De bakomliggande orsakerna till livbolagskrisen

Krisen för landets livbolag fortsätter med oförminskad styrka även om det inte skrivs mycket i media om det, idag tar t.ex. till och med mainstreammedia, eller etablerade författaren eller vad tusan-man-nu-ska-kalla honom Cornucopia upp att Swedbank är nästa aktör att få problem med sitt livbolag och tradförsäkringar. 

Värst drabbat verkar dock i mina ögon Länsförsäkringar vara, observera, ur min högt subjektiva synvinkel och inte speciellt vetenskapligt undersökt då jag som humorfylld bloggskribent i kommentarer blivit beskylld för att lida av hybris så ta mig inte på för stort allvar.

Länsförsäkringar har nu genomfört följande åtgärder för att undgå tvångsförvaltning av finansinspektionen. Man har satt enåterbäringsränta till 0%, helt stoppat nyteckning avtradförsäkringar, man har sålt ägandet av fonder från Livbolagettill sakförsäkringsbolaget och man har också gjort den drastiska åtgärden att sälja hela(!!) börsportföljen av aktier och livbolagets aktier består nu enbart av illlikvida aktier i företrädesvis onoterade bolag såsom t.ex. Bergvik Skog och Hemfosa mm. 

Priset på Länsförsäkringar fonder verkar vara sålt till ett hyfsat överpris så med andra ord så känns det som Länsförsäkringar Sak har dränerats på pengar. Kanske blir det dyrare bilförsäkring nu? Länsförsäkringars livbolag är också farligt nära gränsen när man kommer få mer frekventa besök från finansinspektionen.

Det är lite lätt att förstå sig på varifrån krisen för livbolagen kommer. Att börsen gått ned är förstås en delförklaring men det är endast en liten del. Den största delen är att de svenska statspappersräntorna har sjunkit ner till nivåer som inte setts sedan gamla kungars tider, då investerare springer som galningar till att köpa svenska statsobligationer. Sjunkande statslåneräntor medför också förstås att livbolagens tillgångar ökar i värde, men det medför också att livbolagens skulder(pensioner som ska betalas ut i framtiden) ökar.

Så vi tar ett litet räkneexempel, för att exemplifiera detta på ett mycket förenklat sätt. Jag bortser i detta exempel helt och hållet från avgifter för sparandet.

Jag har i detta exempel valt personen fröken Söt som socker som både är blond och blåögd men det går precis lika bra att ta undertecknad (han med bybris i sina blogginlägg), som istället är tunnhårig och 31 år (suck börjar tom få vissa gråa hår..). Undertecknad har också en tradförsäkring på tvång genom en kollektivavtalad tjänstepension utan valmöjlighet.

Fröken Söt som socker är 30 år gammal (om du nu inte valt undertecknad som exempel) och sätter in en pigg och fräsch hundralapp hos Livbolaget Risky Business i en tradförsäkring. Fröken söt som socker har valt just en tradförsäkring för att hon själv inte vill förvalta sina pengar och hon vill ha ett tryggt och säkert sparande med låga avgifter. Livbolaget Risky business har en garanterad ränta på 2% per år. Utöver denna ränta så kan bolaget såklart ge återbäring om man lyckas väl med sin förvaltning. 

Fröken söt som socker har då fått ett löfte/garanti om att sin enda hundralapp när hon är 65år gammal och går i ålderspension ska vara värd minst 200kr (minimum 2% ränta i 35år). Om hon sedan tar ut sin pensionsförsäkring på 10års tid till hon fyller 75år så kommer då denna enda hundralapp ge henne minst en månadsutbetalning på ca. 1kr och 60öre varje månad mellan 65 och 75 år. Väldigt överslagsmässigt beräknat.

Gott så för fröken Söt som socker, hon kan nu planera sin pension och en insatt 100lapp blir inflationssäkrad om riksbanken de kommande 35 åren når sitt inflationsmål på 2% per år.

Ur livbolaget Riskybusiness sida så ser det ju ut på följande sätt: 

Dom har fått en ny pigg och fräsch hundralapp bland sina förvaltningstillgångar, kravet och garantin som dom ställt ut är att om 35 år ha 200kr tillgängliga att betala ut till unga fröken söt som socker. Dessa 200kr blir såklart en skuld för livbolaget, tillgången är hundralappen man har att förvalta. 

Skulden (200kr) ska dock inte betalas ut nu, utan om 35 år detta medför att man i försäkringsteknisk synvinkel ska diskontera denna summa. Hundralappen bland tillgångarna kommer ju som sagt att generera avkastning de kommande 35 åren (ränta-på-ränta). Diskonteringsräntan som livbolagen använder brukar vara räntan på lite längre statsobligationer som också brukar vara de allra vanligaste placeringstillgångarna i livbolaget.

Här inträder de kusliga effekterna. 

Även om jag i detta exempel använder lite väl förenklade räknemetoder. Om vi diskonterar 200kr på 35 år med räntan 3% som kanske är ett lågt normalläge så har livbolaget idag en skuld på ca. 69kr och en nyinsatt tillgång på 100kr. Det känns ganska så bra, då kan livbolaget mycket kortfattat ha en bra buffert (gentemot tillgången man fått på 100kr) och kan placera i en del aktier utöver statspapperstillgångarna som ligger i botten och täcker upp för garantin.

MEN, om diskonteringsräntan blir 1,5% som är räntan på svenska statsobligationer idag (ja jag höftar), så blir de 200kr diskonterade till 117kr i skuld för risky business (matteformel X=200*0,985^35, rätta mig gärna om jag har fel, jag gör ofta fort och fel). Här inträder då de stora problemen, tillgångarna ökar med en hundring genom insättningen och skulderna med 117kr(!) för livbolaget. Livbolaget hamnar mao för just denna nya insättning i ett underskott och måste i bokföringsteknisk synvinkel ta från reserverna/överskottet eller vad man nu kallar det för att få tillgångar och skulder att gå ihop. Resultatet blir en försämrad solvens (förhållandet mellan tillgångar och skulder i livbolaget) innebär att bolaget måste sänka sina risker så man inte äventyrar pensionsspararnas pengar så att det verkligen finns pensioner att betalas ut. Sälj aktier och köp statsobligationer per automatik alldeles oavsett vad förvaltaren tror om framtiden, såsom Länsförsäkringar gjort.

En viss hjälp på traven får förstås livbolagen att räntenedgångar ökar bolagets placeringstillgångar (i alla fall de tillgångar som är svenska statsobligationer), men det stora dilemman som kan uppstå blir sedan när räntan börjar stiga lite svagt, då skulderna minskar men placeringstillgångarna (obligationer) också minskar. Har man då ont om andra tillgångar som stiger i värde så blir det knapert.

Asset Allocation

Nä en ha lita penga i plånboka så ät ju ganska så brau um en sparer i lita olika tellgångar för i garderoba hemma så gör dum inga nötta. Först å allt, skau en absolut int sätta alla pennniga på den sytliga börsa för de vetju inge hur den nöckfulla sauka utveklas, de kan gau riktigt illavûlet um de vell se ella. 

 

Nej först ska en ha e lita slant på bånkboka för en vejju aldriger när en behöva lita penninga te och renovera baudrumma eller köpe nött fårastängsel äller um en blir alldeles leâbrûten å inte kan gå te jobbe’. E å annen gulltåcka kan en gärne ha i bånkfacke för en vettu aldrier när rössa kommer över gränsa å en behöver fly mä familja te norrbaggarna elle ta fram älgastudsna å skjutna ner’n dendäringa rössen, nej då kan'et va bra å plocka fram gulltåcka.

 

Faust um ett bler fred å lita inflationa kummer fram så ät ganska bra å ha i alle fall lita penga i åktier för då stige ju dera vensta å utdelninga så en få lita penga på de sätta. Fast um en ha åktier så ät bäst att en int´ lägga alla penga i samme åktie utan en ska sprida sina besparinga. Menst fem te ti åktier ä nog bästa å sprida de pengar en ha på börsa eller så taur en å köpa sånne där investmen…ä skit samme va de heter, men e kan osså ta rögg på de däringa rikepajkarna på börsa sum Wallenberga å han norrköpingapajken, va en nu heta. Å inga sketåktier i massa tråmsföretaginga, de skau en inte ha! Sen ska en la egentliga ha lite i bonnatillgånga i form av e skaug å en å an åker med lite pärer på så en få kompensationa när prisera bliir dyra i mataffärn å på brägårn. 

 

Men kanske ät änna bästa att först å allt betala å sina skulda lit så en inte behöva söva ouroligt um att inte få brö på boort hemma.  De geringa e par procenta i åkastning eller fåvauro å utgifta i alle fall.

Nej lite av vaer ska en nog ha, för då kan en va ganska gla åt i alla fall någating som går öpp när nåt anent går näjr.

 

Sen um en e lita åktiv i sina placeringa så kan en sälje å lita av de som stiger å köpa litt mer å den som sjungker men de bruka inte va så lycka um en prata om enbart åktier. nä där ska en satsa på de goda företaginga. Män nu tellaexempel när prisa på gulltacker steget öpp i hemmla så sälja en å lita sånt å köpa mer av det som gått näjr, sum åktier i år. För då behöver’n inte va lika aouroliger för att gulllpriset skau åka ner ejän å en behöva inte ligga för tongt i e tellgång sum gått opp. Himmla makkligt å göra sau estället faur å gessa hela tia um framida och måximera sina resker.

Nä en sa ta å plocka hem lita vinster då å då um vart annet, de et no de bästa. Fast en sa nog änna va lite långsiktier ändå, för de staure vinstena de får int’ på e da uten de tar flere år innan de växter te sig ordentliger så haull inte på å feppla söönder pörtfölja i töprahemma.

Så lita å vaert i portfölja käre bluggläser, de et no ett ganske bra raud å ge te er.

Men vektigas å allt är la att en försöka lev’  lit åckså för den seste svepninga ha inga fecker, å tida den ta snar slut sen legger en där i grava.

PS. Nu undrar du säkerligen varför jag skrev "bluggläser" och inte kanske mer korrekta "blåggläser" på Marbodialekt och detta beror på min Morfar, född 1924 och still going strong är Hallänning och säger "Blugg" och inte mer marbodialektala "Blågg". Morfar har förresten inte en dator men han går till biblioteket i Tvååker och läser min blogg vilket jag tycker är helt fantastiskt. Hej på dig Morfar om du läser detta!

De institutionella bjässarnas dåliga transparans

Investor och andra investmentbolag beskylls ibland för bristande insyn in i deras portföljer. Detta är i mitt tycke förstås beklagligt då man som aktieägare vill veta om vad för typ av tillgångar man äger om man till över råka äga aktier i Investor. Investor är landets största investmentbolag och hade i senaste kvartalsrapport ett substansvärde på lite drygt 169Mdr. Det är verkligen inga småpengar och Wallenbergarnas stolthet är förstås en viktig ägare i det svenska näringslivet. 

 

Jämför man insynen i Investors portfölj mot en större aktiefond, vi kan exempelvis ta Didner & Gerge aktiefond så är det ganska så svårt att få en inblick i Investors ägande genom IGC och EQT exempelvis. Medan vi i aktiefonden Didner & Gerge vid varje kvartalsskifte exakt kan se varje enskild aktie som Didner& Gerge äger. Sista mars ägde man exempelvis 2 909 587 aktier i Hexpol till ett värde om 430 618 876kr. Tydligt och du som fondinnehavare har full inblick i vad dom äger för tillgångar och kan fatta eventuella investeringsbeslut utifrån detta om du skulle vilja.

 

Samtidigt finns det andra kapitalförvaltare som har minst sagt bedrövlig insyn i sina portföljer. Låt oss ta exempelvis Livbolaget AMF Pension dom förvaltar (årsskiftet 10/11) tillgångar på 308Mdr(!) dvs nästan dubbelt så mycket pengar som Investor, eller för den delen Skandia Liv som förvaltar 295Mdr. 

 

Vilken insyn har man i dessa livbolag? Som till skillnad mot Investors 143 000aktieägare har miljontals kunder. Väldigt dålig insyn faktiskt, relativt exempelvis Investor, bedrövligt skulle jag säga.

Skandia är kanske snäppet bättre än AMF. 

AMFs livbolag redovisar bara följande:

Räntebärande svenska 25,8%, Räntebärande utländska 30,7%, Aktier Svenska 14,3%, Aktier utländska 21,8%, Fastigheter 7,1%

 Thats it! 

Mer än så förväntas inte bolagets kunder behöva veta, mer än sida upp och sida ner hur fantastiskt duktiga man är på kapitalförvaltning, vad låga avgifter man har, solvensgrader osv. Men när det gäller en fördjupad insyn i vad man har för tillgångar i kassavalvet, njet! Du som kund har ingen som helst insikt in om bolaget äger grekiska statsobligationer för 1 Mdr eller aktieinnehav i General Motors eller inte. 

 

Skandia är faktiskt lite mer rekorderliga. Här visar man faktiskt upp livbolagets största 10 svenska och 10 största utländska aktieinnehav. Skandia ägde vid årsskiftet exempelvis IBM aktier för 359Mkr. När det gäller räntebärande tillgångar redovisar man bara fördelningen fördelat på kreditrating ja du vet dom där AA….

 

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att i en årsredovisning redovisa (i alla fall en gång om året!) vilka förvaltningstillgångar dessa livbolag har. Personligen tycker jag livbolagen inte har någonting alls att förlora på att faktiskt visa upp vad man äger och vad du som kund är delägare i indirekt. De svenska AP-fonderna får ses som föredömen se exempelvis redovisningen från 2:a Apan och samma öppenhet borde gälla våra gigantiska livbolag.

Ändå mer töntigt blir det när dessa kapitalförvaltare i sin tur kanske kritiserar exempelvis Investor för bristande insyn.... sten i glashus….

Två livbolags allokering av tillgångar

Nästintill alla svenskar har i någon form tillgångar i livbolag vare sig vi vill det eller inte. Säerskilt om vi till livbolag också räknar in Ap fonderna.

Många svenskar står också inför situationen att man tvingas välja i vilket livbolag man vill ha sina pengar. Man kan också stå inför situationen att man erbjuds att löneväxla några tusenlappar av sina lön mot lite extra insättningar i ett livbolag eller lösa in några outtagna semesterdagar mot pengar i en pensionsförsäkring/livbolag.

Livbolag är en kollektiv form av pensionsförsäkring dvs alla pensionssparares pengar förvaltas gemensamt. I grunden så fanns det enbart detta sätt i våra första pensionskassor, pensionsstiftelser eller tjänstpensioner. Det är enbart de senaste 20 åren som valfriheten kommit fram i fondförsäkringar och liknande.
Tyvärr är det nästintill ogörligt att förstå sig på skillnader mellan olika livbolag och ”hur bra dom är” det är solvenskvot, återbäringsräntor, garantiavkastningar mm mm. Men i grund och botten är det faktiskt ganska enkelt då det är den framtida avkastningen på de finansiella placeringarna som bolaget har som avgör avkastningen. Så jag tänkte i detta inlägg beskriva skiilnader i fördelningen mellan två livbolag.

Båda två utgör sig faktiskt för att var de livbolag med bästavkastning e senaste 10 åren med passusen i att det stora bolaget enbart jämför sig med ”jämförbara bolag”. De två bolagen som är AMF pension och lilla Kåpan pension. AMF pension är ett bolag öppet för alla som önskar medan Kåpan pension är öppet för de som någon gång varit statligt anställd. Om än så bara några månader i ett projekt på Karolinska institutet eller liknande.
Jämförelsen baserar sig på senaste årsredovisning.

Övergripande allokering
AMF pension har i sin övergripande fördelning 60,4% räntebärande, 32,5% aktier och 7,1% fastigheter. Kåpan pension har 53% räntebärande, 31% aktier, 8% fastigheter och 8% övriga tillgångar. Mao förhållandevis lika med skillnaden att AMF pension har mer räntebärande och Kåpan mer övriga tillgångar.

Räntebärande tillgångar
Här uppträder e stor skillnad mellan AMF och Kåpan. AMF pension har hela 87% av sina räntebärande tillgångar (dom som var 60,4% av totalen) i statsobligationer, knappt hälften av dessa obligationer är svenska och lite drygt hälften är utländska. I sin ränteportfölj har AMF en stor exponering mot USD och EUR som valutor. 13% av ränteportföljen är företagsobligationer även här fördelat ungefär fift-fifty mellan Sverige och utlandet. Kåpan å sin sida (med 53% ränta) har enbart 17% av sina ränteportfölj i statobligationer, allting valutasäkrat till SEK. i Kåpan ligger istället den stora exponeringen i svenska bostadsobligationer med hela 44% av ränteportföljen. Resterande 39% är företagsobligationer. AMF tar således betydligt större valutapositioner (bra när svenska kronan faller i värde, obra omvänt) medan Kåpan istället enbart har ränteportfölj i svenska kronor men i gengäld större exponering mot företag oh svenska bolånetagare. Man kan anta att den statsfinasiella krisen i sydeuropa drabbat AMF en del medan den lär ha gått Kåpan förbi mer eller mindre oberört.

Aktietillgångar
Övrgripande hade AMF 32,5% aktier. Dessa aktier är allokerade till 46% mot svenska aktier, 28% amerikanska aktier, 16% Europeiska aktier och 10% asistatiska aktier (varav japan är störst).
Kåpan har en likartad allokering med 51% Sverige och 38% OECD länder (Europa-USA-Japn) och 11% i utvecklingsländer.
Torde ge mycket likartad avkastning de båda livbolagen.

fastighetstillgångar
här uppkommer den andra stora skillnaden mellan livbolagen även om den övergripande fördelningen med 7,1% fastigheter hos AMF och 8% fastigheter hos Kåpan. AMF har 90% av sina fastighetstillgångar i kommersiella lokaler dvs kontor och affärer. 10% är bostäder. Det kanske mer uppseendeväckade är att 90% av det totala fastighetsbeståndet ligger i en ort, Stockholm. 8% i Västkustens Göteborg och 2% i lilla Västerås. Kåpan har å sin sida en helt annan profil på sina fastigheter. 38% av deras fastigheter är skogsfastigheter genom att Kåpan är en av de stora ägarna i skokgsförvaltningsbolaget Bergvik, 31% är sedan infrastrukturfastigheter dvs broar, vägar, hamnar etc. Investerat genom privat-equity. Kvar blir enbart 21% till traditionella fastigheter i murbruk och tegel. Dessa tillgångar förvaltas genom att man äger fastighetsaktier (en del utländska bla.)

Övriga tillgångar
AMF äger inga övriga tillgångar utöver ovan nämda. Kåpan har 8% av den övergripande portföljen i övriga tillgångar. Dessa övriga tillgångar är fördelade på 51% Hedgefonder, 41% ”finansiella instrument” som enligt årsredovningen verkar vara olika värdeppapper där Kåpan har tagit på sig kreditrisk och sist men inte minst 8% i olika råvaruindex, t.ex. olja, guld etc. ”finansiella” nstrument känns inte helt stabilt kan jag tycka.

Under 2009 så fick AMF pension en avkastning om 12,9% på sina tillgångar och Kåpan 13,8%

Vilket bolag hade du valt av de ovannämnda?

Energitankar

Energibolag är något som det inte dräller med på Stockholmsbörsen nä rbåde Graninge , Sydkraft mm sedan flera år inte finns där längre. Självfallet finns det Nordiska alternativ som Hafslund eller Fortum, men det hade varit klart spännande med ett svenskt alternativ till exempelvis kanadensiska Great Lakes Hydro som för övigt snart skall byta namn till Brookfield Renewable och 2011 skall bli ett vanligt aktiebolag istället för en fond/trust.

Great lakes som jag snart skall beskriva ägs till 50,1% av kapitalförvaltaren Brookfield en viktig sak att komma ihåg. Brookfield är ett prive equity företag fokuserat på infrastruktur, energi, skogs och fastighetsinvesteringar. Alla investeringar görs hittills i fondform ungefär likt t.ex. svenska EQT. Vissa av fonderna såsom just nämnda Great Lakes Hydro eller skogsfonden Acadian Timber är börsnoterade medan andra är helt privata. Brookfield är alltid delägare i alla fonder/företag och även moderbolaget Brookfield går att handla på de nordamerikanska börser.

Great Lakes är som sagt ett energiföretag, eller närmare bestämt en energitrust/fond. Man äger idag 89 stycken vattenkraftturbiner och 126 vindkraftverk som alla ständigt och jämt står och utvinner el. Man arbetar uteslutande med långsiktiga avtalsleveranser på upp till 20 åriga elkontrakt och långsiktiga låneupphandlingar och låser på så sätt in starka och stabila kassaflöden på lång tid så länge vind och vattenkraftverken är välskötta och välavkastande. Sedan bolaget bildades för ung. 10 år sedan så har man genererat en årsgenomsnittlig avkastning på de pengar man använt på ca. 12%. Idag så verkar man med en balansräkning med ung. 70% lånade pengar och 30% aktiekapital. Med tanke på den synnerligen stabila verksamheten och bundna lån och bundna elkontrakt så skapar man ständigt och jämt kassaflöden till hyfsad risk och man har idag tom månatliga utdelningar till aktieägarna som idag på årsbasis motsvarar ung. 7% av aktiekursen. 2011 så ändras lagstiftningen för truster och börsnoterade fonder i Kanada vilket medför betydligt högre skatter men Great Lakes målsättning är att dagens amorteringar (kassaflödet som genereras utöver utdelningarna) och en viss expansion i alla fall skall medför att nuvarande månatliga utdelningar skall kunna behållas över denna period. Vid expansion vs köp av vatten eller vindkraft så har Great Lakes ibland använt sig av sin egen aktie som betalningsmedel, ganska klokt för att hålla finanserna i skick. Kanske inte vrålspännande överlag men visst hade det varit intressant med ett svenskt alternativt även om utdelningarna då hade blivit årsvis istället för månadsvis.

För knappt 2 år sedan så hade jag ganska så långtgående planer på att investera i ett lokalt energiprojekt i form av vindkraftverk i Aktiebolagsform. Idag så här i efterhand är jag glad att jag inte gjorde den investeringen även om jag är glad över att fått hyfsat god insyn i vindkraftsprojekt. Dels så har ju elpriset fallit ganska kraftigt vilket i sig försenat projektet som ännu inte är igång men kanske mer problematiskt hade varit/är att Swedbank var huvudfinansiär med en i mina ögon ganska aggressiv finansiering. Jag hade för min andel i vindkraftverket fått satsa drygt 100 00kr i form av några tusenlappar i aktiekapital och resten i ett aktieägarlån för att månatligen förhoppningsvis kunna ta del av kassaflöde i form av ränta samt att min ”andel” också hade lånat upp 900 000kr av Swedbank. Projektet hade alltså ur bankens perspektiv arbetat med ung. 10% soliditet och 90% Swedbankpengar. Så där vansinnigt stora marginaler och kassaflöden och jag tror inte banker är så pigga idag att omfinansiera projekt som dessa till villkor som dessa.

Projektet även om jag inte är med i båten gav mig ganska så stor insyn i vilka delar i vindkraftkedjan som tjänar pengar, främst den som äger marken (betalat arende) samt den som bygger vindkraftverken. Ägaren har mindre marginaler och tar större risker.

Trött på alla dessa tredjepartsprodukter

Bloggaren ”finanskvinnan” skrev häromdagen ett inlägg som jag kan instämma i definitivt. Hon frågade sig varför det vanligaste långsiktiga sparandet i Sverige var bankfonder och inte aktier. Och visst är det lite märkligt att en av orsakerna till den finansiella oredan i finanssektorn ”konstruerade” finansiella investeringar, trots detta så ökar bankernas försäljning av dessa typer av produkter betydligt för varje år som går.

I begynnelsen fanns det endast tre typer av tillgångar att köpa. Det vanligaste var en real tillgång givetvis. Man kanske hade byggt sig ett hus, man ägde en bit åkermark, en knippe skog eller n guldklimp i byrålådan hemma, tillgångar som med tiden allt som oftast blev mer värda. Sedan kunde man givetvis låna ut pengar till grannen och fick då ränta på dess pengar det som vi idag kallar obligationer och sedan fanns då möjligheten att äga någon form av affärsrörelse eller var med på denna affärsrörelse mer som en passiv part. Vi kunde mao börja bli aktieägare. Under många hundra och tusen år har dessa tillgångar funnits någon fysisk realtillgång, obligationer eller aktier, och det fanns egentligen inget behov av andra ”produkter”.

De senaste åren har dessa tre typer av tillgångar allt mer blivit främmande för världens sparare och investerare numera så går allt mer tillgångar omvägen via banken. Det började lite smått för en hel del år sedan med terminer och optioner. Detta är i grunden goda produkter, terminer handlar om att sälja något idag men betala och leverera någon annan dag. Perfekt för jordbrukare mao. Optioner är möjligheten att komma överens om en möjligen försäljning i framtiden (tänk på det engelska ordet option)

Optioner och terminer har egentligen ingenting att göra med banksystemet mer än att dom är betalningsfömedlare precis som för obligationer, aktier och reala tillgångar. Men sedan dess har det nog fullkomligt börjat spåra ur. Sedan kom alla dessa fonder och pensionskassar för ca. 50 år sedan. Fonder handlar om att en mängd olika fondsparare gemensamt äger en klump av olika aktier eller obligationer. Det är en väldigt god tanke om det är många investerare som var för sig ha små medel. Bankerna tar ut en avgift för dessa fonder för servicen (utöver kostnader som finns i fonden). Kostnaderna är proportionerliga mot insatsen vilket gör att stora sparare subventionerar mindre sparare. Har man mao mycket pengar är fonder ingen klok investering, då är det bättre att själv vara ägare.

Bankerna har också de senaste åren startat en väldig massa olika fonder. Allt från särskilda branscher till vissa länder eller specialfonder. Man gör givetvis inte detta för att var snäll utan helt enkelt för att det då är lättare att ta ut mer betalat. Har man som bank 60 olika fonder så är det alltid någon som just då går väldigt bra och lockare sparare och då spelar ju 2% i avgifter (plus då courtage och annat) ingen roll. Vi betalar mao för varje år dyrare och dyrare fondavgifter trots att det borde vara tvärt om.

I börsraset 00-02 så var te många sparare som blev brända och då tog snabbt bankerna fram aktieindexobligationer med en inbakad kombination av optioner/warranter och obligationer. Går börsen bra får man hyfsad avkastning och om börsen går dåligt så får man alltid pengarna tillbaka i alla fall. Bankkunderna kände då större trygghet, medan bankerna kunde ta ut högre avgifter och dessutom kunde man också hålla kvar en del pengar i bankens balansräkning (fonder ligger ju utanför banken) så att man t.ex. kunde låna ut pengar till ett företag mot 5% ränta och i obligationsdelen i aktieindexolbigationen enbart behövde betala 2% för att säkra åtagandet. En kalasaffär för banken mao och också orsaken till varför så många banker har haft strukturerade produkter i sin balansräkning. Nackdelen är givetvis att om banken går omkull så får man inte tillbaka något alls vilket vissa bankkunder i Acta och Penser blev varse om när Lehman Brothers gick i putten.

Nu är det återigen dags att prångla på privatpersoner produkter. Det som idag säljer bra är negativa produkter och bankhandlade produkter. Mao har många nu sett möjligheten att tjäna pengar på när alla tillgångar rasat i värde. Man kan t.ex. köpa ett Bearcertifikat som ökar när börsen eller olja går ned. Också här finns det överhuvudtaget inget värde alls i denna produkt utan det enda är att den aktuella banken lovar att ställa upp köp och säljkurser. Vad som händer om banken inte klarar detta är det ingen som vet. I vissa fall skapar banken hela handelssystem med sina egna produkter som kunden sitter och trejdar dygnet runt mot banken. Man säljer lite cfd kontrakt på japanska yen, köper cfd kontrakt för kaffe och blankar svenska börsen med cfd. Snacka om att man som bank kan skapa bra provisionsnetto och trejdingnetto.

Sedan har vi nymodigheten med kreditertifikat. Dvs banken köper obligationer fårn t.ex. Volvo och Sandvik. Sedan förpackar man ihop dessa obligationer i ett certifikat med lite sämre ränta än man själv köpt för och sedan säljer vi dessa till kunderna. Istället för att vara exponerad för ett företagskonkurs så är man nu istället beroende av att tre företag överlever!

Men allra mest patetiskt måste vara ”världspessimisterna med aktiedepå hos en nätmäklare” de som tror att världen är slut och bank och finanssystemet kommer krascha inom något år. Det enda sättet att skydda sig är att äga guld eller olja. Nu äger ju dessa individer ingen olja eller guld utan dom äger en massa knepiga bankpapper med någon ISIN kod som så länge banken lever följer priset på guld eller olja. Vad hände med madrassen, blev den också omodern, eller?

Själv så tror jag genomsnittsinviden inte behöver gå utanför boxen än att investera i "de tre" tillgångarna. Realkapital, olbigationer eller aktier.

Är det dags för skogspriserna att falla nu?

Skogsfastigheter är en tillgång som nu under ganska så lång tid i relation till många andra tillgångar haft en mycket god avkastning. Tyvärr har det resulterat i att det blivit allt svårare att ”räkna hem” investering i skog då priset ökat betydligt snabbare än den löpande avkastningen. Sedan kan man ju givetvis också diskutera i vad man skall lägga in avkastningen från skogen, idag sker den normala avsättningen från skogsfastigheter till sågverk och pappersindustri. Kortfattat så gör man plank och bräder eller massaved som används till pappersindustri. Utöver detta så plockar man normalt sett också ut ved ur skogen för att exempelvis värma upp huset. På senare år har det också tillkommit en hel del inkomstkällor såsom kraftigt ökade priser på jakt och fiskrättigheter men också är det inte allt för ovanligt att man också satt upp ett vindkraftverk på en plats som lämpar sig för detta.

Men när det gäller huvudråvaran, timmer och massaved så är det idag en mycket svår situation för skogsägarens kunder. Skogsindustrin har idag en väldigt bevärlig konjunkturiell situation plus då att redan i högkonjunkturen hade de flesta skogsföretag en dålig lönsamhet till följd av en överkapacitet i branschen. I Högkonjunkturen så var det dock glada tider för skogsägarna då priset på timmer och massaved steg kraftigt vilket ökade avkastningen från skogen. Idag när masungnen fått omvänt flöde för att vara lite bildlig så vänds högkonjunktur till lågkonjunktur och nu fullkomligt rasar priset på timmer och massaved. Sågverken har goda lager och lika så gäller detta pappersindustrin. Med största sannolikhet så leder nog denna djupa nedgång till att en stor del av svensk skogsindustrin helt enkelt kommer packa ihop, jag kan aldrig tro att alla nuvarande bruk överlever, minst 20-30% av kapaciteten ska bort. För skogsägaren blir detta nu initialt trist även om priserna på timmer och massaved gått ned så mycket som 25% redan kan det säkerligen falla betydligt mer, till glädje för den starka delen av skogsindustrin men det medför kanske också en ordentlig press nedåt på priset på skogsfastigheter.

Den stora majoriteten av skogsägare är dock av naturen många kloka män och kvinnor, det är få som sågar ned hela skogen för att Pohlman säger att en storm är på väg. Men det gäller nog nu i dessa tider som skogsägare att vara stadd i kassan med låga likviditetsbehov för skogen (räntor på ev lån ex..) samt inte minst att jakten på alternativa inkomstkällor nu kanske intensifieras. Skogen är en av Sveriges vikigaste råvaror och kommer nog säkerligen så förbli (i alla fall till den dagen vi börjar gräva i våra enorma uranreserver) sedan är frågan vad vi skall använda den förnyelserbara skogen till. Värme? Papper? Husbyggen? jakt och fiske? Biodiesel? Blöjor?, hugga ned och göra till åkermark?.....

Acta sig för norrmän?

Enligt mediauppgifter så verkar finansinspektionen närmast översvämmad av klagomål om den norska finansiella rådgivaren Acta. Acta är ju en aktör som varit väldigt aggressiv de senaste åren och man har marknadsfört sig som en rådgivare som faktiskt jobbar för dig som kund till skillnad mot ”alla andra” som mest ser till sitt eget bästa.
Främst så har Acta sålt olika form av ”förpackade” investeringar i många lite mer för privatpersoner ovanliga investeringar. Det har varit aktieindexobligationer, kreditobligationspaket, andelar i onoterade fastighetsbolag, andelar i private equity fonder, infrastrukturinvesteringar mm. I vissa fall har man förpackat ihop egna produkter ,i vissa fall som motpartsobligationer, i vissa fall har man startat aktiebolag för olika investeringar och sålt onoterade aktier till allmänheten och i andra fall så har man helt enkelt sålt andra bankers produkter. Flest klagomål till finansinspektionen har kommit främst på andra banker som ex. Lehman Brothers produkter vilket kanske inte är så konstigt.

Att diversifiera sina tillgångar är i grunden något bra. Att lägga alla ägg i samma korg kan som sagt kanske inte vara det bästa. Välskötta fastigheter, infrastruktur och skog kan mycket väl vara goda investeringar om dom köps till rätt pris vill säga. Vad däremot Acta många gånger har gjort felaktigt mot kunderna är att man brustit i sin rådgivning. Man har t.ex. inte informerat om riskerna med belånade aktieindexobligationer.

En AIO fungerar i normalfaller ju på så sätt att man köper en AIO för X kronor och sedan har man en garanti att få tillbaka X kronor om några år plus en ev. avkastning till något obskyrt knepigt aktieindex eller guldpris eller vad det nu var frågan om. Men pengarna som man satsar har man alltid en garanti från banken att få tillbaka. Man kan också lägga i en belåning i produkten dvs att man inte behöver satsa X kr utan X-Y kr där Y är lånets storlek. Detta ger då kunden en hävstång där det garanterade beloppet kanske är något mindre än det satsade kapitalet men i gengäld så kan man då få en betydligt bättre avkastning samtidigt som garanti alltid är större än lånets storlek och man därigenom kan uppleva ta låg finansiella risk med bra avkastningspotential. Många av lånen konstruerades också på så sätt att investeraren slapp likvidförda räntan utan denna skuldbokfördes bara och löste ut i en klumpsumma när AIO löser ut.

Satsar man ex. 500 000kr i en AIO med eget kapital och aktuellt index stiger med 40% på 5 år Så tjänar man just 40%. Satsar man istället 200 000kr i eget kapital i denna AIO och tar ett ”AIO lån” på 300 000kr så blir avkastningen på eget kapital 72% om vi räknar med en 5% låneränta.

Vad Acta glömde informera kunderna om var att man tog inte bara marknadsrisk och kreditrisk utan även en motpartsrisk till banken i detta fall ex. Lehman Brothers. När Lehman gick omkull så blev AIO värdelös medan banken skickade en faktura till kunden att betala in 300 00kr. Det satsade beloppet hade såldes vänts till en skuld och förlusten blev 500 000kr på satsade 200 000kr.

Personligen anser jag att många typer av dessa produkter som exempelvis Acta sålt i mångt och mycket är menigslösa. AIO och andra strukturerade obligationer är något som inte behövs!
Vill du köpa alternativa investeringar så köpa den ”äkta varan”. Vill du äga fastigheter så starta bolag och köp fastigheter!, vill du äga skog så köp skog! Vill du inte satsa själv så satsa dina pengar i ett bolag i vissa fall kanske en fond som köper de tillgångar du är ute efter och någon som du litar på men sätt dig in i en situation där dina tillgångar egentligen inte finns om din bank skulle gå i konken.

Är den tilltagande värdepapperiseringen bra eller dålig?

De senaste året har det varit en klar trend att antalet värdepapper blir allt fler detta både för instiutionella placerare och även för oss privatpersoner. Det är bara och gå i på i stort sett vilken banks hemsida som helst och man köper överösas av erbjudanden om at köpa de mest allehanda värdepapper. oavsett om man vill ha trygga placeringar eller värdeppaper med kraftig hävstång så finns det allt till salu. I min egen depå kan man numera handla de mest besynnerliga värdepapper.

Värdepperiseringen för privatpersoner verkar också följa trender på de finansiella marknaderna och så fort som det i media skrivs o olika tillgångar som åker upp och ned så dröjer det inte många veckor innan det dyker upp olika värdepapper där man kan dra nytta av den senaste utveklingen oavsett om det handlar om guldpriset, aktieindex i långt-bort-i-stan, kokosbönor eller zinkpriset. Utifrån dessa värdepapper skapas det sedan nya värdepapper som kanske innehåller olika garantier om att få tillbaka en del av satsat kapital oavsett hur markanden utvecklas för att attrahera även placerare som vill ta lägre risk.

Det skapas ju också en mängd värdepapper av olika banktillgångar såsom ex. bostadslån där bankerna sinsemellan säljer olika bostadslån som obligationer. och säkerligen dröjer det inte många år innan man som privatperson kanske kan köpa upp grannens bostadslån...

Allt fler värdepapper har också motpartsrisker dvs att värdepappret inte har en inteckning i något (ex. en andel av ett aktiebolag) utan istället så "garanteras" värdet av en utställare vilket oftast är en bank av något slag. Går banken i konken så är mao "värdepappret" inte värt någonting då banken inte kan uppfylla sitt åtagande. Mest intressant blir ju detta i vissa fall. Jag läste ex. en "analys" igår som förutsåg att den nu pågående finans och bankkrisen skulle resultera i investmentbankernas död och de flesta större skulle tvingas gå i konken. Analysförfattarens placeringsförslag var då "det säkraste som finns", guld och den bästa direkta placeringen tyckte författaren var guldcertifikat garanterat av en holländska investmentbank.....här hade nog författaren behövt tänka en liten bit till.

Motpartsrisker är något som det enligt mig läggs alldels för lite vikt vid. Aktieindexobligationer som numera var och varannan svensk placerar i marknadsförs som att pengarna alltid är säkra oavsett hur det går på marknaden. Vad som däremot inte berättas är attprodukten garanteras av banken och några andra garantier finns inte...Flera svenska banker säljer ju dessutom andra bankers strukturerade produkter. Svenska Erik Penser fondkomission har t.ex. sålt strukturerade produkter från Bear Stears som var på vippen att gå omkull. Ett lågrisksparande belv helt plösligt ganska mycket högrisk.

Motpartsriskerna medför ju också att banken som garanterar värdeppapret kommer skydda sig mot riskerna genom att själ handla i olika marknander. Om bankens kunder köper en säljwarrant på oljepriset så kommer banken själv att gå in och sälja olja på termin på en råvarubörs. Det som du själv gör i din aktiedepå med warranter på ex. olja påverkar mao indirekt vad priset på bensinpumpen står i.

Vad tycker ni om den allt mer tilltagande värdepapperiseringen? är det bara av godo då det öppnar möjligheterna till att tjäna pengar på majspriset eller är det ett problem att det på allt fler marknader blir en allt mer tilltagande spekulation genom olika värdepapper? Skulle det behövas regleringar?

På bild, mitt största värdepapper, min fru.

skogsfastigheter for dummies

På denna blogg har jag ibland berört vissa former av alternativa investeringar av olika slag och jag tänkte ta tillfället iakt att prata om ytterlige en investeringsform som inte är berört i bloggen innan, att äga skog. Först så vill jag påpeka att jag inte på något sätt är en expert, har några personliga erfarenheter eller ens är direkt kunnig heller för den delen heller när det gäller skogsfastigheter utan det som skrivs nedan har i mångt och mycket teoretiska utgångspunkter från litteratur som jag läst och vänner och bekanta som äger skog. Om ni upptäcker några direkta fel i innehållet ned så kommentera gärna.

Att äga eller deläga jord och skogsbruksfastigheter är faktiskt mycket vanligare än man tror här i landet och t.ex. 5% del av Handelsbankens kunder äger sådana tillgångar och det gäller säkert de andra storbankerna också. Dessutom har ju vissa Banker i mångt och mycket specialiserat sig på jord och skogsbruksfastigheter bla Danske Bank och Landshypotek. Detta inlägg skall dock inte handla om jordbruk (vilket jag egentligen är lite mer insatt i) utan om investeringar i skog.

Det första man bör tänka på om man som privatperson köper en skogsfastighet är att man i och med köpet kommer att bli företagare i din egen näringsverksamhet dvs en enskild firma skattetekniskt. Det normala idag är nog också att man då både är enskild företagare samt löntagare och då blir man av skatteverket tilldelad en FA skattsedel. Precis som med andra näringsverksamheter som kommer verksamheten klassas som aktiv eller passiv (olika skatteklasser). Det gå också att äga skog i ett aktiebolag men då krävs det alltid ett förvärvstillstånd från Länsstyrelsen och det får man lättast om man hänvisar till regionalt företagande mm.

En skogsfastighet består av två eller tre delar. Dels ofta någon form av fastighet som kan vara en sommarstuga eller ett hus. Dessa kommer då klassas som privatbostad och ingår då inte i näringsverksamheten såvida man inte hyr ur fastigheterna likt ett hyreshus. De övriga två delarna är dels marken som skogen står på samt skogen givetvis. Markens kvalitet är viktig för den långsiktiga avkastningen och det som man då brukar ange är den uppskattade "tillväxtkraften" i marken vilket ges i nyckeltalet bonitet medan storleken anges i hektar (ha) vilket är 100x100m. Desto högre bonitet desto snabbare växer skogen och vice versa. Detta är en av förklaringarna till varför det är billigast att köpa skog som ligger ganska nära fjällområden (låg bonitet) och som dyrast att köpa skog i bördiga marker i t.ex. Skåne där skogen växer betydligt snabbare (hög bonitet)

Skogen kan ju vara av väldigt skiftande karaktär allt från i stort sett kalhyggen, obrukbar mark (sk. Impedient) eller stora färdigvuxa 100 åriga tallar. Dessutom kan ju skogen innehålla flera olika trädslag som är mer eller mindre attraktiva) Dessa skillnader är i högsta grad mycket påverkande för vilket pris som fastigheten betingar en fastighet med mycket avverkningsbar skog blir ju väldigt attraktiv och en fastighet med skog som inte kommer kunna avverkas på många år blir därmed betydligt billigare. För att kunna göra någotsånär jämförbara priser mellan olika fastigheter så brukar man årligen i en skogsbruksplan uppskatta beståndet av skog samt också skogsinnehållet i kubikmeter eller som det ofta brukar heta, skogskubikmeter (skm). Detta är ju däremot inte samma som den ved som man kan sälja vid avverkning utan det brukar försvinna ca. 20% av skm vid slutavverkning. Sedan är det ju så fantastiskt att skogen växer varje år med några procent dvs gör man ingenting med sin skog under två år så kommer antalet skm ha ökat tack vare att skogen växt.

Skogens och markens kvalitet avgör således det mesta av priset på skogsfastigheten. Precis som med hyreshus är det idag också det vanligaste att man lånar pengar till skogsinvesteringar men här skiljer det sig ganska mycket mot hur man får låna i jämförelse med ett hyreshus. I ett hyreshus kanske man får lova att låna maximalt 75% av marknadsvärdet medan det på skogsfastigheter är lite mer besvärligt. Marken är ju en dundersäker tillgång men däremot så kan ju markägaren avverka skog så att värdet på fastigheten sjunker detta betyder att ju bättre och äldre skog det finns på fastigheten desto mindre(!) pengar får man låna. Är det en fastighet med mycket ung skog får man således låna mycket. Dessa kalkyler finns för att skydda bankerna från kreditförluster.

Men säg då t.ex. at du har sett på en skogsfastighet som kostar 1 Mkr och där banken maximalt kan tänka sig låna ut 600 000kr och man själv kanske bara är beredd att satsa 200 000kr hur kan man då finansiera denna skog? I samband med att man köper skog är det brukligt att man också avverkar en viss del av den avverkningsbara skogen. Detta kan man då sälja som sk. Avverkningsrätter till ett skogsföretag dvs att skogsföretaget ges rätt att avverka skog. För detta får man då ersättning låt säga 400 000kr varav man får 300 000kr som förskott. På så vis får man ihop till sin fastighet och kan betala säljaren. När sedan avverkningsrätten har gått till likvid så kan man dessutom börja amortera av sina lån. Dock är ju skogsintäkter en inkomst för ditt enskilda företag som du måste betala skatt på. För att stimulera näringsverksamhet och skogsägande så finns då ett sk. Skogsavdrag vilket är hälften av virkesförsäljningar i detta fall får man alltså göra avdrag med 200 00kr i den första deklarationen. Dessa avdrag måste dock återföras enligt vissa regler inom ett antal år. Skogen ger också ganska oregelbundna inkomster då det vissa år är mycket stora intäkter och andra år mesta kostnader. Därför får man sätta in skogsinkomster utan att betala skatt (avkastningsskatt som en pensionsförsäkring dock) på ett sk. Skogskonto. När man sedan tar ut pengar och betalar kostnader återförs skatten. Dvs liknande regelverk som konstnärer har.

Precis som med hyreshus så finns det vissa regler för hur man måste minst sköta sin fastighet. Detta regleras i Skogsvårdslagen. Det viktigaste man bör komma ihåg i den är att ekonomiska och miljömässiga skäl skall väga lika tungt. Man får då inte bedriva t.ex. skövling av skog. Det viktigaste reglerna är annars att alla avverkad skog måste återplaneras samt att det på en fastighet aldrig får finnas mindre än 50% skog/kalmark yngre än 20 år.

Skog kan innehålla mycket alternativa intäkter utöver den rena skogen. Man kan te.x. arrendera ut jakträttigheter på skogen vilket kan ge intäkter på allt mellan 10-300kr på ha. I Vissa fall vill en teleoperatör sätta upp en mast på fastigheten vilket då ger lite hyresintäkter. Om det finns blåsiga kullar på fastigheten kan man sitta på en riktigt guldgruva antingen kan man då ställa upp ett eget vindkraftverk (2Mw kostar ca. 20-35 Mkr) eller så låter man någon annan ställa upp ett vindkraftverk och då kan man a ut arrende på många gånger upp mot 100 000kr per år och vindkraftverk (normalt 3-5% av omsättningen). Vindkraftverk är dock tillståndspliktig verksamhet enligt miljöbalken och det kan ta flera år innan en sådan miljöprövning går igenom. Däremot så är det i allemansrättens land helt fritt att plocka bär och svamp från vilken skog man vill. Vill man däremot plocka själv är det ju fritt fram att fylla på matkällaren eller sälja blåbärsylt på torget. PÅ sikt kommer det säkert utvecklas nya anvädningsområden för mark och skogsråvara. Sverige sitter ju på stor möjligheter att t.ex. utveckla biodiesel ur tallolja.

Men är det då inte väldigt jobbigt att äga skog?
Här kan man nog se på två olika sätt. Det kan vara mycket jobbigt att äga skog om man sköter om alla drift själv, som röjning, gallring, ekonomi, plantering, avverkning osv. Precis på samma sätt som det är mycket jobbigt att äga ett hyreshus om man sköter om all drift och underhåll själv. Pga att ägarna av vår svenska skog förändras betydligt de senaste 30 åren och många idag inte längre bor i skogen så har det också blivit allt mer vanligt att man likt ett hyreshus hyr in någon som tar hand om driften och idag erbjuder de allra flesta skogsbolagen skogsbruksavtal dvs där skogsbolaget tar hand om alla praktiska göromål som man själv inte vill sköta om.

Med tanke på skogens avkastning där skogen växer varje år utan något vidare kassaflöde men med förmodat stor avkastning i framtiden samt att det normalt drivs som näringsverksamhet öppna stora möjligheter för en viss typ av köpare. Nämligen de som idag driver mycket framgångsrika enskilda företag med större intäkter än vad man egentligen behöver i lön. Sådana individer kan då köpa en "billig" skog med väldigt mycket ungskog och därmed kostnader och på så sätt kvitta inkomsterna från den andra näringsverksamheten med "förlusten" i skogen. Skogen växer sedan med tiden till sig ock kanske väljer man då att sälja skogen som då är mycket mer värdefull och dessutom blir en kapitalvinst…. En utmärkt pensionsförsäkring för dessa enskilda företagare, hörde jag någon nämna konsult och skogsägare, Göran Persson?

Så är då skogen en bra eller dålig investering? Framförallt är skog en mycket trygg och stabil realinvestering som på sikt kan tänkas ge några procent högre avkastning än inflationen i mångt och mycket vad den tänkbara avkastningen från hyreshus kan ge. Dessutom är skog ett synnerligen gott inflationsskydd i motsats .ex. många aktier. Självklart är det också på det sättet att man kan köpa dyrt och billigt vilket i högsta grad påverkar den långsiktiga avkastningen från skogen samt givetvis också katastrofer som stormar och skogsbränder. Men spring nu inte och köp skog bara baserat på detta blogginlägg. Ett bra tips kan vara att läsa boken SKOG den är mycket läsvärd.

Jag själv skulle mycket väl kunna tänka mig i framtiden äga en liten plätt skog om den gick att köpa för ett attraktivt pris i närheten. Kanske också en hel del av sentimentala skäl då jag tycker om att vistas i skog och mark och varför då inte i sin egen?

På bild, lite svensk skog

HQ bank vågar gå mot strömmen

Den finansiella turbulensen som nu pågår har skapat en ganska stor riskaversion dvs få investerare vill idag ta risk och man säljer aktier och köper statsskuldsväxlar. Man vill bort från kreditrisker och väljer säkra papper och man vill bort från företag som anses konjunkturkänsliga och investerar hellre i okänsligare företag.

När många investerare följer samma investeringsmönster som en stor fårskock så uppstår det ganska dramtiska förändringar i prissättning på olika finansiella instrument. Ett område som idag är "iskallt" är marknaden för företagsobligationer där det har skett stora förändringar i prisnivåer. Att emittera företagsobligationer är ett sätt för företag att finansiera sin verksamhet och det kanske är på sin plats med en liten uppfräschning om hur det fungerar.

Ett företag behöver låna pengar. Man har då ena alternativet att man lånar pengar på en bank som är det allra vanligaste sättet och ett annat alternativ är att man emitterar obligationer till olika investerare där man t.ex. ger något högre ränta på obligationens nominella belopp än banken och det normala är sedan att man skriver in i villkoren att företaget inte skall skuldsätta sig över en vis nivå, att räntan skall kanske betalas två gånger om året eller att kanske det skall betalas ut en bonusränta om det går mycket bra för företaget och näst intill alltid är det också en tidsgräns på lånet t.ex 5 eller 10 år och att företaget har rätt att återköpa lånet för lite mer än nominella beloppet t.ex. 105%. Sedan säljer man då lånet till dess nominella belopp (100%) och noterar dessutom obligationen på någon form av marknad.

En annan form av företagsobligationer är kanske inte riktigt lika snygga men det är när en bank slår samman lån från flera olika företag och i värsta fall från flera olika banker (sk. syndikerade lån) och så säljer man sedan hela paketet till någon hugad investerare.

Vad som nu det senaste året skett är en dramtisk förändring av "andrahandsmarkanden" dvs marknadsplatsen där olika investerare köper och säljer företagsobligationer med varandra. Många har nu börjat se företagsobligationer som mycket riskfyllda i spåren av kreditkrisen och man har då sänkt priserna på dessa obligationer framförallt i relation till säkra papper men också att det blivit en betydligt större skillnader mellan olika företagsobligationer. I grund och botten var detta välbehövligt efter en period med mycket högt risktagande och låga kreditspreadar men frågan är om inte vågorna har gått lite för långt och vissa håll. Nu i efterhand har det också visat sig att många invetserare har gjort stora belånade investeringar i just företagsobligationer där man t.ex lånat till en 5% ränta och investerat med en yield på t.ex. 7% men följden att man blir synnerligen priskänslig på obligationerna och känslig för att yieldspreaden ligger konstant.

Så hur var det nu med överskriften om att HQ vågar gå mot strömmen?
Mitt i denna turbulenta marknadssituation så startar HQ ett företag/fond vid namn HQ Loans som just skall investera obelånat i företagsobligationer, jag tror inte riktigt detta hör till vanligheterna idag utan trenden är nog att många banker i stor sett lägger ner verksamheten inom detta område. HQ har stora ambtioner och satsar på avkastning som ligger runt 10% per år varav minst hälften skall ges företaget/fondens delägare som årlig direktavkastning. Löptiden på företaget/fonden skall vara omkring 5 år då man hoppas att marknaden är normaliserad igen och att man få utöver höga räntor också kan få visa kursvinster för att på så sätt nå upp till 10% i årlig avkastning. Haken och risken ligger givetvis om några företag i portföljen skulle gå i konken vilket då leder till kreditförluster för fonden. En annan hake för oss mindre investerare är att minsta teckningspost hos HQ är på en halv mille. Men intressant och se vilket intresse dom kommer möta bland investerare

HQ loans

Men givetvis finns det också för oss mindre investerare möjligheter att investera i lite mer riskfyllda företagsobligationer. Vad sägs om t.ex. Balder med 8,22% i årlig ränta, eller Unibet med 9,3%? Om du funderar på att investera i obligationer är det synnerligen vitkigt att inför beslutet läsa igenom prospektet och de villkor som finns på alla obligationer.

Hur säkra är egentligen aktieindexobligationer?

De senaste åren har en ny sparform vid blivit mycket populär hos många sparare, Aktieindexobligationerna.

För att förstå aktieindexobligationernas som är det vanligast namnet på strukturerade kapitalgarantera de produkter popularitet måste man gå tillbaka till 80 och 90 talets finanshistoria. Under 80 och framförallt under senare delen av 90-talet ökade intresset för aktiesparande markant då världens börser under längre period haft mycket bra utveckling överlag. Antalet fond och aktiesparare ökade mycket kraftigt och allt mer satsade sparpengar i dessa sparformer. Tillväxtstjärnorna i Svenskt näringsliv var tex. medicinbolaget Astra och telekombolaget Ericsson bolag som dessutom bättre än de flesta bolag hade klarat av den svenska finanskrisen i början av 90-talet och som ofta fallet är så inträffar bubbelvärderingar i just de branscher som klarade av föregående kris bra. I slutet av 90-talet hade då bolag som dessa mycket höga värderingar, många optimistiska aktieägare och en tillväxttakt som började bromsa in. Fallet blev mycket tungt som vi alla känner till och mångas aktieportföljer krympte ihop betydligt under perioden 2000-2002. Skandaler som Skandia, ABB och kapitalförsäkringsboomen under 98-99 hjälpte dessutom till att få folk att börja avsky aktier och debatten om bankernas roffande på fondavgifter medförde att även den sparformen blev allt mer opopulär där många gamla allemansfonder som innehållit så mycket som upp mot 40-50% Ericsson kan man ju dessutom ställa sig frågan om hur det var med riskspridningen även i våra fonder.

Även om börsen de senaste åren återhämtat sig betydligt och givit mycket bra avkastning är det min uppfattning att aktiesparande har blivit än mer opopulärt. Nettoinflödet in i fonder har varit negativt nu under flera år, antalet aktieägare har minskat i rask takt då allt mer kapital har instutionaliserats och en fastighetsmarkand som verkat både mer stabil och givit bra avkastning har helt enkelt fått fler individer att satsa på sitt boende än på den riskfyllda börsen som många ser som en form av spel.

Samtidigt har börsens svängningar alltid en fascination och möjligheterna att göra bra vinster vill man ju inte stå utanför men framförallt vill man överhuvudtaget inte förlora några pengar! Några nya felinvesteringar som dom där Ericsson aktierna som banken rekomenderade blir det aldrig mer tal om…

Bankerna har givetvis följt med i denna utveckling och den stora tillväxtstjärnan på sparfronten har senaste åren varit olika kapitalförsäkrade sparformer och mest populär är Aktieindexobligationen som precis som de nu i USA kritiserade CDO obligationer en kombinationsprodukt där man har kombinerat olika finansiella instrument i syfte att få en produkt som ger ett kapitalskyddat belopp om ett antal år i kombination med möjligheter till avkastning om olika former av index utvecklas positivt. Sparformen har blivit så populär att många tom rekommenderat AIO istället för räntebärande sparande även om de mesta investerare säkerligen stått i valet mellan aktiebaserade investeringar eller AIO. Huvudargumenten har givetvis varit alla investerares våta dröm med låg risk och möjlighet till hög avkastning på samma gång.

Givetvis kan man som kritiskt granskade sparare förstå att avgifterna som man betalar på denna sparform överlag varit synnerligen höga då det i de flesta fall krävts att indexen som indexobligationerna baserats på stigit med över 10% för att ge någon avkastning alls till spararen. Indexen som produkterna baserats på har ofta inte heller varit totalavkastningsindex utan index utan kapitalöverföringar. Samtidigt kan det kännas attraktivt att veta att man maximalt förlorar en viss summa pengar samt att man har möjligheten precis som i fallet aktiefonder tjäna på att pengar om aktiemarkanden utvecklas bra.

I gårdagens DI kunde man läsa en liten men intressant notis om säkerheten med AIO som jag själv inte varit fullt införstådd med. Då AIO normalt inte sätts samman med standardiserade produkter som finns tillgängliga på markanden och ej heller produkter som investeraren blir ägare av (han/hon äger istället AIOn) innebär detta alltid att det finns en garant bakom varje AIO. Det normala är att garanten för produkten är banken som ger säljer AIOn men det kan även vara någon form av ”underleverantör” som en investmentbank eller liknande.

Frågan man då i dessa turbulenta tider kan ställa sig vad skulle hända om det värsta inträffade och garanten skulle hamna på obestånd? Enligt DI har te.x. tusentals svenskar investerat i AIO där garanten varit just nu aktuella investmentbanken Bear Stearns (de aktuella AIO skall visst har varit sålda av Penser fondkommission och Garantum). Om vi i en svensk bank har satt in kontanter på ett sparkonto täcker insättningsgaratinämden insättningar upp till 250 000kr om banken skulle gå i konkurs. Äger vi aktier eller obligationer i en depå hos en bank är dessa innehav våra egna och fullt flyttbara till annan bank och när det gäller ex. pensionsförsäkringar så finns det krav på bankerna utanför balansräkningen skall ha försäkringar som täcker det garanterade beloppet även om banken skulle konka. Fonder som en bank förvaltat likvideras normalt alt säjs till annat fondbolag så där är man alltid säker att få tillbaka sina pengar.

Med vad händer med en produkt som Aktieindexobligation om garanten går omkull? Jag skall villigt erkänna att jag inte har den minsta en aning! Enligt DI kan en situation uppstå att AIO blir helt värdelös utan minsta garanti även om jag skulle gissa på att någon form av restbelopp säkerligen borde kunna skakas fram av den konkursade banken. Om jag själv hade haft större belopp placerade i AIO skulle jag nu definitivt ställa frågan till den bank som garanterat min investering.

Själv investerar jag helst i så rena investeringar som möjligt och för mig är AIO inget alternativ.

En alternativ investering

Som bekant finns det en mängd olika investeringssätt för att förvalta sina pengar man kan investera i aktier, bankonton, skog, obligationer, optioner, fastigheter och allt annat upptänkligt. I grunden finns det alltid tre huvudtyper av investeringar dels eget kapital investering i en verksamhet det som vi i dagligt tal kallar aktier eller andelar. Den andra investeringen är att man låna ut pengar mot ränta dvs det som kallas kontosparande, obligationer eller aktieägarlån. Den tredje tillgångsklassen är reala tillgångar dvs produkter som i sig själv inte ger någon avkastning men där priset på själva tillgången kan förväntas stiga i pris exempel på sådana tillgångar är tex. olika råvaror som guldtackor, träd och fastigheter

Dessa typer av investeringar kan givetvis kombineras på olika sätt där t.ex. ett fastighetsbolag kan i vissa fall för ägaren vara en kombination av alla tre tillgångsklasser. Dels finns det i bolaget ett eget insatt kapital som löpande förräntas genom driftsöverskottet. Man kanske dessutom har lagt in ett aktieägarlån som komplement till banklån där man tar ut ränta av bolaget som en obligation och dels är fastigheterna som bolaget äger en real tillgång som kan tänkas stiga i pris med tiden pga av inflation och förhoppningsvis också en real värdeökning. Som liten investerare kan man kan välja mellan att dels köpa aktier (dvs delägande) i ett fastighetsbolag då det egna kapitalets utveckling då blir intressant eller så kanske man väljer att investera i obligationer (dvs utlånare) i bolaget där man tar ut en löpande förhållandevis säker fast ränta men får då varken del av det egna kapitalets utveckling eller ev. värdestegring på fastigheterna.

Olika former av derivat som terminer, certifikat, optioner, warranter och alla andra former kan också ses som en form av alternativ investering där derivatet enbart är en form av värdepapperisering av dessa tre grundinvesteringar ofta dessutom med inbyggda finansiella hävstänger för att fungera som instrument med stor avkastningspotential eller som en försäkring på innehavda tillgångar till en rimlig kostnad.

Själv var jag igår på en investeringsträff för en form av alternativ placering genom ett ev. delägande i ett lokalt vindkraftprojekt vilket troligtvis i detta fall kommer byggas upp som en kombination av dessa tre gundplaceringar där man dels är delägare i ett aktiebolag som äger vindkraftverket och därmed har del av det egna kapitalet som förhoppningsvis förräntas bra. Men också kombination med upptagna banklån ställer man som ägare ut ett aktieägarlån till bolaget där man löpande tar ut marknadsmässig ränta (Statslåneränta+3%) och dels så är vindkraftverk precis som i fallet fastighet en real tillgång som kan tänkas öka i värde om elpriser och elcertifikat utvecklas i takt med inflationen eller kanske förhoppningsvis än mer även om avskrivningstiden på ett vindkraftverk ligger runt 20 år medan en fastighet säkerligen kan stå i 100år.

Vindkraft är enligt mig en mycket trevlig investering främst av skälet att vindkraft är en investering som bidar till att vi Sverige snabbare kan ställa om till en mer hållbar elkraftproduktion även om de finansiella villkoren och de politiska riskerna i kombination av kraftigt höjda priser på vindkraftverk kanske medför att vindkraftverksinvesteringar inte ger riktigt bra avkastning såvida inte elpriserna springer iväg ordentligt. Kombinationen av kapitalavkastning och hållbar långsiktig utveckling tror jag många känner ett intresse för oavsett om man främst investerar för avkastningens skull eller av miljömässiga/etiska skäl.

En intressant passus när det gäller vindkraftverk i alla fall i detta lokala projekt är bankernas stora villighet till lånefinansiering av vindkraftverk. Finansieringen i detta fall med en investeringskostnad på 32 Mkr per vindsnurra (90m mellan vingspetsarna!) var uppbyggt på ett eget aktiekapital på 100 000kr som sätts in av ägarna, Ett bottenlån som belastar aktiebolaget på 80% av investeringskostanden i kombination med resterande finansiering som ett efterställt aktieägarlån för resterande investeringskostnad. Summa summarum blir att bankerna accepterar en i stort sett 100% belåning mot förbehållet att räntan först skall betalas till banken och i andra hand till aktieägarnas lån och att aktieägarna i alla fall under första året för vindsnurran kanske inte kan räkna med att få ut full ränta då det egna kapitalet är lite känsligt om det enbart uppgår till 100 000kr. I ett aktiebolag måste man som bekant tillskjuta extra medel eller likvidera företaget om det egna kapitalet halveras.

En nackdel med många intressanta alternativa investeringar som vindkraftverk, infrastrukturinvesteringar, fastigheter mm är den klart sämre likviditeten i jämförelse med exempelvis aktier vilket kan få till följd att det kan vara förhållandevis svårt och kan ta lång att ”krypa ur” en investering om man vill använda de insatta pengarna på annat håll. Om jag skall spekulera så tror jag personligen att detta kommer förändras låt säga de kommande 10 åren då min tro är att många alternativa investeringar som ex. vindkraft, andelar av jordbruksmark, fastigheter, skog och infrastrukturinvesteringar kommer värdepapperiseras i högre grad för att just ge en högre likviditet till gagn för investeraren men självklart också banker och andra finansiella institut som kan tjäna arbitragepengar på att förpacka och dela upp större investeringar i "börspost storlek". IT utvecklingen och vanan att hantera värdepapper via Internet tror jag också medför att det byggs upp marknadsplatser för denna typ av investeringar med tillhörande värdepapper.

Så hur många år tror ni det kommer dröja innan man via sin nätmäklare som direktägare kan köpa ett stycke skog, hyra ut ett arendekontrakt jordbruksmark eller investera i en vindkraftobligation?