måndag 17 maj 2010

Allt är inte guld som glimmar

Guldpriset är återigen uppe och nosar på All time High och som vanligt så skrivs det då en hel del om den aktuella ATH-tillgången i massmedia eller för den delen välskrivna blogginlägg. Guld är en real tillgång och i och med att tillgången på guld är strikt begränsad och guld i alla tider har utgjort ett betalningsmedel och mått på välstånd, framförallt vid sidan av mark på moder Jord.

På sikt så kan man anta att guldet följer den underliggande penningmängden/inflationeen i samhället. Har vi en hög inflation och allt mer pengar i omlopp så kan man anta att guldet stiger i takt med inflationen. Omvänt om vi får deflation i samhället kan man anta att guldet sjunker i pris och på lång sikt därmed ger 0% i real avkastning. Guld är samtidigt också en ”död tillgång” utan något kassaflöde, någon ränta , hyresintäkt, avverkningslikvid eller aktieutdelning ges inte. Samtidigt är och förblir det en säker real tillgång och kanske framförallt ett katastrofskydd men inte något som man bör köpa om man t.ex. har bostadslån och betalar räntor. Då är det klokare att amortera framför att köpa guldtackor.

1970-talet var den verkliga goda tiden för guld (om vi pratar modern tid,) under perioden 1970-1979 så steg guldet med ca, 1400% i pris, 14 ggr pengarna på 10 år, vilket för övrigt ung var ökningen av oljepriset under samma period också. Under 70-talet steg börsindex med ung. 100% (ca. 6,5% per år) och statsobligationer gav 5,5% om året i avkastning medan konsumentprisindex var 8% om året. Det ar mao ett bedrövligt decennium som småsparare om man hade delat sina pengar mellan bankboken och börsaktier och högen med pengar blev mindre värda om än fler i kronor räknat. Översiktligt var det fastigheter och råvaror man skulle investera i eller för den delen köpa sig ett hus och använda sina 10% löneökningar till att amortera sina skulder (amortering av bolåneräntan gav en real avkastning). Med ett guldpris som stadigt ökade mer än inflationen blev guld givetvis en allt osäkrare tillgång ju längre 70-talet led.

Så speciellt många småsparar som hade investeringsguld i bankfacket var det nog dock inte. Det var starka politiska vindar, kraftfull valutareglering, mer eller mindre förbud att inköpa utländska tillgångar, regeringen hade rätt att tillsätta styrelseledamöter i börsbolag och 1979 var t.ex. Regeringens styrelseledamot i Investor Rune Hermansson, vem nu denna man var och vad han hade för åsikter om verksamheten.

Vad som oroar mig lite när det gäller guldmarknaden av idag är denna fullkomliga explosion i guldderivat. Det är certifikat, bull och Bear och allt vad det heter och antalet småsparare som köper detta ”pappersguld” blir bara fler och fler. Med stor sannolikhet finns det idag derivat som motsvarar mer guld än vad det faktiskt finns guld och frågan är om inte guldderivaten börjar bli precis som vilken ostadig valuta som helst och tom kanske tom med tiden börjar utgöra mindre finansiella systemrisker?

1 kommentar:

  1. Med derivat utan reell täckning kombinerat med stor finansiell oro, för att uttrycka det försiktigt, kan efterfrågan på guld och andra ädla metaller få en kraftigt ökad efterfrågan. Precis som hänt tidigare.

    Till skillnad från 70-talet finns det nu stora institutionella intressenter och stater som pga derivaten och valutakrisen skapar en hävstångseffekt av sällan skådat slag. Då kan 1400 % för en viss tid komma att framstå som mycket måttliga innan rekyl kommer.

    /Morfar

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel