Det farliga räntesparandet

Att räntespara är tryggt och säkert sägs det, den som spar h*n har som sagt. Givetvis är det sant och alla människor har behov av en slant på banken inte minst som en likviditetsbuffert för sämre tider då sjukdom, arbetslöshet osv kan drabba oss alla.
Aktier, fastigheter och andra typer av investeringar är ses däremot som riskfyllda placeringar och det är givetvis sant så svängningarna på dessa placeringar kan vara betydande. Ner ena året med med nästan hälften och sedan tjurrusning året efter om vi pratar om aktiemarknaden 2008-2009. Men vågar då hålla på med aktier? Verkar ju vara rena ramen spekulationen…..då är det tryggare med bankboken eller hur?
Samtidigt så talas det mycket lite om det riskfyllda räntesparandet och med detta menar jag då inte risken att en utgivare av en företagsobligation går i konkurs utan något helt annat nämligen penningvärdets eviga tendens att försämra sig med tiden. Särskilt riskfyllt blir detta i det läget vi nu befinner oss i men låg ränta och svag tro på framtiden.

En liknande situation inträffade i början av 30-talet. Ekonomin försämrades rejält men krugerkrascher, statsfinanserna började urholkas, riksbanken fick sänka räntan och vår tro på framtiden sjönk betänkligt. För att hantera krisen så lånade svenska staten pengar av svenska folket (och andra intressenter) och man lånade upp pengar genom att ge ut en 35 årig statsobligation från 1933 till 1968. Tiderna var usla 1933 så räntan blev 3% per år. Tryggt och säkert, 3% årligen som utbetalades en gång om året, i 35 år.
Det låter tryggt, men blev en fullkomligt usel investering. Det var korrekt att perioden 1933 till 1968 var oroliga tider men såväl andra världskriget, korea-krig och ett vietnamkrig på slutet. Samtidigt, för sveriges del så blev dessa år inte så illa som man kunde befara 1933. Men det var också en tid när värdet på en krona försämrades ganska så betänkligt. Från deflation som var vanligt förekommande på 20-30 talet så fick vi inflation och det som på 30 talet gick att köpa för en krona kostade mångdubbelt så mycket på 60-talet.

För den som investerade en krona i statsobligationen 1933 så fick man bara tillbaka bara en rejält tilltufsad krona 35 år senare. Dessutom efter skatt så täckte inte ens utbetalningarna

Herr Anér i boken som jag citerade i inlägget häromdagen konstaterade att fram till att hans bok skevs så var den faktiska (realt) avkastningen på obligationen minus ungefär 80% (!!) alltså, hela 4/5 delar av värdet på det investerade kapital et hade gått upp i rök, pga det försämrade penningvärdet. Skulle man sälja obligationen när Anér skrev sin bok skulle man dessutom realisera en kursförlust på obligationen då man i början av 60-tale ville ha högre kupong än 3% varpå oblipgationen fick säljas till underkurs.

Problemet idag är att vi är många som genom AP-fonder, pensionsstiftelser, livbolag, uppbackning för försäkringspremier till huset osv osv äger just långa svenska statsobligationer i en likartad situation som år 1933, när det idag är låg ränta och dåliga framtidsutsikter och många kanske ser börs, fastigheter och andra tillgångar som allt för riskfyllda. Problemet är om en kronas värde minskar med tiden…
Som jag ser det finns det betydande risker med statsobligationer idag, en inflation runt 0% lär vi inte ha speciellt många år till och blir det sedan lite högre räntor och mer inflation så kommer värdet på innehav minska rejält.