A tribute to farmor

Idag fyller min farmor Elsa 90år,  en klart respektingivande ålder som förtjänar ett litet blogginlägg med en liten twist med slagsida åtde ämnen som brukar skrivas om på denna blogg.

Min farmor föddes som sagt år 1921 i en tid som är radikalt annorlunda mot idag även i den lilla orten Horred i södra Västergötland där min farmor levt hela sitt liv, även om hon nu sista året varit på Ålderdomshem i i Skene. Det stora kriget, vilket vi senare skulle komma att kalla första världskriget hade avslutas för några år tidigare och det rådde stark fredstro i Svea rike. Vi rustade ner vårt försvar då det aldrig mera skulle bli några krig i vår närhet.

Bara knappa 20 år senare skulle min farfar (som tyvärr inte blev lika gammal som min farmor) skickas hundratals mil bort till den svenskfinska gränsen vid Kalixfors med bössan i högsta hand och väntandes när antingen tysken eller ryssen skulle komma över gränsen. En mycket osäker tid kan jag tro för farmor där hemma med små barn (min pappa var dock sladdis i familjen och föddes inte innan 1955) och ett förhållandevis nybyggt hus. Det var som sagt en fattig familj som hade fått lov att låna pengar på den lokala banken för att ha råd att med egna händer bygga ett litet hus. På det enda pantbrev som huset fick stod det 3000 riksdaler, en ansenlig summa för en snickare som min farfar, som dessutom blev inkallad under kriget.

Sverige var vid denna tid också ett klart fattigt land, speciellt på den svenska landsbygden. Min farmor föddes i ett litet hemman på den svenska landsbygden med många syskon och munnar att mätta i familjen. Flera av min farmors syskon emigrerade till det stora landet i väster där rikedomen fanns att finna till skillnad mot det fattiga "Lort-Sverige" (begreppet kom dock inte att användas innan 30-talet). Farmor stannade dock kvar i Horred och samma år som hon föddes fick vi i Sverige allmän rösträtt, ett stort steg i vår demokratiprocess.

Åren 1920-1921 var ekonomiskt sett ett par riktiga katastrof-år. Under det stora kriget (WW1 alltså) hade Sverige, som alltid under krig, upplevt en starkt inflation där priserna steg då det blev knappt om förnödenheter och arbetskraft. Kriget ökade också efterfrågan på många industrivaror som hade koppling till mobilisering och krigsmaktens behov. Bakslaget i ekonomin kom efter kriget när prisnivåerna först stagnerade för att sedan vändas i kraftig deflation. Det blev gott om arbetskraft, löner och priserna sjönk. Något som i förlängningen kom att drabba det svenska banksystemet mycket hårt. Hur illa konjunkturen var unde dessa år kan vi bland annat läsa om i Svenska kullagerföreningens årsredovisning för 1921 där följande står att finna:

Den i förra årets berättelse omnämnda nedgången i bolagets avsättning som började göra sig kännbar från och med juli månad 1920, fortsatte oavbrutet under hela år 1921 och har medfört att bolagets försäljning uppgått till enbart en tredjedel mot föregående år. 

Och så är det många som säger att snabba konjunkturnedgångar skulle vara något modernt påhitt. För övrigt sänktes SKF medarbetares löner med i genomsnitt 14,56%(!) förutom stora uppsägningar. Deflation var ordet...

Under åren 1920-1921 så mer eller mindre fullkomligt havererade det svenska banksystemet till följd av stora kreditförluster och en stor del av de svenska bankerna gick helt sonika under. Några statliga insättningsgarantier fanns då inte på denna tid utan hade man sparpengar i en sådan bank så fick man se dom försvinna upp i rök.

I denna kris där min Farmor föddes mitt i  fanns det dock stora vinnare som kunde köpa upp stora tillgångar till vrakpriser, två av dessa var familjen Wallenberg och Ivar Kruger med det nybildade holdingbolaget Kruger&Toll.  Den högbelånade Kruger skulle ju sedan gå under i nästa stora finansiella kris men det är ju en annan historia.

Det är ju enbart ett fåtal av dagens företag som var börsnoterad och där information står att finna. Äldst på Stockholmsbörsen är ju som bekant Svenska Handelsbanken (börsnoterad sedan 1870-talet). Wallenbergarnas Investor var ganska så nyligen börsnoterade. Deras största innehavsbolag var år 1921:

1. SKF
2. Halmstad-Nässjö Järnvägsbolag
3. Svenska ostindiska kompaniet
4. Svenska oljeslageriaktiebolaget
5. Göteborgs Ris & Valskvarn

Andra innehavsbolag i Investor vid denna tid var t.ex. Marabou, Göta-Kanalbolaget, Kol&Koks, Svenska diamantborrningsbolaget (föregångaren till AtlasCopco), Svensk filmindustri och järnvägen Stockholm-Saltsjön.

Som sagt 1921 då  min farmor föddes var en annan tid, även i det svenska näringslivet. Aktier var det nog inte tal om att äga i ett fattigt hem på landsbygden särskilt inte efter börsbubblan år 1912 då optimismen löpt fullkomligt amok i samband med att Sverige fick arrangeras sommar-OS

SKF som nämndes ovan omsatte förresten drygt 17Mkr, med brakförlust. Sveriges största företag år 1921 var säkerligen Grängesbergsbolaget som vid denna tid såväl bedrev järnvägsverksamhet, ett par stålverk, rederirörelse, svenska metallverken och gruvrörelse såväl i bergslagen, Gällivare samt i det nytillkomna LKAB. Samt lite skog och kraftrörelse förstås.

 Så Grattis Farmor!, vi i Sverige har det betydligt bättre idag år 2011 än år 1921 och mycket har vi nog att tacka den generation min farmor tillhör, kunskapen att gör fantastiskt goda moccatårtor lär nog tyvärr också den falla i glömska.

30-talet går igen

På bild, stenansiktet Jakob Wallenberg 1892-1980

Man ska ju passa sig för att dra allt för långtgående paralleller mellan historiska skeenden och idag men samtidigt så ska man också passa sig för att tro att allting är annorlunda idag mot förr.  Trots allt är väldigt mycket samma förr som idag. Man behövde förtjäna sitt uppehälle, företag och privatpersoner behövde låna pengar, investerare som hade pengar ville få avkastning och privatpersoner behövde trygga sin ålderdom.1930-talet och 2010-talet har således många likheter.

De allra flesta har hört talas om 30-talsdepressionen och krisen som då drabbade oss. De brutala börsfallen i spåren av en uppumpad aktiemarknad i slutet av 20-talet med efterföljande lågkonjunktur och krugerkrasch. Aktiemarknaden nådde en mycket låg nivå år 1932. Detta vet som sagt alla. Däremot så är det många som tror att 1932 var ett fantastiskt år att investera och från 1932 så steg börsen i ”evig tid”. Nej så var så klart inte fallet, vilket jag kommer beskriva lite nedan. För det finns mycket stora likheter mellan 1930-talet som helhet och idag och hur börsen, räntor och statsskulder har utvecklats.

Vi börjar med statsskulderna. Ett sätt att rädda världen under 30-talsdepressionen var som sagt att sätta igång stora offentliga ”räddningspaket”, då som nu. USA satte igång ”New deal” och vi i Sverige började vi bygga ut vårt vägnät, elförsörjning, vattenkraftverk (exempelvis Krångede Vattenkraftverk), skolor och sjukvård. Detta trots att vi egentligen inte hade pengar. I slutet av 1930-talet fick vi därför kraftigt ökade statsskulder runt om i världen. Ser vi till I Sverige ökade statsskulden från ca. 20% av BNP till 50% av BNP.  Det är en rejäl försämring av statsfinanserna som sagt.

Kraftigt ökade statsskulder och sämre kreditvärdighet bland stater borde som sagt lett till ökade räntor. Men icke, istället sjönk räntenivåerna ner till riktigt låga nivåer då det var stark riskaversion bland investerare, så det blev räntenivåer som inte synts till innan idag då. Intresset för statsobligationer med försämrad kreditvärdighet är alltså lika då som nu.  Investerare var brända på börskraschen i början av 30-talet och nu så tog man det säkra före det osäkra och placerade mer kapital i statsobligationer med följden att prisnivåerna på dessa steg och avkastningen minskade.

Vad som dock är mindre känt är att vi i slutet av 30-talet är att vi i slutet av 1930-talet fick en ”dubbel-dipp” i ekonomin, inte minst på börsen. Då börsen under perioden från årsskiftet 37/38-40/41 sjönk med -24,4% (exl. utdelningar), vilket faktiskt är ungefär lika med den börskrasch som nu varit med den skillnaden att kraschen kom väldigt snabbt idag relativt 1937-40 då kraschen drog ut på tiden 2,5år mot ett halvår nu. Men det kan väl tänkas att det går upp och ner även framgent.

Nedan visas börsindex (exl. utdelningar) under 1930-talet  

Denna ”dubbel-dip” blev dock inte alls lika allvarlig som i början av 30-talet i den verkliga ekonomin även om vinsterna så klart minskade. Vi kan ju exempelvis ta Svenska Kullagerfabriken som har publicerade årsredovisningar från år 1907 på nätet som var och är  ett brett verkstadsbolag där kan man i historiken utläsa att vinsterna sjönk från 24Mkr år 1937 till 20Mkr år 1938 och 1939, vinsterna sjönk mao omkring 20%. Att det inte blev så allvarligare än så berodde främst  pga av att många företag hade haft några år när man var sparsam och företagen hade bunkrat upp balansräkningarna efter infernot några år tidigare. konjunkturen klarade sig hyfsat trots att statsfinanserna i många länder var mycket ansträngda, inte minst i Tyskland. PÅ börsen handlas som bekant den privata sektorn.

Många företag hade också i väldigt friskt minne att det inte var så lätt att låna på banken när man som bäst behövde det och det vara klokt att då ha egna pengar. Men så är det ju som bekant, har man bränt sig på het gröt så börjar man blåsa på frukostyoghurten.

Men det finns också många andra likheter med 30-talet mot idag. En stor likhet är frånvaron av realränta i slutet av 30-talet. Den korta bankräntan var konstant längre än inflationen 1937-1940, med ett kort undantag 1938 när situationen var en realränta på cirkus 0% hur kul nu detta är. Även den långa (5åringa statsobligationer) gav negativ realränta till följd av de upptrissade priserna på populära statsobligationer.

Man kan mao konstatera att perioden från 1937 till 1940 var usel som investeringsperiod. Börsindex gick ned ca. 25% (utdelningar oräknat), En kort ränteplacering (jmf med att ha pengar på bankonto) gav negativ real avkastning och en lång obligation gav ingenting heller, i värsta fall förlust även här.

 

Allra värsta året var 1940. Inflationen steg i det närmande krigets spår till 13,5%(!), Börsen sjönk med 19%, den korta räntan var 3,3% (bankboken på sparbanken gav omkring 2% i ränta kan jag då gissa) och även bankboken tappade mao rejält i värde realt sett. Än värre var det för innehavare av längre statsobligationer där räntan steg från 2,9% till 3,9% vilket med dagens mått innebär att den som ägde en  säker ”obligationsfond” (fanns troligt en inte denna nymodighet då) fick förluster. För en 5% riktigt lång obligation innebär en sådan räntestegring att priset på obligationen sjunker från ca. 170 till 130… nästan sämre än investeringen än börsen.

 

Långsiktigt var dock 1940 ett riktigt bra år att investera i aktier. För med de höga riskpremier som då fanns på aktier så fanns det inte så mycket alternativ till att aktier framgent fick lov att följa vinstutvecklingen i företagen. Företagens varor är som bekant det som vi betalar för så omsättning och vinster steg i den tilltagande inflationens spår. Direktavkastningen på börsen vid detta tillfälle var också klart gynnsam och präglad av två börsnedgångar som präglade investerare.

 

Då kan man ju ställa sig det högsta relevanta frågan om inflationen återkommer även idag precis som på slutet av 30-talet trots att statsobligationsräntorna något år innan inte signalerade det? Ingen aning, framtiden får vi lov att uppleva.

 

Nu skulle man så klart också skrivet något om guldpriset, fastighetspriser, priser på skog under denna period men jag passar bollen till någon annan bloggare att ta vid från detta inlägg.