Bokrecension: Den stora bankhärvan : finansparet Hagströmers och Qvibergs uppgång och fall

Efter att ha skrivet en hel drös inlägg kring HQ-soppan (varav en del inlägg var vältajmade må jag säga) så har jag känt mig mer eller mindre tvingad att läsa SvD journalisten Carolina Neurath nyutkomna bok; Den stora bankhärvan: finansparet Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall.

Boken är förhållandevis enkel uppbyggd där man finner ett antal ingående personporträtt över "skådespelarna" i soppan såsom Hagströmer, Crafoord Qviberg, König, Nachemsson, Dahlbo, Enblad mfl. och sedan en kronologisk beskrivning över turerna i historien. Sedan är det väl så att historien har haft lite slagsida med åsikter från "de som vill prata" efter historien i förhållande till de som önskar hålla tyst. Jag kan också,  efter att ha läst boken, till viss del förstå Mörtstedts intresse att stämma Qviberg då HQs sista aktieutdelning verkligen inte borde ha skett.

Jag är riktigt imponerad över Neuraths arbete med boken. Hon har gjort ett gediget undersökande arbete och krupit under skinnet på några mycket intressanta personligheter i Stockholms finanskretsar även om boken kanske inte är språkligt toppklass och hon har verkligen inte varit rädd för att tangera individernas privatliv. Hon har också i boken haft förmåga att enkelt beskriva det förhållandevis komlexa i tradingverksamheten.  Att Neurath dessutom är blott 25 år gammal får mig att bli än mer imponerad. Bra jobbat Carolina!, Ska bli mycket intressant att få följa hennes fortsatta karriär. Bedårande vacker är hon också även om det förstås inte alls har med boken eller karriären att göra :-)

I boken framkommer ett antal synnerligen intressanta saker som inte tidigare lyfts fram i ljuset. Det mest intressanta är kanske faktan att Qviberg en gång i tiden räddade Hagströmer när banken (fondkommisionärsfirman som det då var) förra gången i början av 90-talet höll på att bli av med sina tillstånd pga slarv och bristande rutiner. Detta är orsaken till att Hagströmer inte suttit i HQs styrelse (även om han nästintill i informella sammanhang fungerat som en "styrelsemedlem light"). Kanske är det detta som till viss del håller paret samman idag än även om Qviberg nu tagit "time-out" från Öresund?

En annan intressant aspekt är SEB (banken var förvaringsinstitut år HQ) inblandning i historien och det faktum att hela historien och finansinspektionens granskning kanske aldrig kommit fram om det inte vore för att SEB uppdagade problemen i tradingportföljen och tvingade fram ökade säkerheter från HQ som tvingade banken till realisera förluster mot bokförda värden och indirekt sälja fondbolaget. Vilket då ledde till intresse från FIs sida.

Personporträttet av Mats Qviberg är förstås en total sågning när det gäller HQ bank och där Qvibergs egna personlighet i högsta grad bidragit till bankens fall där anställda varit rädda för honom, hans naiva tro på det informella och hans massiva ointresse för administration, revision och då indirekt ordning och reda. Besvärande är också Qvibergs bevisliga intresse att rekrytera chefer som inte säger emot "storchefen" själv.

Men även Hagströmers personbeskrivning är ingen allt ingen vacker läsning och det är uppenbart att Hagströmer varit mer inblandad i historien än vad han kanske vill göra sken av. Plus då det faktum att han var (är?) en riktig slarver med kronofogdeärenden, glömma av att deklarera osv. Samt det faktum att han i investeringssammanhang är en notorisk risktagare (i total motsats till Qviberg). Något att le åt är att Hagströmer verkar ha haft grava komplex genetemot nu avlide Jan Stenbeck. Sammanfattningsvis över dessa två herrars personbeskrivning är att dom nog varit i högsta grad ömsesidigt beroende av varandra och kompletterat varandras svagheter.

I boken får vi får också viss insikt i den totala tragedi som drabbat doldisen Stefan Dahlbo som i HQ-affären både blev av med sitt väbetalda jobb som VD på Öresund (inkl ett antal styrelseplatser i HQ sfären), en uppslitande skilsmässa, hans mor som gick bort nästan på dagen när banken gick under och dessutom förlora en stor del av sina besparingar (HQ-aktier en gång i tiden värda ca. 14Mkr). Nu dessutom är en av dem som är stämda av ett antal tidigare aktieägare i HQ gör saken inte roligare. Usch, Det kommer ta lång tid innan denne Dahlbo kommer tillbaka.

Slutligen, vad är sämst med boken? Titeln på boken enligt min uppfattning. Det har funnits många bankhärvor i Sverige genom åren och att utnämna HQ till den största är felaktigt (tänk Götabanken, Nordbanken, Krugerkraschen...) Boken borde enligt mig kort och gott haft titeln;  HQ. Då hade titeln bättre anknutit till det det verkligen handlar om.

Efter att ha läst boken så måste jag säga att Hagströmer & Qvibergs gloria hamnat på sniskan rejält. En upprörande sak är den enorma hopblandning som varit inom sfären, där HQ (och Avanza som mycket väl kunde drabbats av historien om FI ägarprövat Öresund som bankaktieägare) mer eller mindre fungerat som någon form av dotterbolag till Öresund. En annan aspekt är  insikten att det är skillnad på aktieägare och aktieägare. H&Q har tidigare varit mycket kritiska mot modellen A-aktier (dvs där huvudägare har kunnat styra bolagen utan att ha några större kapitalinsatser), läs Wallenbergare, Lundbergs, Handelsbankssfären, Kinnevik etc. Men samtidigt har man själv agerat som om man ägde mer eller mindre hela företag och där alla aktieägare inte haft tillgång till i högsta rad relevant information kring företagets finansiella ställning.

Sedan är också frågan om den typ av verksamhet som HQ genomfört lämpar sig för börsen? Varför har ett antal individer i HQ styrelse mer eller mindre fungerat som nickedockor? Vad är god revisorsed? Är det rimligt att en anställd trader på en minde bank har en högre lön (inkl bonus) än VDar i storbanker?

Läs boken!