Nästan dagligen numera skrivs det om en mängd riskkapitalfondsägda företag och i vilken trängd situation många av dessa företag idag befinner sig. I många fall gamla fina välskötta bolag som Munksjö, Ahlsells, Thule, ISS, Nimbus, Gambro mm.
Uppenbarligen har många av riskkapitalfonderna låtit företagens lånebörda passera alla rimliga gränser och trots att flera av företagen fortfarande har positiva rörelseresultat så klarar man inte av sina räntebetalningar. Det är nog ingen allt för vild gissning att bankerna kommer överta sina panter och riskkapitalfonderna kommer gå en osäker framtid till mötes. Hur skall man kunna fortsätta kunna bedriva sin verksamhet om företag defaultar? Då får man nog både svårt att ragga nya kunder till fonderna och man får nog också väldigt svårt att låna pengar på banken. Som man bäddar får man ligga lyder ju ett gammalt tänkvärt ordspråk.
Belåningen och den finansiella strukturen verkar ju i vissa fall vara häpnadsveckande. Ta ex. medieuppgifter om pappersföretaget Munksjö. Man har haft två huvudsakliga banker som lånat ut normala företagslån. På detta har man sedan fått en amerikansk investmentbank att låna ut pengar först ett ordinarie lån och sedan ett Mezzanine-lån (tänk topplån på ett hus). Sedan som grädde på moset eller bättre benämnt, lök på laxen så har ägaren EQT också ställt ut aktieägarlån med hög ränta.
Hur sjutton skall ett företag över konjunkturcykler kunna bära sådana skulder? Även om företaget har vinstmarginaler på 4-5% blir det nästan stört omöjligt ju? Ansvarsfullt ägande? Långsiktigt?
Är det förövrigt någon som skulle vilja ha en guidad utsikt över Munksjös viktigaste fabrik (Aspa Bruk) så ställer jag gärna upp då den fabriken ligger i ett synnerligen trevligt kajakområde, bara att skicka ett mail framåt vårkanten.
Jag kan uppleva att det idag på börsen saknas ett antal gamla hederliga konglomerat och ägarbolag. Företag som dessa var förhållandevis vanliga förr i tiden men har med tiden mer och mer blivit ersatta av just fonder som EQT, IK Investment, Altor och Nordic Capital. Idag finns endast en handfull ägarföretag med ”mindre” onoterade företag. Ratos är väl den mest lysande stjärnan men även Midway Holding, Till viss del Latour, Skanditek, ACAP mm.
Jag kan tyckas att det saknas ett alternativ till dessa riskkapitalfonder. Ta ex. ett gammalt konglomerat som Aritmos som var börsnoterat under 70-90-talet. Aritmos kanske inte säger speciellt mycket men däremot så känner nog nästan alla igen deras gamla dotterbolag som Tretorn (gummistövlar), Stiga (gräsklippare), ABU-garcia (fiskerullar), Puma (Sportskor) och Etonic (tennisracketar). Mer av sådana företag och mindre av tokbelånade fonder
Skall bli mycket intressant och se vilka de nya investorerna blir till de ”herrelösa” företagen. Bildas det nya investmentbolag i bankerna som 30-talets kris skapade ex. Industrivärden eller 90-talskrisen där bankerna övertog hela fastighetsbolag? Eller är det ”gamlingarna” som Gustaf Douglas, Söderbergare och Sten K Johnsson mfl. som rensar upp i låneträsken? Eller blir det AP fonderna som i höge grad kommer äga mindre företag?
Jovisst är det ett både sorgligt men också ett spännande läge.
SvaraRaderaRatos som du tog upp som ett "lysande exempel" är ju idag mycket stadiga i kassan efter försäljningar.
Jag tycker att det skall bli mycket spännande att se vad dom kan "fynda" under rådande förutsättningar. Det är nästan så att man funderar på att gå in och handla på börsen igen när bolag som Ratos och Investor (också med stadig kassa) börjar att tycka det är värt att investera igen.
Själv har jag inte riktigt haft det tålamodet, å andra sidan kan man ju säga att jag köpt tålamod för pengarna. Jag har mao investerat just i Ratos och Investor.
Som vanligt skriver du mycket intressanta inlägg, hoppas att du orkar fortsätta länge !
Vänliga Hälsningar
/Rille
Frågan är vilka som har muskler att handla för.De har väl kanske fullt upp att fylla upp kassorna i deras egna bolag.
SvaraRaderaHoppas ju förstås på att bolag som Midway och Ratos kan fynda nu. Skall bli riktigt intressant med rapporter och se hur mycket av deras kapital som gröpts ur eller om de har planerat storköp
Var Puma verkligen ett dotterbolag till Aritmos? Trodde de var ett tyskt företag (grundat av en bror till Adidas grundare).
SvaraRaderaJag håller med dig i mycket av vad du skriver. Många gånger får kvartalskapitalismen sig kängor, men frågan är om inte 7-årskapitalismen (eller hur lång tid det nu är riskkapitalisterna brukar sitta på sina innehav) är väl så otäck ur vissa perspektiv. Jag har på ganska nära håll sett företag som har köpts upp, klätts upp och sålts vidare av riskkapitalbolag. Många gånger har uppklädningen gått ut på att man friserat siffror genom att lägga ned den mesta utvecklingen, maximera kortsiktiga säljbonusar etc. Det finns säkert många exempel där riskkapitalbolag gått in och gjort ett jättebra jobb, men det finns också exempel där jobbet är förhållandevis kortsiktigt och om marknaden viker hamnar man i ett omöjligt läge som kan få företaget att gå omkull.
SvaraRaderamvh Charlie
Till anonym. Stämmer att att Puma grundades av brodern. Tror Artimos inte fick majoriteten utan de fick mindre än 50% så något dotterbolag var aldrig Puma men storägare var de. kanske är jag ute på hal is nu men minns det som om Artimos lyckats få fart på Tretorn så att de tjänade bra med pengar vilket gjorde köpet av Puma aktierna möjligt. Sedan skiftades aktierna i Puma ut på något sätt och senare köpte Puma upp Tretorn.
SvaraRaderaDet där är faktiskt en väldigt intressant diskussion. Jag tror och tycker att företagarna har tagit upp just den diskussionen även om det inte är löst än.
SvaraRadera