Gästinlägg hos Cornucopia?

Idag har jag ett publicerat gästinlägg hos bloggkollegan Cornucopia? ang förändrad beskattning av mineralersättningen.

Inlägget går att nå på följande länk

Amerikansk statsobligationsbubbla?

Det är återigen frossa och rädsla som råder på de ekonomiska marknaderna. En kall vind, för att inte säg storm sveper in över riskfyllda tillgångar i spåren av skuldkriser och oro för vikande konjunktur. 

Senaste tiden har mycket pengar i de finansiella marknaderna flyttats från aktier till exempelvis guld och den "säkra" räntemarknaden. Många placerare har lagt sig likvida (vilket i praktiken innebär att man har valuta och ränteplaceringar)  istället för att ha riskfyllda positioner.

Att guldpriserna stiger i tider av finansiell oro känns befogat även om guldets prisuppgångar nu börjar bli rejält stora och nu nått till priskurvorna börjar bli kusligt bubbellika och att prisuppgången mer eller mindre oavbrutet pågått i 10 års tid vilket då innebär att "ingen" förlorat pengar på tillgången och många tror på den räta linjens logik om evigt stigande priser. jmf med prisuppgångar på bostäder sista 10 åren och allt allt fler mindre investerare satsar på guld kan man förstå enbart genom att snabbt titta på inläggen på exempelvis DI börssnack. (Di Börsnack är för övrigt en mycket intressant plats att studera mänskliga beteenden på såsom rädsla, girighet, argsinthet....etc)

Vad som däremot inte känns så befogat är de enormt höga priserna på amerikanska statsobligationer. Den amerikanska staten är skuldsatt, en del skulle nog säga att staten är pank och bankrutt. Man har också stor politisk oenighet om hur man ska komma tillrätta med denna situation och hur man ska få statens inkomster och utgifter att balanseras. Situationen idag där de årliga budgetunderskotten är mångdubbelt större BNP tillväxten (som till viss del består av inflation) är givetvis fullkomligt ohållbart i längden. Men likväl är väldigt många placerare beredda att investera i landets höga statsskuld istället för att äga mer riskfyllda tillgångar. Såväl små som stora placerare. Den lille amerikanska småspararen som säljer sina coca-cola-aktier och istället satsar i en räntefond gör just detta, köper statspapper och lånar ut pengar till den arme skuldsatte sjuklige patienten. Frågan är om inte många amerikanska storföretag mår betydligt bättre än staten idag.

Räntekurva över amerikanska statsobligationer. Siffrorna till höger är den procentuella räntan.

Ratinginstitutet Standard&Poors har nu sänkt USAs kreditvärdighet till AA+ med negativa utsikter istället för normala rocksteady AAA. Vilket givetvis är fullkomligt logiskt när statsskulden är över 100% av BNP och knappt 10% av BNP i årliga budgetunderskott. Ändå är investerare beredda att sälja av och ligga likvida och låna ut pengar till den skuldsatte sjuklingen till räntan 0,2-0,3% (översatt till p/e tal runt 300(!!) eller så..). Jag personligen  finner inte detta som någon form av stöd i fundamenta utan drar slutsatsen att som investerare är amerikanska statsobligationer överprissatta, för att inte säga bubbelprissatta. Det borde kännas mer logiskt med en sjunkande dollar och stigande statsskuldsräntor för USA, å andra sidan ska man nog passa sig för att investera mot ett sedeltryckeri...don´t fight the fed.

I de kraftiga nedgångarna på aktiemarknaderna där mer eller mindre alla aktier dras med i fallet kommer det nog också framgent att kunna gå och hitta ett och annat fynd till bättre priser.

Häromdagen passade jag förresten på och besteg 7 bergstoppar över 1600 möh på en och samma dag. Pust och stön och hjärtat fick klappa många extra slag den dagen....visst ser det inbjudande ut att knyta in sig i rep när man ser sånt här...?

Allt är inte guld som glimmar

Guldpriset är återigen uppe och nosar på All time High och som vanligt så skrivs det då en hel del om den aktuella ATH-tillgången i massmedia eller för den delen välskrivna blogginlägg. Guld är en real tillgång och i och med att tillgången på guld är strikt begränsad och guld i alla tider har utgjort ett betalningsmedel och mått på välstånd, framförallt vid sidan av mark på moder Jord.

På sikt så kan man anta att guldet följer den underliggande penningmängden/inflationeen i samhället. Har vi en hög inflation och allt mer pengar i omlopp så kan man anta att guldet stiger i takt med inflationen. Omvänt om vi får deflation i samhället kan man anta att guldet sjunker i pris och på lång sikt därmed ger 0% i real avkastning. Guld är samtidigt också en ”död tillgång” utan något kassaflöde, någon ränta , hyresintäkt, avverkningslikvid eller aktieutdelning ges inte. Samtidigt är och förblir det en säker real tillgång och kanske framförallt ett katastrofskydd men inte något som man bör köpa om man t.ex. har bostadslån och betalar räntor. Då är det klokare att amortera framför att köpa guldtackor.

1970-talet var den verkliga goda tiden för guld (om vi pratar modern tid,) under perioden 1970-1979 så steg guldet med ca, 1400% i pris, 14 ggr pengarna på 10 år, vilket för övrigt ung var ökningen av oljepriset under samma period också. Under 70-talet steg börsindex med ung. 100% (ca. 6,5% per år) och statsobligationer gav 5,5% om året i avkastning medan konsumentprisindex var 8% om året. Det ar mao ett bedrövligt decennium som småsparare om man hade delat sina pengar mellan bankboken och börsaktier och högen med pengar blev mindre värda om än fler i kronor räknat. Översiktligt var det fastigheter och råvaror man skulle investera i eller för den delen köpa sig ett hus och använda sina 10% löneökningar till att amortera sina skulder (amortering av bolåneräntan gav en real avkastning). Med ett guldpris som stadigt ökade mer än inflationen blev guld givetvis en allt osäkrare tillgång ju längre 70-talet led.

Så speciellt många småsparar som hade investeringsguld i bankfacket var det nog dock inte. Det var starka politiska vindar, kraftfull valutareglering, mer eller mindre förbud att inköpa utländska tillgångar, regeringen hade rätt att tillsätta styrelseledamöter i börsbolag och 1979 var t.ex. Regeringens styrelseledamot i Investor Rune Hermansson, vem nu denna man var och vad han hade för åsikter om verksamheten.

Vad som oroar mig lite när det gäller guldmarknaden av idag är denna fullkomliga explosion i guldderivat. Det är certifikat, bull och Bear och allt vad det heter och antalet småsparare som köper detta ”pappersguld” blir bara fler och fler. Med stor sannolikhet finns det idag derivat som motsvarar mer guld än vad det faktiskt finns guld och frågan är om inte guldderivaten börjar bli precis som vilken ostadig valuta som helst och tom kanske tom med tiden börjar utgöra mindre finansiella systemrisker?

Ett lästips

Jag tillhör säkert inte helt obekant för de som regelbundet läser denna blogg skaran av individer som gärna läser böcker. Är kanske ingen skönlitterärt monsterläsare men sväljer ett par faktainspirerade böcker i månaden.

Senaste dagarna har jag passat på nyttja sysselsättningen omläsning. Att läsa om böcker kan ju ses som en ganska så intelligensbefriande sysselsättning men repetition är som bekant kunskapens moder. Boken jag denna gång läst om heter ”Till sista droppen” av Jeremy Legett, en bok som för övrigt borde läsas av alla våra riks och kommunala politiker. Då den borde vara en inspiration till framtidens tvingande poltiska beslut. Boken är kort och gott en pedagogisk och vetenskapligt förankrad beskrivning över Peak oil och författaren Legett är en man att lita på, han har varit geolog inom oljeindustrin i många år. Hoppade av och sysslar om jag förstår saken rätt idag med alternativ energi samt pratar om effekterna av peak-oil.

Jag personligen tycker begreppet peak oil är ganska så missvidande och i svensköversättning talar det ganska så lite om vad det handlar om. Begreppet Oljenedgången är ett betydligt mer passande begrepp kan jag tycka. Varför?

Jordens fossila energiresurser såsom olja, kol, gas etc begränsade, exakta och ändliga. Skulle vi kunna dela upp jorden i dess beståndsdelar skulle vi alltså exakt kunna tala om hur mycket som finns kvar av våra olje och gasresurser, pronto. Vi kan och bör givetvis föra en diskussion om hur mycket vi har kvar eller inte. Vi kan tro på det ena eller det andra men det spelar föga roll. Faktum kvarstår det är ändliga och absoluta resurser.

För att använda fotbollstermer så finns det mycket som tyder att vi idag spelar i andra halvlek och när det gäller oljan så har vi hyfsat exakt idag förbrukat ung. hälften av de mera tillgängliga oljeresurserna. Den utvinningstakt som vi kan hålla på vår lilla blå planet följer med största sannolikhet en klassisk normalfördelningskurva. Idag så står vi på toppen. Aldrig har det utvunnits så mycket olja som de senaste åren, men den uppåtgående kurvan kommer inte fortsätta av logiska skäl.

Framför oss har vi då oljenedgången.
Kortfattat så kommer detta innebära att vi med största sannolikhet årtionde för årtionde kommer att kunna utvinna mindre och mindre olja att använda i vår ekonomisk verklighet. Resultatet bli ung. som om den lokala ICA butiken tvingas till att plocka bort en låda med smågodis från den gigantiska godisväggen år för år. Till en början lär det knappast märkas men med tiden så blir det mindre godis att välja på och till slut hamnar vi i rejäla ristsituationen där vi kanske köar in i affären för att få vår tilldelning av gélehallon. Vi kan förhålla oss till detta på två sätt, vi kan sätta oss ner och tjura och tycka det va bättre förr när alla fick smågodis eller så får vi lov att börja äta morötter. Kanske inte lika gott kanske men det fyller ju sin funktion hyfsat.

Framtiden kräver enormt stor anpassningsförmåga för oss människor att förändra vårt leverne, vare sig vi vill det eller inte.

Själv tillhör jag de optimistiskas skara (har möjligtvis med min ringa ålder att göra eller att jag har en underbar fru att pussa god natt på). Jag tror att vi ”hyfsat” väl kan klara av att parera oljenedgången i ett land som konungariket Sverige. Det bli givetvis en stökig färd, krig lär utlösas, vissa delar av jorden lär hamna i svält och det kommer krävas otroligt smärtsamma omställningar. Gamla sanningar och kartor lär ritas om. Men men, jag tror på morotsodlarna.

En annan missuppfattning är att tro att peakoil enbart handlar om priset på olja. Lite ironiskt så skulle man kunna översätta det till en individ som tror man kan fortsätta flyga till thailand varje år för att man tjänar en massa pengar på oljeBULL derivat. Oljenedgången handlar om tillgänglighet att det blir mindre och mindre olja. Självfallet kommer priset på olja att öka med tiden, ibland hyperdramatiskt givetvis. Tyvärr lär nog kostnaderna i stort också göra det och framförallt så lär det bli mindre och mindre olja kvar i backen för våra oljejättar. Blir det ont om olja så lär även solrosfrön bli dyra och så också mjölk, bröd och elstängsel. Jag har övertygelsen att investeringar i oljebolag inte är den alena saliggörande kloka investeringar att göra till följd av oljenedgången. Historien lär oss att sedan 1800-talet mitt till idag finns det nog knappast ett enda oljebolag kvar. Gamla har försvunnit, nya har uppkommit och till sist hamnar vi en historien att det är svårt att vara privatägare av så offentliga tillgångar som energiresurser.

I början av 1910-talet var svenska BraNobel en av världens största oljebolag. Oljepriset har gått upp kraftigt. Tyvärr är de forna aktieägarna i BraNobel inte direkt rika idag (dom lär nog för övrigt också vara döda en masse då det var ett tag sedan det begav sig) deras tillgångar förstatligades och bolaget blev världelöst. Idag äger Gazproam mesta delen av deras tillgångar, till glädje för aktieägarna i Gazproam. Och även framtiden lär nog också den visa på att det är svårt att tjäna pengar på att gräva i gruvor och oljefält. Ofta är det lönsammare att sälja spadar. Sandvikens Jernverk som levererade stål till BraNobel lever ju kvar idag och levererar spadar till dagens lycksökare där ägarna växlar efter varje djup ekonomisk kris.

Vikten av ett gott kassaflöde

Häromdagen läste jag på internet om en individ som ville börja investera i fysiskt guld. Han eller hon hade inga direkta sparpengar men däremot så ägde individen en bostadsrätt där marknadsvärdet av denna var högre än vad individen hade i lån på bostadsrätten och individen kunde då tänka sig att låna lite pengar för att köpa just guld i sin ädlaste form.

Det finns flera skäl till varför guld möjligtvis kan komma att bli en god investering de kommande åren. Det finns en underliggande finansiell oro och en stor (i alla fall i USA och GB) monetarisering av många skulder vilket om några år kan komma att utmynna i inflation såvida inte "pengaförandet" är större än monetariseringen. Så guld har mao många fördelar som investering inte minst i tider av just inflation och finansiell oro då ett kilo guld i idag är värt ett kilo guld även i morgon tillskillnad från en hundralapp, aktie eller obligation som kanske inte är värt en hundralapp i morgon. Dock så har ju guldet redan haft en ganska fantastisk utveckling de senaste åren, exempelvis så har vigselringar blivit mer än dubbelt så dyra sedan jag själv köpte två stycken. Inte kul att gifta sig idag inte, i jämförelse mot ett par år sedan. Personligen har jag dock ingen direkt uppfatttning om guldet är svindyrt eller snorbilligt.

Ett problem som dock uppkommer i en situation som ovan där en individ i stort sett lånar pengar för hela köpesumman i guld är att man måste betala ränta. Låt säga att individen i detta fall lånar en summa pengar med sin bostad som säkerhet och köper te.x. 100 st guldmynt för att göra det enkelt för oss. I detta fall måste man då betala ränta och amortering på sina lån. Det troliga i detta fall är nog att individen har lånet i sin privatekonomi. Detta ger mindre utrymme att spara pengar eller amortera än vad som var fallet innan lånet togs upp. Men i gengäld så äger ju individen hundra guldmynt.

Guldet i sig och ex. en fastighet som man själv bor i ger ju ingen löpande avkastning. De hundra guldmynten blir varken fler eller större utan förhoppningen från investeraren är att priset på guld skall komma att stiga så att investeringen blir mer värd. Dock måste man som sagt betala ränta. Om investeringen i sig själv skall bära sig så måste man helt enkelt sälja av en tre-fyra guldmynt i alla fall första året för att just betala räntan. Investeringen i guldmynt måste helt enkelt vara så bra att 96 guldmynt om ett år är som 100 guldmynt idag… annars blir en förlust. Precis likadant är det med ett hus och ett huslån, låneräntan är som sagt en kostnad.

En investering som aktier, hyreshus, skog, åkermark exempelvis har fördelar då aktier allt som oftast ger en löpande ström av kontanter i form av utdelningar, intäkter eller råvarutillväxt. Denna ström av värden är givetvis osäker så att låna allt för hårt även för aktier kan vara riskfyllt med uteblivna utdelningar, nedgångar, nyemissioner osv.

Ett bra alternativ till köpa guldmynt för lånade pengar idag kan vara att amortera sina eventuella skulder. Det ger större utrymme att köpa guldmynt eller andra former av investeringar i morgon. Kanske blir detta sämre avkastning, kanske blir det bättre. Om man inte vill amortera så mycket så kan det nog vara bra att investera med dina likvida medel istället för att öka dina lån. Tänk dock på att hålla din privatekonomiska soliditet, kassaflöde och likviditet i gott skick. Så att du klarar av både lite ras på bostadsvärden, hyreshöjningar, aktienedgångar, elprischocker och högre räntor. Själv har jag inga guldtackor i byrålådan mer än lite smycken kanske värda ett antal tusenlappar. Men vem vet kanske dessa blir värda en förmögenhet i framtiden?

På bild, älgar på is

Bubblor kommer och går

Idag har jag läst två intressanta inlägg. Dels den förre riksbanksledamoten Willy Bergström som skrivit om bubblor i finansmarknaden och jag håller med honom till viss att Riksbanken i högre grad bör uppmärksamam bubblor dels ett blogginlägg på samma tema av Charlie som skriver bloggen klirr-i-kassan. Båda tar upp hur skadliga olika bubblor av olika slag kan ar för samhällsekonomin. Det finns mängder med historiska exempel på bubblor av olika slag allt från Tulpanhysterin i Holland, fastighetsyran i Japans storstäder på 80-talet, ITbubblan runt millenniumskiftet, Järnvägsobligationer på 1800-talet, inflationsbubblor, Guldbubblan i slutet av 70-talet, valutor, oljekriser, svenska fastigheter på 80-talet och listan kan byggas på i nästan oändlighet. Bubblor som blåses upp och som sedan pyser ut kan var oerhört smärtsamma om man själv är mitt ibland den och oftast är det synnerligen svårt att avgöra om det är en bubbla eller inte. Oftast tanker vi bilen, köper hus, investerar i aktier åker på semester och betalar räntor egentligen utan en minsta tanke om det rimliga eller orimliga i dagens priser.

Det finns alltid flera olika aktörer i spekulationsbubblor. Allt från investerare dvs dom som investerar i en tillgång för att dra nytta av en värdeuppgång, spekulanter dvs sådana som kanske tror att det kan vara en bubbla och som då vill tjäna pengar och allt som oftast finns det "mäklare" dvs de som köper och säljer tillgångar och som tjänar pengar på transaktionerna och allt som oftast finns också utlånare dvs de som förser marknaden med likviditet. Mäklare och utlånare som som bekant allt som oftast är en del av den finansiella sektorn. Tyvärr är det ofta så att den finansiella sektorn ensamt får ta på sig ansvaret för bubblor som uppkommer dessutom är det ofta så att den finansiella sektorn dessutom oftast får ganska stora förluster den dagen en bubbla pyser ut. Speciellt i de fall det i bubblan ligger mycket lånat kapital som i fallet av dagens finansbubbla i främst USA. Den finansiella sektorn är i högsta grad ofta delaktiga i just förmedlandet av tillgångarna som är utsatta för spekulation och ofta kan den som köper olika form av investeringar känna sig ha fått helt fel information om en typ av investering. Den som köpte en kombinationsobligation kanske trodde han köpte en lågriskinvestering, den som fick rådet av sin bank att satsa på aktiefonder för föräldraarvet är säkerligen fly förbannad när fonderna gått ned 30-40% och lika så känner sig säkert den som satsade på en lågriskhedefond ganska besviken när de historiska avkastningarna ifrån denna hedgefond visade sig helt uppåtväggarna när fondens hela marknad havererar, lika så kan den som idag har svårt att betala sina bostadslån känns sig besviken på banken som nu minsann har höjt räntan mer än reporäntan eller ställer sig från om hur banken kunde lura på sina kunder så höga lån. Den som köpte en aktieindexobligation eller satte in pengarna på ett högräntekonto känner sig säkert mycket besviken den dag det visade sig att banken blev insolvent och sparpengarna försvann upp i rök…

Efter bubblor har briserat uppkommer alltid krav på reglering och åtgärder för vad som borde gjorts för att undvika bubblan. I dagsläget kan man höra debatter om hur spekulation i råvaror borde förbjudas då det knappast är så att de flesta som köper råvarucertifikat egentligen vill köpa 4 ton majs eller 1200 fat nordsjöolja, åtgärder mot att stävja blankning för hur kan man få lova att sälja aktier som man inte äger?, Vad skall göras för att banker inte skall låna ut så mycket pengar då dom besvisligen kastat pengar efter låntagare?, hur kan man få bostadslån för mer än bostaden är värd? Hur kan man få bunta ihop subprimelån med statsobligationer och sälja detta som AAA obligationer? Osv osv. För knappa 10 år sedan var det debatter om optionsprogram och hur AP-fonder med våra pensionspengar kunde investera i sådana bolag som Information Highway oh Framfab. Regleringar infördes på många håll och kanter och säkerligen får vi nu om något år se ytterligare iver från lagstiftare att stävja upp finansmarkanden.

I grunden är det alltid vi själva som måste bära ansvar för våra investeringar, våra husköp, vår konsumtion och vårt sparande. Det är vi samhällsmedborgare som ligger bakomspekulationer och det är också vi som måste betala för spekulationen i efterhand precis som vilken bakfylla som helst. Ofta höjs det röster för att banker borde "brinna" eller helt tvärt om att staten måste gå in och ta över vissa banker för att rädda ekonomin. I USA använder man sig av båda alternativen och personligen kan jag tycka att flera av "räddningsoperationerna" är synnerligen märkliga och inte något som jag på lång sikt tror främjar en god utveckling. Utskickade chackar till insolventa låntagare, checkar till trafikanter så man slipper betala det höga oljepriset, blankningsförbjud av vissa bankaktier, statligt garanterade av Fennie och Freddies obligationsportfölj men inget statligt övertagande av aktier.

Bubblor kommer och går som sagt. Det vi kan lära oss är att inte med hull och hår dras med i dem och vi bär ALLLTID ett ansvar för vårt lånande, konsumerande, sparande och investerande. Däremot bör man nog inte lyssna speciellt intresserat på individer som säger att allt är et enda stort spel med allt som har med värdepapper att göra är ett enda stort bingolotto ty bakom varje aktie finns ett företag med anställda och ägare, bakom varje råvarutermin finns det en råvara osv i högsta grad verkliga produkter.

För övrigt kan man konstatera att det idag blev ganska "trångt i dörröppningen" när många ville köpa aktier igen….

Konglomeraten på väg tillbaka?

Alla former av producerande företag befinner sig någonstans i en tänk värdekedja. Ett företag som t.ex. tillverkar aluminium kan t.ex. tänkas köpa in aluminumpellets, kol och energi för att tillverka aluminiumplåt och sedan sälja sin aluminiumplåt till Coca-cola som i sin tur tillverka läskedrycker genom att köpa in socker, sötningsmedel, elkraft och vatten och genom olika processer då få fram en produkt förpacke i aluminiumbrukar som man säljer sin sina återförsäljare som i sin tur kanske säljer coca-cola burkar genom den lokala icabutiken till den slutgiltiga konsumenten av läsken. I varje nivå skall det förhoppningsvis skapas ett visst värde och man skall ha möjligt att ta ut anständiga vinster för att kunna investera leva vidare och ge en viss avkastnings till företagets aktieägare.

Alla producenter är mer eller mindre känsliga för prisförändringar någonstans i denna värdekedja t.ex. så kan Electrolux som tillverkar kylskåp slitas mellan att stålpriser höjs kraftigt och konsumenter som kanske inte är allt för sugna på att betala mer för det nya kylskåpet i alla fall inte i tidpunkter bolån t.ex. blir dyrare. Givetvis så finns det en stor skillnad mellan hur olika företag är beroende av råvaror t.ex. Electrolux är i högsta grad påverkade av priset på rostfritt stål som ingår mycket i många kylskåp medan ett företag som Securitas i stort sett inte är beroende av en enda råvara men man är däremot i högsta grad känslig för lönekostnader som gärna inte får stiga mer än vad securitas prognostiserar för i sina kontrakt. Det finns såldes olika riskfaktorer i olika typer av företag.

Det är min uppfattning att många företag just idag befinner sig i en ganska besvärlig situation med kanske högt beroende för råvarupriserna som allt som oftast numera stiger kraftigt i kombination med att försäljningen av företaget produkter (.ex. kylskåp) möter en allt mer avkyld ekonomi i alla fall i USA och stora delar av Europa. Det historiskt normala har allt som oftast varit att råvarupriser följer den allmänekonomiska utvecklingen men idag med en allt mer tilltagande globalisering samt stora globala obalanser har skapat en situation där marginalpriser på många oloika råvaror inte längre sätts i EU och USA utan i den framväxande ekonomin i Asien och Latinamerika.

Hur skall då ett företag skydda sig mot dessa problem?

Principiellt anser jag att ett företag skall göra allt för att verka i en sån smal nisch som möjligt dvs är man duktig på att tillverka läskedrycker så bör man strikt hålla sig till denna nisch för att få så hög avkastnings som möjligt då det ligger i ett företags intresse att vara lönsam och försöka förbli allt mer lönsam. Detta även om det under en viss period kan ses som bättre att uutvidga sin plats i värdekedjan antingen framåt eller bakåt. I de fall där råvaruberoendet är synnerligen stort behöver företag någon form av trygghet för att kunna hantera fluktuationer i viktiga parametrar. T.ex. ett gruvbolag är mycket hårt beroende av priserna på metaller som bolaget säjer och det är då enligt mig inte konstigt att företag i samband med större investeringar använder sig av olika terminskontrakt för att säkra investeringskalkylen riktighet. Även i skogsbranschen så har det under de senaste 15 år sedan visat sig att de företag som skaffat sig bättre kontroll över viktiga råvaror bättre har hållit upp sin lönsamhet på en tuff marknad. I dessa fall handlar det om företag som haft ett eget skogsinnehav och också många gånger egna krafttillgångar. Detta om något visar inte minst på problematiken med skogsföretagen idag låga lönsamhet. En annan normal hantering är att många företag verkar för att öka sitt föräldlingsvärde dvs man går ifrån att tillverka en produkt som rostfritt stål till att t.ex. tillverka kastruller och på så sätt hamnar man närmare konsumenten och kan få ut högre marginaler. Dagens allt mer skenande råvarukostnader skapar också en hel del tokigheter t.ex. att allt fler företag gärna minskar sitt förädlingsvärde. I DI häromdagen kunde man t.ex. att stålbolaget Archelor-Mittal numera har köpt en sig i en kolgruva(!) för att kunna kontrollera de skenande priserna på just kol. Så nu väntar vi på att Electrolux skall börja starta stålverk, eller? Eller varför inte pappersbolag som nu återigen börhar köpa in sina tidigare sålda skogstillgångar?

Det är också kul att se på företag som i stort sett äger hela värdekedjan. Ett av de mindre trävarubolagen är t.ex. Derome. Ett företag som såväl äger skog, idkar skogsskötsel, har egna transportresurser, bedriver sågverk och sedan också byggvaruhandel. Självfallet bygger man också hus under varumärket A-hus hus som alltid byggs på egna tomter och med egna hantverkare. Självfallet har man också viss fastighetsverksamhet så man kan hyra av bolaget också och jag har för mig att man också nu skall satsa på vindkraft så man får bort den risken med högre energipriser också.

Kan det vara så att de väl diversifierade och solida konglomeratens tid är på väg tillbaka?

På bilden mitt älskade tält (Hilleberg Nallo 3GT) långt fram i värdekedjan.

Investeringar i guld

En av mina allra bästa investeringar som jag gjort under livet är en investering i guld. Två ringar i skinande rent guld som jag passade på att bära upp till Sveriges högsta berg söder om polcirkeln hösten 2005 (Någon gissning vilken topp?). glädjande sa hon ja där upp på toppen i snålblåsten och vi är nu gifta sedan knappt ett år.

Den ekonomiska insatsen i dessa ringar var synnerligen vältajmad och guldpriset har sedan jag köpte dessa båda ringar faktiskt nära dubblas på drygt två år vilket inte ger en så dum avkastning. Nu tror jag dock inte att jag direkt står inför valet att realisera vinsten men det skadar ju aldrig att göra bra affärer.

Annars är investeringar i guld något som jag inte rekomenderar utom vid vissa speciella tillfällen. Guld är till skillnad från många andra råvaror inte något som har speciellt stor praktisk nytta i vår konsumtion och överlevnad. Däremot är guld en råvara som inte förbrukas och som finns kvar i vår ägo många år. Guld som hittades på antiken kan mycket väl utgöra nytillverkade smycken idag, som kan kanske bli framtidens guldklockor. Denna speciella karaktär som guldet besitter gör guldet till den ultimata valutan då det är fullständigt värdebeständigt på lång tid och guldet kommer utvecklas i takt med den globala inflationen och öka i värde några procent om året.

Investesteringar i guld har dock nackdelar som investeringsalternativ. Den största nackdelen är att guldet inte ger något kasasflöde motsv. ränta, hyresintäkter eller aktieutdelningar. Detta gör guldet ganska olämpligt som placeringsobjekt om man ser det på lång sikt i en ekonomi med låg global inflation och i händelse av lite högre global inflation ja då brukar som bekant räntor och företagsvinster utvecklas positivt också varpå guldet på lång sikt kan ses som förlorare. Guldets värdebeständigthet kan däremot vara synnerligen attraktivt om världen eller för del del även Sverige skulle gå in i en stagflationsekonomi dvs där man både har dålig tillväxt och hög inflation vilket är mardrömen för världens alla centralbanker. I en stagflationsekonomi kommer såväl räntebärande som aktiekaptalinvesteringar troligtvis utvecklas ganska mediokert medan guldet logiskt sett om priset inte är uppspekulerat allt mycket kommer utvecklas bra eller i alla fall i takt med inflationen.

Senast vid hade denna typ av ekonomiska utveckling kan sägas var undder 70-talet då inflationen skenade med hjälp av oljepriser och andra råvaror vilket ledde till att aktie under större delen 70-talet inte var någon lysande placering. Guldet däremot kunde behålla sitt värde och utvecklas bra. Mot slutet av 70-talet tillkom en allt högre spekulation i guldet vilket ledde till att det rådde "guld-yra" i början av 80-talet. Spekulation leder som bekant till dåliga ekonomiska placeringar och under 80-90 sjänk guldpriset ordentligt. Till skillnad mot obliagtioner och aktier som nu började ge bättre utdelning.

Så nej, guld är ingen bra investering i det långa loppet men kan förtjäna sin plats som investering i en stagflationsekonomi om man kan köpa det till rätt pris och sedan sälja.

PS. Jag konstaterade härom dagen att jag och min flickvän (fru ja vet..) faktiskt har varit tillsammans i hela tio hela år så det måste man ju fira så jag bokade in oss på en fin restaurang i morgon, får väl putsa guldet till dess...