måndag 31 december 2007

De tre HM aktierna - The true version


För någon dag sedan skrev jag ett inlägg om historien om de tre HM aktierna. Historien innehöll tyvärr en hel del felaktigheter från min sida. Tyvärr har Privata affärers forum idag omarbetas och alla gamla fina diskussioner som dessa är tyvärr bortraderade och tråden i sin helhet kan man tyvärr inte läsa längre. Som lästips hänvisar jag istället till "nya" prat om pengar (som forumet hette) som finns tillgängligt på www.pratompengar.se

Så här kommer historien i "the True version".

Hej Cristoffer,

Jag vill till att börja med tacka dig så himla mycket för en väldigt bra och nyttig blogg – en av de få ekonomi-dito som jag har bokmärkta!

Vill också tacka för att du hjälpte mig att på PoP räkna ut hur det blivit efter H&M:s alla splittar. Jag mindes inte att det var just du som gjorde den fina kollen och uträkningen, det var ju före din bloggs tid.

Och det tog ett tag innan jag nu insåg att detta inlägg alltså handlar om mig! Blev lite full i skratt, eftersom du har lyckats dra en hel del rätt felaktiga slutsatser om mig och mina H&M-aktier...

Inlägget har sitt värde ändå, för dina antaganden hade ju kunnat stämma. Men jag vill gärna korrigera några av dem "just for the sake of it". Kanske kan mina erfarenheter ha ett värde för en och annan läsare.

1. Nix – jag fick inte aktierna av "far eller mor". Jag köpte dem själv på eget bevåg.
Pappa och mamma fick inte veta något förrän efteråt, men som jag minns det höjde de på ögonbrynen när jag kom hem och glatt berättade att jag hade köpt aktier på Handelsbanken.
(De sparar själva i aktier, liksom morfar gjorde, så jag är ju uppvuxen med att känna till att det alls fanns som en sparform – vilket nog var få barn och ungdomar förunnat på 80-talet. Men mamma och pappa hade nog bara instruerat mig i att sätta in mina egenhändigt ihoptjänade pengar på en vanlig bankbok.)

Visst var det idiotiskt att köpa blott tre stycken H&M-aktier! Och det fick jag veta av pappa omedelbart. Han tittade på avräkningsnotan, skakade på huvudet och noterade att courtaget hade tagit en väldigt stor del av affären... Jag undrar ju nu varför bankpersonalen inte sade något om det. Fast det kanske de gjorde, jag minns inte – och jag hade säkert varit envis nog att driva igenom köpet ändå.

Men dels visste jag inte bättre, dels hade jag inte så himla mycket pengar att röra mig med. Detta var när jag gick i första ring i gymnasiet, och om jag minns rätt kom just den tusenlappen från en helg på ett av mina extrajobb, i en barnklädesbutik i en Stockholmsförort.
Med facit i hand (givet H&M's makalösa uppgång, men även givet vilken förutsägbar aktieuppgång som helst och givet courtagets höga andel) hade det såklart varit smart att köpa fler aktier. Även som gymnasiestudent hade jag nog kunnat skrapa ihop några tusenlappar till... Hade jag investerat tio gånger så mycket hade jag kunnat bo i en betydligt större lägenhet idag... ;-)
Gissa om jag grämt mig över detta på senare år! Men jag såg väl aktieköpet mest som en kul och spännande grej då – något som förstärkte min identitet av att inte vara som de andra i klassen (och kanske något att chockera mamma och pappa med). Försöker se det som ett tidigt bevis på att jag har aktienäsa, hehe.

Minns inte alls hur jag fick för mig att köpa just H&M. Det var väl helt enkelt ett av de få bolag jag alls kände till från min vardag, och kanske hade jag fått syn på någon artikel där det tipsades om aktien?!
Det kan vara värt att tänka på att det knappast var ett litet "pluttbolag", som Jeppe antyder, utan ett bolag som sedan fyra decennier var väl etablerat i Sverige och som sedan länge hade påbörjat sin internationella expansion (Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien). Inget litet förhoppningsbolag, således.


2. Nix – jag sålde inte när aktierna blivit "lite dyrare"
Tvärtom fick H&M-aktierna stå kvar på depån ganska länge, och fick snart sällskap av små poster i Marabou och Pharmacia. (Kanske också NK? Kommer inte ihåg om jag bara funderade på att köpa sådana aktier, eller om jag faktiskt också gjorde det. Minns att den brukade stå i 60:–!)

Jag har inget minne av att jag ens någonsin kände mig särskilt frestad att sälja innehavet. Kände mig säkert som en mycket smart och framgångsrik aktieklippare ändå, hehe.
Någon moped eller något TV-spel hade i alla händelser inte varit aktuella, snarare tågluffar och andra resor. Jag köpte dessutom vid 19 års ålder en bostadsrätt på Södermalm i Stockholm (återigen fick mina stackars föräldrar veta detta först efteråt, när köpet redan var genomfört). Och eftersom jag under många år var student hade det ju legat nära till hands att använda det ackumulerade aktiekapitalet till handpenning/amorteringar på det bostadslån som jag trots snudd på obefintlig inkomst lyckades krångla mig till (första lånet var ju i början på 90-talet, då det fortfarande var lätt att få lån, men det blev snart ett betydligt bistrare klimat).
Men jag ville absolut inte sälja H&M-posten, utan använde istället till lägenhetsinsatsen till att börja med pengar som jag sparat på ett bosparkonto under gymnasietiden. Då var jag nämligen så sparmedveten, att jag rentav skrev mitt specialarbete om ungdomars bristande bosparande.

Marabou och Pharmacia tvångsinlöstes senare i olika omgångar. Vid det laget hade jag tappat mitt aktieintresse, och återinvesterade dessvärre inte de pengarna – i alla fall inte i aktier.
Och tyvärr tvingades jag sälja H&M-aktierna cirka 1997, alltså tio år efter att jag hade köpt dem eller, annorlunda uttryckt, för tio år sedan. Ett relativt långt innehav, får man väl ändå kalla det – även om jag gärna hade behållit dem betydligt längre.


3. Nix – jag köpte vare sig en ny moped eller ett nytt tv-spel för pengarna.
Anledningen till försäljningen var trist nog en enorm skatteskuld – jag är egen företagare i en bransch där det är svårt att få vettigt betalt, och har ojämna inkomster/utgifter. Ett år fick jag en oväntat stor kvarskatt av någon anledning. Då kändes det som att H&M-posten var den enklaste vägen till en snabb summa pengar, men med facit i hand hade det nog varit smart att belåna min nuvarande lägenhet istället.
Jag tror att jag ändå fick en rejäl hacka – har inte letat fram någon avräkningsnota, men har för mig att försäljningen inbringade cirka 60 000:–. Inte så illa! Och mer än vad en tio år gammal moped då hade varit värd. Den 26-åriga MM tackade i alla fall den 16-åriga MM, som hjälpt henne undan gäldstugan. "Per Penning" kanske kan räkna detta som åtminstone en halv solskenshistoria?


Jag tycker naturligtvis att Christophers sensmoral om vikten av att hålla fast vid bra aktier stämmer fint! Tyvärr är den ju inte universell, eller rättare sagt: det är ibland svårt att avgöra vad som är "bra aktier".
Själv har jag tyvärr tillämpat långsiktighetstänkandet på ett gäng Astra-aktier som jag liksom mina syskon ärvde av min morfar för cirka 14 år sedan (och som han köpte på 60-talet för en liten summa pengar). Den som kan det minsta om detta bolag vet att jag verkligen borde ha sålt av större delen av detta innehav för exempelvis fem år sedan... Efter fusionen till AstraZeneca har aktien ju inte alls följt index – jag hade varit många gånger rikare idag, om jag hade omplacerat det innehavet till vilket knippe trista gubbaktier som helst istället.

Reds kommentar:
Synnerligen viktig punkt som tas upp här. Det är svårt att avgöra om vad som är en bra eller dålig affär. För att göra historien lite mer innehållsrik kan jag här "hänga ut" min far. Pappa Stockman (som heter något annat i efternamn) köpte under år 2004 aktier i Unibet som då var förhållandevis okänt för 150kr per aktie (idag splittomräknat 37,50kr/aktie) och efter en "bra uppgång" sålde han sedan aktierna för 250 kr stycken (splittomräknat 62,5kr/aktie) för en renovering av köket. Pappa trodde han hade gjort en bra aktieaffär.....Idag några år senare skulle han kuna sålt aktierna för 892 kr/aktie (splittomräknat 223kr per aktie). Till saken hör precis som i fallet som skrivs om ovan också ett innehav i AstraZeneca som i stort sett inte rört sig de senate 10 åren...

Vid det här laget har det väl framgått att jag inte precis försökt göra några snabba klipp för att kunna köpa TV-spel och imponera på grannarna – utan gärna har "gift mig" med mina aktier och varit dem trogen så gott det går, på gott och ont.

Min bank har tjatat om det idiotiska i att vara "all in" i en aktie (AstraZeneca) och försökt kalla mig till rådgivning – men jag har de senaste tio åren varit så fokuserad på mina studier, mitt jobb, mina resor runtom i världen och att bränna pengar på fina restauranger och i glammiga barer att jag inte ägnat något intresse alls åt vare sig sparande eller investerande. Den "Spara" jag var som yngre förvandlades när jag började jobba till en veritabel "Slösa"! Nåja, så farligt har det inte varit, men jag har definitivt hellre lagt pengar på champagne än på pensionssparande.

Först i vintras föll bankens pollett om vikten av att diversifiera ner. Så jag har det senaste året sålt av det mesta av AZN-aktierna successivt, och omplacerat i ett stort antal andra aktieslag, aktieobligationer, fonder, konst med mera. Först i februari i år gjorde jag ett aktivt PPM-val (inte för att det finns så mycket pengar där i mitt fall)!

Jag har alltså plötsligt återfått mitt privatekonomiska intresse från tonåren, och ägnar nu massor av tid åt aktiespanande och uppbyggnad av en portfölj som passar mig. Detta år har inneburit en hel del köpande och en del säljande (inte för jag gjort klipp, utan för att bli av med förlustaktier).
Från och med nu är tanken att jag i största möjliga utsträckning ska låta bli att sälja mina innehav av bra aktier i välskötta bolag inom överskådlig framtid – och bara köpa fler sådana, vartefter jag lyckas skrapa ihop slantar...

Mina föräldrar – som tyvärr inte haft förstånd att instruera mig att diversifiera AZN-portföljen, fast jag ska inte skylla på dem – är än en gång förundrade över mitt hastigt uppblossade aktieintresse. Och pappa rotade faktiskt fram den gamla Handelsbanksnotan från 1987 i sina pärmar. Kanske borde jag rama in den.

Givetvis finns H&M med i min nya portfölj (GAV 367:–, känns lite tungt när det hade kunnat vara betydligt lägre...). Det är en av de aktier jag vill öka i mest, så snart jag kan. För visst har du helt rätt i att det är "ett fantastiskt företag"!

Även om jag knappast får vara med om en liknande uppgång igen, i alla fall inte i just den aktien, så står H&M säkert inför en utveckling liknande den du beskriver i Investor (eller bättre).

Inte Mopedåkaren utan
Moxie Morgan


P S I Min andra lägenhet, som jag köpte tre år efter den första, har genererat cirka 13 % avkastning per år i 14 år. Inte illa det heller, om än ej på H&M-nivå.
Det lägenhetsbytet lärde mig för övrigt vikten av att våga ta en förlust.

4 kommentarer:

  1. Väldigt trevlig läsning, intressant att höra från personen själv med dessa HM-aktier!

    SvaraRadera
  2. Kul att du gillade storyn, eriklust. Rimligen finns det många personer med ännu bättre berättelser – t ex de som köpte fler H&M-aktier och behöll dem längre...

    SvaraRadera
  3. Inspirerande och rolig historia! Vilken resa.. Tänk om man bett farsan köpa HM aktier istället för att köpa en moped för 10000. Kunde ju för bövlen vara miljonär idag! ;)

    SvaraRadera
  4. Ja, eller tänk om du gjort det själv! ;-)

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel