliga tusenlappar förts vidare till aktierägarna dessutom utöver avkastningen. Man får hoppas att mopeden var ett klipp..
Vad kan vi då lära oss av detta?
Den enkla slutsatsen är givetivis att HM är ett fantastiskt företag. en satsning på 10 000kr 1987 hade som bekant varit värda över miljonen idag.
Det andra som vi också kan dra lärdom är hur förbenat svårt det är att behålla en mycket bra aktie. Människans natur när det gäller aktier är att göra bra "affärer" dvs köpa några aktier billigt och sedan så vill man sälja aktierna lite dyrare så man gör ett bra klipp (så man kan skryta lite för grannen). Sedan skall man kanske köpa en ny moped och köpa några andra aktier som man förhoppningsvis göra samma resa med.
Problemet med detta "klipptänkande" blir att man säljer de aktierna som går bäst och givetvis behåller de aktier som går sämst. För förluster det vill man inte veta av utan dom glömmer man bort. Översatt till trädgårdarbete så är det såldes många som springer runt och varje år drar upp en eller annan fin tulpan eller ros och slänger på lite extra gödning på ogräset.
Ja, vems var solskenshistorien? Inte mopedåkaren, förmodar jag? ;-)
SvaraRaderaEtt mycket bra inlägg. Min strategi är att inte sälja alls utan att enbart försöka hitta aktier med hög kvalitet. Frågan är bara om detta är en bra strategi? Åtminstone är det EN strategi. :-)
kill your darlings, kallas det visst.
SvaraRaderaJust sådana här historier lockar många till marknaden, inte konstigt det. Men jag skulle vilja påstå att den genomsnittliga investeraren gör bäst i att hålla sig borta från massa plutt-bolag. Visst kommer du inte få samma avkastning som i de tre HM-aktierna men å andra sidan går 999/1000 företag inte lika bra.
SvaraRaderaOm du själv letar efter nästa HM (vilket verkar vara populärt just nu) och gör en all-in är risken för att alla pengar försvinner betydligt större än en avkastning likt HM.
Jeppe>> Instämmer till fullo!
SvaraRaderaTänk då följande 1986 var investor ett av sveriges absolut största företag och ansåg som otroligt tråkiga och maktfullkomliga. Fram till år 2006 dvs 20 år senare så avkastade investors aktie ca. 3700% vilket var klart bättre än stocksholmsbörsens index.
Sensmoralen är att även stora och tråkiga bolag kan ge en mycket bra avkastning.
Påminner en hel del om ett citat av Aktiestinsen:
SvaraRaderaMin första bil köpte jag 1956. Det var en Wolkswagen som kostade 6 600 kronor. För att kunna köpa den sålde jag Scaniaaktier för 8 000 kronor. Dessa aktier steg sedan mångdubbelt, så det blev en dyr bil.
/Jakob -hurjagblevrik.se
Historien om de tre H&M-aktierna – the True Version
SvaraRaderaHej Cristoffer,
Jag vill till att börja med tacka dig så himla mycket för en väldigt bra och nyttig blogg – en av de få ekonomi-dito som jag har bokmärkta!
Vill också tacka för att du hjälpte mig att på PoP räkna ut hur det blivit efter H&M:s alla splittar. Jag mindes inte att det var just du som gjorde den fina kollen och uträkningen, det var ju före din bloggs tid.
Och det tog ett tag innan jag nu insåg att detta inlägg alltså handlar om mig! Blev lite full i skratt, eftersom du har lyckats dra en hel del rätt felaktiga slutsatser om mig och mina H&M-aktier...
Inlägget har sitt värde ändå, för dina antaganden hade ju kunnat stämma. Men jag vill gärna korrigera några av dem "just for the sake of it". Kanske kan mina erfarenheter ha ett värde för en och annan läsare.
1. Nix – jag fick inte aktierna av "far eller mor". Jag köpte dem själv på eget bevåg.
Pappa och mamma fick inte veta något förrän efteråt, men som jag minns det höjde de på ögonbrynen när jag kom hem och glatt berättade att jag hade köpt aktier på Handelsbanken.
(De sparar själva i aktier, liksom morfar gjorde, så jag är ju uppvuxen med att känna till att det alls fanns som en sparform – vilket nog var få barn och ungdomar förunnat på 80-talet. Men mamma och pappa hade nog bara instruerat mig i att sätta in mina egenhändigt ihoptjänade pengar på en vanlig bankbok.)
Visst var det idiotiskt att köpa blott tre stycken H&M-aktier! Och det fick jag veta av pappa omedelbart. Han tittade på avräkningsnotan, skakade på huvudet och noterade att courtaget hade tagit en väldigt stor del av affären... Jag undrar ju nu varför bankpersonalen inte sade något om det. Fast det kanske de gjorde, jag minns inte – och jag hade säkert varit envis nog att driva igenom köpet ändå.
Men dels visste jag inte bättre, dels hade jag inte så himla mycket pengar att röra mig med. Detta var när jag gick i första ring i gymnasiet, och om jag minns rätt kom just den tusenlappen från en helg på ett av mina extrajobb, i en barnklädesbutik i en Stockholmsförort.
Med facit i hand (givet H&M's makalösa uppgång, men även givet vilken förutsägbar aktieuppgång som helst och givet courtagets höga andel) hade det såklart varit smart att köpa fler aktier. Även som gymnasiestudent hade jag nog kunnat skrapa ihop några tusenlappar till... Hade jag investerat tio gånger så mycket hade jag kunnat bo i en betydligt större lägenhet idag... ;-)
Gissa om jag grämt mig över detta på senare år! Men jag såg väl aktieköpet mest som en kul och spännande grej då – något som förstärkte min identitet av att inte vara som de andra i klassen (och kanske något att chockera mamma och pappa med). Försöker se det som ett tidigt bevis på att jag har aktienäsa, hehe.
Minns inte alls hur jag fick för mig att köpa just H&M. Det var väl helt enkelt ett av de få bolag jag alls kände till från min vardag, och kanske hade jag fått syn på någon artikel där det tipsades om aktien?!
Det kan vara värt att tänka på att det knappast var ett litet "pluttbolag", som Jeppe antyder, utan ett bolag som sedan fyra decennier var väl etablerat i Sverige och som sedan länge hade påbörjat sin internationella expansion (Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien). Inget litet förhoppningsbolag, således.
2. Nix – jag sålde inte när aktierna blivit "lite dyrare"
Tvärtom fick H&M-aktierna stå kvar på depån ganska länge, och fick snart sällskap av små poster i Marabou och Pharmacia. (Kanske också NK? Kommer inte ihåg om jag bara funderade på att köpa sådana aktier, eller om jag faktiskt också gjorde det. Minns att den brukade stå i 60:–!)
Jag har inget minne av att jag ens någonsin kände mig särskilt frestad att sälja innehavet. Kände mig säkert som en mycket smart och framgångsrik aktieklippare ändå, hehe.
Någon moped eller något TV-spel hade i alla händelser inte varit aktuella, snarare tågluffar och andra resor. Jag köpte dessutom vid 19 års ålder en bostadsrätt på Södermalm i Stockholm (återigen fick mina stackars föräldrar veta detta först efteråt, när köpet redan var genomfört). Och eftersom jag under många år var student hade det ju legat nära till hands att använda det ackumulerade aktiekapitalet till handpenning/amorteringar på det bostadslån som jag trots snudd på obefintlig inkomst lyckades krångla mig till (första lånet var ju i början på 90-talet, då det fortfarande var lätt att få lån, men det blev snart ett betydligt bistrare klimat).
Men jag ville absolut inte sälja H&M-posten, utan använde istället till lägenhetsinsatsen till att börja med pengar som jag sparat på ett bosparkonto under gymnasietiden. Då var jag nämligen så sparmedveten, att jag rentav skrev mitt specialarbete om ungdomars bristande bosparande.
Marabou och Pharmacia tvångsinlöstes senare i olika omgångar. Vid det laget hade jag tappat mitt aktieintresse, och återinvesterade dessvärre inte de pengarna – i alla fall inte i aktier.
Och tyvärr tvingades jag sälja H&M-aktierna cirka 1997, alltså tio år efter att jag hade köpt dem eller, annorlunda uttryckt, för tio år sedan. Ett relativt långt innehav, får man väl ändå kalla det – även om jag gärna hade behållit dem betydligt längre.
3. Nix – jag köpte vare sig en ny moped eller ett nytt tv-spel för pengarna.
Anledningen till försäljningen var trist nog en enorm skatteskuld – jag är egen företagare i en bransch där det är svårt att få vettigt betalt, och har ojämna inkomster/utgifter. Ett år fick jag en oväntat stor kvarskatt av någon anledning. Då kändes det som att H&M-posten var den enklaste vägen till en snabb summa pengar, men med facit i hand hade det nog varit smart att belåna min nuvarande lägenhet istället.
Jag tror att jag ändå fick en rejäl hacka – har inte letat fram någon avräkningsnota, men har för mig att försäljningen inbringade cirka 60 000:–. Inte så illa! Och mer än vad en tio år gammal moped då hade varit värd. Den 26-åriga MM tackade i alla fall den 16-åriga MM, som hjälpt henne undan gäldstugan. "Per Penning" kanske kan räkna detta som åtminstone en halv solskenshistoria?
Jag tycker naturligtvis att Christophers sensmoral om vikten av att hålla fast vid bra aktier stämmer fint! Tyvärr är den ju inte universell, eller rättare sagt: det är ibland svårt att avgöra vad som är "bra aktier".
Själv har jag tyvärr tillämpat långsiktighetstänkandet på ett gäng Astra-aktier som jag liksom mina syskon ärvde av min morfar för cirka 14 år sedan (och som han köpte på 60-talet för en liten summa pengar). Den som kan det minsta om detta bolag vet att jag verkligen borde ha sålt av större delen av detta innehav för exempelvis fem år sedan... Efter fusionen till AstraZeneca har aktien ju inte alls följt index – jag hade varit många gånger rikare idag, om jag hade omplacerat det innehavet till vilket knippe trista gubbaktier som helst istället.
Vid det här laget har det väl framgått att jag inte precis försökt göra några snabba klipp för att kunna köpa TV-spel och imponera på grannarna – utan gärna har "gift mig" med mina aktier och varit dem trogen så gott det går, på gott och ont.
Min bank har tjatat om det idiotiska i att vara "all in" i en aktie (AstraZeneca) och försökt kalla mig till rådgivning – men jag har de senaste tio åren varit så fokuserad på mina studier, mitt jobb, mina resor runtom i världen och att bränna pengar på fina restauranger och i glammiga barer att jag inte ägnat något intresse alls åt vare sig sparande eller investerande. Den "Spara" jag var som yngre förvandlades när jag började jobba till en veritabel "Slösa"! Nåja, så farligt har det inte varit, men jag har definitivt hellre lagt pengar på champagne än på pensionssparande.
Först i vintras föll bankens pollett om vikten av att diversifiera ner. Så jag har det senaste året sålt av det mesta av AZN-aktierna successivt, och omplacerat i ett stort antal andra aktieslag, aktieobligationer, fonder, konst med mera. Först i februari i år gjorde jag ett aktivt PPM-val (inte för att det finns så mycket pengar där i mitt fall)!
Jag har alltså plötsligt återfått mitt privatekonomiska intresse från tonåren, och ägnar nu massor av tid åt aktiespanande och uppbyggnad av en portfölj som passar mig. Detta år har inneburit en hel del köpande och en del säljande (inte för jag gjort klipp, utan för att bli av med förlustaktier).
Från och med nu är tanken att jag i största möjliga utsträckning ska låta bli att sälja mina innehav av bra aktier i välskötta bolag inom överskådlig framtid – och bara köpa fler sådana, vartefter jag lyckas skrapa ihop slantar...
Mina föräldrar – som tyvärr inte haft förstånd att instruera mig att diversifiera AZN-portföljen, fast jag ska inte skylla på dem – är än en gång förundrade över mitt hastigt uppblossade aktieintresse. Och pappa rotade faktiskt fram den gamla Handelsbanksnotan från 1987 i sina pärmar. Kanske borde jag rama in den.
Givetvis finns H&M med i min nya portfölj (GAV 367:–, känns lite tungt när det hade kunnat vara betydligt lägre...). Det är en av de aktier jag vill öka i mest, så snart jag kan. För visst har du helt rätt i att det är "ett fantastiskt företag"!
Även om jag knappast får vara med om en liknande uppgång igen, i alla fall inte i just den aktien, så står H&M säkert inför en utveckling liknande den du beskriver i Investor (eller bättre).
Inte Mopedåkaren utan
Moxie Morgan
P S I Min andra lägenhet, som jag köpte tre år efter den första, har genererat cirka 13 % avkastning per år i 14 år. Inte illa det heller, om än ej på H&M-nivå.
Det lägenhetsbytet lärde mig för övrigt vikten av att våga ta en förlust.
P S II
SvaraRaderaSom sagt så genomfördes "införskaffandet av dessa tre aktier" varken av "individens far eller mor" utan av individen själv.
Men nu undrar jag verkligen om min minnesbild av att mamma och pappa var helt ovetande verkligen kan stämma? Borde banken inte ha krävt något slags föräldramedgivande av en 16-åring?
Hm, som 16-åring får man väl i och för sig disponera sin egen inkomst själv (och jag hade då redan haft en rad extrajobb under några år).
Det som får mig att gissa att jag kanske ändå hade något slags intyg från mina föräldrar om att jag fick köpa aktier själv är att jag handlade på Handelsbanken, mina föräldrars bank. Själv hade jag på den tiden Nordbanken.
Jaja, min poäng var i alla fall att det helt och hållet var mitt aktieköp. I sig inget konstigt, på DI:s Börssnack finns en och annan skribent som började med egna aktieköp redan i 10-årsåldern.
Moxie: Tänk att det var du som var HM-ägarinnan!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJa, tänk! Du må tro att jag fnissade när jag togs för en snubbe som hämtat hem vinsten för att köpa TV-spel. :-)
SvaraRaderaOch tänk att jag var tvungen att berätta historien så pladdrigt. Fick en nostalgi-attack, helt enkelt, när jag mindes min svunna ungdom.
Jag vet inte om sensmoralen av min berättelse nödvändigtvis är att man bör hålla i sina aktier. Den kan lika gärna vara att man först bör se till att trygga sitt boende.
Mitt livs klipp hade jag förresten gjort om jag i slutet av 90-talet hade köpt konst av alla de konstnärer jag då träffade i Peking – och nu sålt den i New York, där kinesisk samtidskonst är tokhypad och säljs för enorma belopp. Men, jag tyckte att den var alltför dyr redan 1999.
Vill passa på att be om ursäkt till Cristoffer, vars namn jag råkat stava fel här och var (på olika sätt dessutom, mycket fult).
Morgan:
SvaraRaderaHur stort var egentligen HM på den tiden? Likt Lindex idag kanske?
Hm, kanske?! Vågar inte svara på det! Men det går väl att leta fram.
SvaraRaderaMoxie>> Underbart!! Ursäkta alla eventuella fel om "återberättandet" som fanns i min historia. Hoppas att du inte tar illa upp...
SvaraRaderaJag önskade bara att att läsare skulel få ta del av denna underbara berättelse!
SvaraRaderaCristoffer,
SvaraRaderaNej, klart att jag inte tog illa upp. Det var mest komiskt!
Som du förstår kastar jag mig över alla berättelser jag kommer över om H&M-aktiens lyckade utveckling, inklusive den som var med i P1:s program Pengar häromdagen, så det var mest lustigt när jag förstod att det denna gång faktiskt inte handlade om en mopedåkande klippare utan om mig... :-) Och du fick ju fram en viktig poäng ändå!
Du ser, nu har jag lärt mig stava ditt namn rätt också.