Herr och Fr medelsvenssson börjar amortera

Idag meddelas att Finansinspektionen föreslår (formellt är vi i fasen att man skickar ut på remiss) ett amorteringskrav på nytagna bostadslån.

Föreskriften är förhållandevis enkel och innebär kort och gott att den som har ett bostadslån med en skuldsättning över 50% av bostadens värde skall amortera minst 1% av skulden per år och den som har en skuldsättning över 70% skall amortera minst 2% per år.

Tidningarna säljer extranummer och nyheterna fylls till bredden med detta "kraftiga" "chockartade" besked från FI. Eller kraftigt och kraftigt, det handlar alltså om att de mest högst skuldsättning skall amortera i en takt på 50år, jag skulle nog vilja kalla det ganska så mycket sunt förnuft.

Låt oss göra en genomsnittlig kalkyl för herr och fru Medelsvensson, boende i en genomsnittligt gammal sverigevilla i den genomsnittliga småstaden.

En genomsnittlig villa i Sverige kostar idag ca. 2,1Mkr. Mer i våra större städer och mindre ute på "landsbygden". Men varken stockholmspriser eller villapriser i Ställdalen är något för herr och fru, för de bor ju en den genomsnittliga småstadsidyllen där villan kostar 2,1mkr som den i genomsnitt gör.

Sedan några år tillbaka finns ett krav på kontantinsats på 15% av köpeskillingen. Herr och fru Medelsvensson kommer således tillsammans ha ett lån på 1 785 000kr om man lägger sig på "maximal" belåning, den dagen man går till banken. Säga vad man vill men det är väl nästan denna belåning herr och fru medelsvenssons har när man köper sin första villa.

Med FI nya amorteringskrav kommer Herr och fru Medelsvensson "tvingas" att amortera 2% per år på sitt bostadslån. Vilket i reda pengar är 2975kr per månad för familjen. Det är så här FI amorteringskrav i genomsnitt kommer slå.

Kostnaden för att bo i ett hus med bostadslån blir således husets driftskostnader, underhållskostnader, ränta på bostadslånet och amorteringen. Räntan är snitträntan på bostadslånet under tiden som lånet nyttjas (inte vad den är idag vilket nog kan antas vara klart lägre än normalt). För enkelhetens skull kan vi räkna på den 10-åriga bunda bolåneräntan från Handelsbanken som idag är 3.62%. herr och fru medelsvensson har också prutat ner denna ränta med medelsumman 0.3% vilket dom är genomsnittligt nöjda med, med en genomsnittlig ränta över tid på 3,62%

Herr och fru medelsvenssons 2.1 miljoners kåk i den medelstora staden kommer således kosta dem:

Ränta 4938kr per månad (före ränteavdrag)
Driftsostnader. ska vi säga genomsnittligt 3000kr?
Underhållskostnader ligger på kanske 1500-2000kr per månad?
Amorteringen blir 2975kr

Summa summarum:  12 663kr före ränteavdrag och 11 182kr per månad efter. Denna kostnad är då jämförlig med att bo en hyresrätt, dvs dom driftar och underhåller sitt lilla genomsnittliga hus och betalar räntor och amortering sin bankmans bonus. Det bör även påpekas att amorteringen inte i formell mening är en kostnad men vi räknar i detta fallet kassaflödet som flyter in och ut. Jag tror de flesta ser på amortering på detta sättet.

För att ha högst 30% boendekostnader så behöver herr och fru medelsvensson ha en genomsnittlig hushållsinkomst om 37 273kr i månaden efter skatt för att bo med trygga marginaler.

Vi bör också ta upp en trygghetsfaktor. För i genomsnitt så kommer herr och fru medelsvensson att separera, vilket idag ca. 60% av gifta par gör, så också herr och fru medelsvenssons. och gör dom det inte kan man ge sig sjutton på att någon av dem blir sjuk eller långtidsarbetslös. En separation kan också ibland olyckligtvis sammanfalla med prisfall på bostaden. Vilket skydd ger amorteringskravet och kontantinsatsen mot detta? För amortering ger trygghet, i alla fall på lång sikt. Kortsiktigt hanterar man risker genom en kapitalbuffert.

Ja det första är ju kontantinsatsen på 15%, den ger ett omedelbart skydd. Utöver detta amorterar man 2% per år. Efter några få år, så klarar herr och fru medelsvensson således klara av ett boprisfall på 20%. Ett prisfall på 30% hanterar man av under en dryg 7 års period. Visst man förlorar en massa sparpengar men det är ju inte hela världen, utan det viktigaste är att herr och fru kan sälja utan att ta med sig skulder, när olyckan dyker upp.

Är detta revolutionerade med amorteringskravet? Inte alls vill jag säga. Att vi idag har 10-åriga bunda bolåneräntor på drygt 3,5% pekar i själva verket på att det är ett gyllene tillfälle att införa amorteringskrav! 

För sällan har vi haft så mycket över i plånboken som idag i svenska hushåll.

Vikten av en god buffert

Bland "ekonomibloggar" (är väl nästan så off numera att jag knappt kvalar in i denna kategori numera) så pratas det ofta om investeringar och olika sammanställningar hur ens ekonomiska förehavanden och ställning ser. Väldigt sällan så skrivs det om bufferten man har i form av pengar på ett bankkonto. Tyvärr upplever jag ibland att många räknar in denna summa i någon form av investeringstillgång vilket jag nog skulle vilja varna lite för. Livserfarenheten i alla fall för mig är att denna kategori av tillgångar fylls på regelbundet varje månad och med oregelbundna tillfällen så förbrukas der lite större summor. Dvs det går knappast att se som ett sparande utan skall nog mer ses som pengar för att hantera hushållets avskrivningar av tillgångar i form av bostad och lösöre.

För egen del har jag just nu varit i situationen där jag fått behov av bufferten ganska så kraftigt. Självförvållat då det handlar om att jag håller på att renovera mitt badrum i huset jag bor i. 

Man planerar noggrant, räknar, tar in flera offerter osv och tillslut så kommer man till en summa/budget för projektet. 

Sedan när hantverkarna börjar riva nuvarande badrum så visar det sig att föregående renovering på denna plats var snålgenomförd. Vilket i mitt fall där badrum och kök ligger vägg i vägg med tvättstugan under, visar sig att vattenledningar i dessa tre rum är sammankopplade och vips så behövs mer material och jobb och en knapp månadslön till utöver budget fladdrade iväg...

Exemplet från verkligheten visar tydligt av vikten med en rejäl buffert och bor man i hus skulle jag nog säga att man bör ha summor nästan upp mot en årslön som toppunkt på en buffert innan i alla fall jag skulle vara helt bekväm med att hantera "livets dilemman" med renoveringar, hantera ev sjukdom, ev bil osv innan man skall börja tänka på aktier för att pensionera sig tidigt eller vad man nu har för mål i livet. 

"Amortering" även för hyresgäster

Jag är sedan en kort tid tillbaka nybliven sparkund i Ikanobanken vilket jag aldrig varit tidigare. Skälet till detta kundförhållande är att herr Kamrads bank hade ett erbjudande nyligen om att dom bjöd på en månads sparande om man öppnande konto och startade ett månadssparande via autogiro. 500kr för 10 min jobb kändes värt besväret.

Som ny kund läste jag igenom vad banken hade att erbjuda för produkter och jag hittade då produkten Hemsparkonto som för mig tidigare var obekant men tilltalar mig. Hemsparkonto är ett samarbete mellan Ikanobanken och ett antal kommunala bostadsbolag bl.a. Örebro Bostäder som jag själv en tid för länge sedan hyrde bostad av en period.

Hemsparkonto fungerar på ett intressant sätt och påminner i sin konstruktion en hel del om amortering av bostadslån. Istället för ett normalt sparkonto där räntan betalas ut varje år till kontot så får man på detta kontot ingen utbetald ränta. Istället så får man varje månad ett avdrag på sin hyresavi som motsvarar räntan (idag 2%). Så desto mer du sparar in i din buffert desto lägre bostadskostnader får du. En tusenlapp i månadssparande ger varje månad en sänkt hyra med cirka 2kr samtidigt som du bygger upp en kapitalbuffert. Ränta på ränta, månad efter månad.

Mycket sympatiskt upplägg enligt mig, inte minst för den som är lite yngre, kanske student med hela livet framför sig. I den situationen är det väl värt att skaffa sig vanan att spara, amortera och bygga upp ett bostadskapital inför ev. Ny bostad som man kanske köper, familjebildning och allt det där andra i livet.

Måste säga att jag gillar idén med Hemsparkonto. Bra Ikanobanken!

OBS. Jag har inte fått någon ekonomisk ersättning för att skriva detta inlägg kanske bör påpekas.

Varför denna aversion mot kreditkort?

I brist på ork för annan sysselsättning med en rejäl förkylning i kroppen så tar jag ett litet bloggmarathon idag. (har väl en del bloggande att ta igen sista halvåret)   Bland "ekonomibloggar" (hurvida det finns ett begrepp som detta) så prisas sparsamhetens lov och göra inköpen på kreditkort är om inte dödsstraff på så i alla fall något man förtjänar några piskrapp för. Ärligt talat, jag förstår inte detta. Tycker i själva verket kreditkort ur konsumenthänseende är genialiskt. Äger själv bara kreditkort och göra alla mina inköp på kredit. Vafalls? Sedan kanske jag inte är som konsumerar allt för mycket.

Tro mig, det är inte ditt kreditkort som gör dig fattig. Utan hur mycket du väljer att konsumera för, alldeles oavsett om du handlar med kontanter, bankort eller kreditkort. Det är vår konsumtion vi behöver förändra ang julklapptips vill jag tipsa om "naturagåva" a la Cornucopia Visst finns det säkert individer som handlar mer enbart för att "man inte ser pengarna" vilket givetvis är synnerligen beklagligt men detta är i grunden en fråga om konsumtionbeeteenden och inte en fråga om transaktionssättet.

Individer som reser mycket i sitt arbete har i de allra flesta fall kreditkort. "Förr i tiden" så var det förhållandevis vanligt att dessa kreditkort var företagskort dvs räkningen gick till firman som betalade kalaset och så fick man löneavdrag för ev. privata utgifter på kortet. Idag efter diverse tobleroneaffärer, riksrevisionens granskningar av statliga myndigheter och ett och annat missbruk med kortaffärer på våra större svenska företag så är företagskorten på kraftig tillbakagång även bland högt uppsatta tjänstemän. Normalfallet idag är att företag och offentlig sektor erbjuder att man som anställd erbjuds ett gratis kreditkort men där allt skrivs på dig som privatperson. Dvs räkningen går inte till firman utan till dig som privatperson och sedan får du på reseräkningar styrka de utgifter du haft får får ersättning för dessa och så får du i bästa fall ersättning utbetalad samtidigt som räkningen på kortet ska betalas. Mao så kan du själv antingen använda ditt erbjuda "gratiskort" eller så får du ordna eget kort. Vilket enligt mig enbart är av godo för dig som anställd (du kan få bonus på utlägg du inte betalar bla.)

Kreditkort har som sagt många fördelar. Du får en räkning varje månad och får på så sätt ränta på dina pengar  du har kvar på ett konto och redan handlat för och i vissa fall så får du bonus/cashback/fondandelar/points/awards mm för summan du handlat för. Företag och banker gör ju allting för att knyta upp dig i olika lojalitetsprogram för även dom tjänar ju stora pengar på kortanvändande.

Observera att du verkligen inte bör ha mer kort än du verkligen använder då detta belastar din kreditscore. Helst ska man enbart ha ett kort! Reser man mycket så kanske det är att rekomendera att ha två så ett alltid är i reserv av olika betalningssystem (Mastercard/Visa mfl.)

Vilket är egentligen det bästa kreditkortet idag?
Finns otroligt många kort med mer eller mindre förmåner och det är väl en omöjlighet att ge rekomendationer. Men det finns många intressant kort mer mervärden mer än bankens enklaste bankort. Reser du tåg exempelvis torde SJ kort vara klokt och ge dig ett par gratisresor med tåg per år, SAS Eurobonus kort för flygresenären där inköp bli flygresor, Remenber Card ger 1% i kontanter tillbaka på allt du handlar, Handelsbanken Platinum ger gratis tillträde till flygpplatslouncher (alla som väntat ideliga timmar i flygbyten lär nog uppskatta detta) samt 0,5% av köpesumman utbetald i fondandelar. Sedan finns ju AMEX med alla deras förmåner men det har jag aldrig begripit mig på.. De allra flesta kreditkort innehåller också betydligt bättre reseförsäkringar än standardbankkort.

Använder man storbankernas kreditkort och är kund i annan omfattning så torde själva kortavgiften vara bland det lättaste att pruta bort.

Köp nu, betala inom 60år

Banken SEB gick igår på sedvanligt SEB-manér utan med centralt tagna beslut på ett huvudkontor där man givetvis är betydligt mer klokare än ute bland bankpöbeln på kontoren. Denna gång är beslutet från Kungsträdgården att kräva amorteringar på lån tagna på över 70% av bostadens pris och på detta 60årig amorteringstakt. Som vanligt centralstyrt och centraliserat och denna gång centralt beslut om amortering. Basta!

Jämför med konkurrenten SHB som aldrig skulle ta sådana centrala beslut så deras beslutsfattande sker på det lokala kontoret i dialog mellan kund och handläggare. Jag roade mig med att fråga en god vän som arbetar på ett lokalt SHB kontor om hur deras kunder(typ mig bl.a.) amorterar idag. Vännen (som jobbat på det lokala kontoret +15år) svarade att schablonmässigt så har alltid alla kunder som lånat över 75% amorterat sina lån så länge hon minns med enstaka undantag till följd av sjukdom, arbetslöshet mm. och bland de lägre belånade är det väl "omkring 50-60%" av kunderna som amorterar. Äldre generationer brukar ha betalat av sina lån. Huruvida situationen på det lokala SEB kontoret är annorlunda vet jag inte och det är svårt att ta reda på då SEBs hemsida inte visar ett lokalt telefonnummer på sin hemsida, utan ett nummer till "(o)personlig service" för privatkunder vid någon central disk någonstans i världen. Kulturskillnader...

Nåväl amorteringar, det är givetvis och självklart bra att folk(dvs du och jag) amorterar våra bostadslån vi tagit. Även jag har bostadslån och amorterar även om det i mitt fall är en belåning under SEB magiska gräns och jag kanske inte skulle blivit tvingad, men givetvis bär jag genom lånet privatkonomiska risker. Ett hus är ingen evighetsprodukt utan för att behålla sitt värde behöver man drifta och underhålla huset, och som jag anser betala av lånet då det inte minst är ekonomiskt rationellt också. Jag brukar säga att man bör skilja på rollen som fastighetsägare och hyresgäst och räkna på båda sakerna om man ska köpa hus. Om du köpt din bostad intar du båda rollerna och kan med ena handen räkna som en fastighetsägare och med andra handen om din hyra är rimlig som hyresgäst.

Om Amortering blir allt mer vanligt förekommande bland bostadslånetagare så tror jag att det finns en väldigt tydlig förlorare på detta. Nätmäklarna. Det finns givetvis många som istället för att amortera förslöar sina pengar allsköns plastprylar och senaste stereroanläggningen men troligen så är det så att de allra flesta är någorlunda rationellt tänkande individer som du och jag. Värre är det ju för grannen som vi alla alltid skakar på huvudet åt. hur har dom råd? :) Om man inte amorterar så brukar man som sagt lägga undan lite pengar och förslösar inte mer av det faktum att man för lite mer i plånboken. Antingen spara på bankontot eller kanske i kapitalförsäkringen eller lilla fondsparandet.

Givetvis gör alla inte så men jag tror att företag som Avanza och Nordnet det senaste deceniumet levt gott på att sparsamma individer istället för amorteringar satt in pengar hos dessa banker och köpt aktier och fonder. Denna pengakran kan nog vridas om synnerligen hårt om sparsamma individer med bostadslån börjar amortera mer istället. Här kan amorteringskulturen slå rejält mot dessa "sparbankers" lömsamhet. Men i grund och botten är detta synnerligen gott, att det är återbetalningsdags.

Den genomsnittlige bolånekunden

Stadshypotek som är Handelsbankens bolåneinstitut har ganska så nyligen börjar presenterat statistik över sin egen bolånestock på Handelsbankens hemsida. Detta verkar följa i trenden med allt mer öppenhet kring bolån och jag tycker initiativet är vällovligt och hoppas fler banker tar efter.

Nu är det ju ingen direkt omfattande statistik som presenteras, exempelvis görs det ingen skillnad på bolånekunder som lånat pengar till en villa eller bostadsrätt. Man har använt sig av tre olika geografiska uppdelningar vilka är storstadsområden(Sthlm/GBG/Malmö), Tätort (vilket är landets universitets och högskoleorter) och resten går under benämningen landsbygd.  Man har också i statistiken enbart två olika ålderskategorier 25-40 och äldre än 40. Här hade man nog kunnat önskat lite fler uppdelningar.

Totalt sett hade Stadshypotek den sista mars 528 550 315 747 kr utlånade till bostadslån i Sverige, detta utspritt på 730 327 kunder. Handelsbankens genomsnittlige bolånekund hade alltså ett bostadslån på  723 717kr. Hur fördelningen är mellan villaägare och bostadsrättsinnehavare har vi såldes ingen aning om och det kan då också vara svårt att jämföra med landets snittpriser på villor och bostadsrätter.

Givetvis är det en stor skillnad mellan landets olika geografiska områden. Den genomsnittlige storstadsbon har ett lån på 1 060 426kr medan glesbygdsbon har ett lån på 546 179kr, i universitets och högskoleorterna 684 606.

Det skiljer enligt mig förhållandevis lite mellan de två kategorierna 25-40 och äldre än 40 om vi exempelvis tar storstadsområdena så har de yngre genomsnittliga lån på 1206 414 och äldre lån på 1 008 868. Knappt 200 000kr mer i lån för de yngre som förmodat i genomsnitt köpt till betydligt högre summor. Jag tror en förklaring kan ligga i att just runt brytpunkten 40 (+/- några år) år är det många som har de allra största lånen (läs de största husen). Det är denna ålderskategori som idag många gånger sitter i helt nybyggda villor och har gjort sin lilla bostadskarriär. Yngre än 30 är det oftast mindre lån (mindre lägenheter) och likaås har 50+ betydligt mindre lån (köpt till lägre priser). En statistik uppdelad på tre ålderskategorier i form av exempelvis 25-35 35-50 och äldre än 50 har varit mycket intressant och man skulle då troligtvis kunna en en rejäl topp på mellanåldern.

Kan det skilja något mellan bankerna? Överlag så tror jag det skiljer förhållandevis lite kanske att lite "nyare" aktörer såsom Länsförsäkringar (startad 1996)  har lite större lån per kund. Likaså SBAB som trots att det är en statlig aktör bara givit bostadslån sedan 1991 och Skandiabanken som startade verksamheten 1994. Resten är ju gamla banker som givit lån sedan Hedenös i olika former.

ska privatekonomi verkligen vara ett skolämne?

Organisationen aktiesparna har i flera års tid aktivt lobbyarbetat för att privatekonomi skall bli ett skolämne eller i alla fall undervisas mer i skolan. I detta arbete har man fått stöd från många håll, banker, ekonomijournalister och bloggskribenter har slutit upp och proklamerat sitt stöd.

Jag förstår till full intentionerna bakom detta och många med mig känner säkert en oro inför så dåliga kunskaper kring privatekonomi som många ungdomar (och vuxna) har. Exempel på sjukdomssymptom som sms-lån, avbetalningsköp av nya stundenttvn, total okunskap kring pensionssystemet, är många och givetvis bör vi ha en högre kunskapsnivå kring privatekonomi i det stora hela.

Men det finns också en annat stort problem, att vi lastar i stort sett alla samhällsproblem på just skolan. Vi kan ta några exempel. Vi blir allt mer fysiskt inaktiva framför dator occh tvspel och överviktsproblematiken i samhället blir allt värre, problem är skolans, för att vi inte har tillräckligt med idrottstimmar.

Men datorer är förstås viktiga, så mer utbildning med dessa blir så klart skolans ansvar. Att vi alla äter så mycket skräpmat och inte lagar mat längre är förstås skolans fel dår vi har för lite hemkunskapsundervisning. Simkunskapen blir sämre, skolans fel, att vi måste bli mer "klimatsmarta" är förstås skolans ansvar. Och sedan femtioelva olika samhällsproblem, allt lastas på skolan och med en viss bergränsad tid till förfogande så fördelas timmarna ut på allt fler olika utbildningsområden ofta i kombination med inte allt för stora koomunala resurser till förfogande för skolan.

Ett ämne där svenska skolelever blir allt sämre är mattematik, kort sagt vi halkar efter. Från att en gång i tiden haft världsledande skolkunskaper i mattematik blir vi allt mer medelmåttor globalt sett. Kanske hänger detta lite ihop? Jag tror, tyvärr att det är många ungdomar som har stora svårigheter att räkna ut hur stor månadskostnanden på lånet om kanske 125 000kr till den första lilla bostaden blir i månanden. Troligtvis betydligt mer beroende på dåliga mattematikskunskaper än på dåliga kunskaper i privatekonomi

Published with Blogger-droid v1.6.5

Börjar riksbankens, finansinspektionen och bankföreningens medicin så sakteliga ve/(ä)rka?

Tabellverket har idag skickat ut den månatliga statistiken över hushållens skulder. Som vanligt så citeras den flitigt i tidningar och även jag kan förstås förfasas över att våra skulder år från år ökar med 8% eller så. Samtidigt om man läser de finstilta och tittar lite bakåt några månader så kan i alla fall jag med lite god fantasi skönja att det är ett litet omslag på gång. I november har vi nu fått en kraftig imbromsning i skuldökningstakten. Svenska folket har lättat lite på gasen, men ännu inte börjat bromsa kanske man ska säga.

Det har ju de senaste månaderna vidtagits en hel del goda intentioner att bromsa skuldökningen. Riksbanken med Ingves&Co har höjt räntan några snäpp och dragit tillbaka viss stimulans till banksektorn vilket ökat bankernas låntagares räntor lite mer än reporäntehöjningarna. Sedan har vi finansinspektionen som satt ett tak på 85% av bostadens värde i bolån och sist ut så har nu bankerna gemensamt genom sitt branschorgan svenska bankföreningen gett ut en generell rekomendation att alla bostadslån över 75% av bostadens värde skall amorteras, något som i alla fall jag ser mycket positivt på.

Så sakteliga så kan man nog anta att denna medicin nu så sakteliga börjar verka, eller om man skall säga värka kanske. Gissningsvis så kommer nu trenden om minskad skuldökningstakt att tillta i kombination med ökat sparande på våra bankböcker och någon gång i början av nästa år så kanske vi tom kan se sjunkande skulder bland svenska hushåll?

Published with Blogger-droid v1.6.5

En amorterad tusenlapp

Att amortera sina lån är något som jag ofta skrivit varmt om. Du blir inte rikast i byn när du amorterar och det är inte frågan om att göra någon direkt superinvestering. Amortering handlar helt sonika att göra rätt för sig, att betala tillbaka det man är skyldig någon annan. På köpet minskar du dina privatekonomiska risker och det är en form av sparande, främst kanske att se som ett gott pensionssparande för lön att betala räkningar och lån för får du bara så länge du arbetar, sedan får du vackert leva på pengar du sparat ihop, pension eller försäkringar kan detta kallas.

Så jag tänkte vi skulle göra ett litet räkneexempel. Låt säga att du amorterar en tusenlapp, hur mycket kan detta vara värt? En amorterad tusenlapp innebär ju att detta lån är borta för all framtid, du aldrig behöver betala någon ränta. Dessa slopade räntebetalningar kan du sedan använda som en gratis amortering eller sparande. Det blir mao en ränta-på-ränta effekt.

Vid en genomsnittsränta på 6% så innebär detta att en amorterad tusenlapp idag på 20 år är värd 3207kr ränteavdrag och skatt oräknat. Fast så är det ju detta med (löne)inflationen den gör ju att en krona förmodat är värd mindre i framtiden. Räknar vi av 2% per år så är den amorterade tusenlappen nuvärdesberäknad värd 2146kr. Amorterar du inte behöver du istället spara dina penngar till en avkastning om 4% +inflation för att inte göra en förlust.

Ett bra sätt att gardera sig är ju att både spara och amortera det ena utesluter inte det andra.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Ska banken behöva lära oss att betala av lån?

Bloggarna Flute och Cornucopia ställer sig frågande inför att ett antal bankpersonligheter har gått ut och uppmanat staten att inför krav på amorteringar på bostadslån.


Va falls har bankerna blivit tokiga det är väl lånen man tjänar pengar på? Och desto mer vi amorterar våra lån desto mindre affärsvolym får bankernas. En bank vill som sagt ha stor affärsvolym. Vi kunder skall ha mängder med pengar på bankonton, mängder med finansiella tillgångar och stora lån, då blir det gott om pengar till banken och dess ägare.

Personligen ser jag inte alls det som konstigt att de svenska bankerna nu börjar prata om amorteringar på privatpersoners lån. Varför nu detta då? Ja ett troligt dilemma är att bankerna börjar få lite slagsida åt privatmarknaden. Affärsvolymerna vad avser privatpersoner utvecklas just nu fantastiskt stark. Våra lån ökar med 8-10% om året, fondsparandet slår rekord, inbetalningar i pensionsförsäkringar utvecklas gott. Värre är det på företagsmarknaden då många företag har sparat i ladorna. Risker har dragits ned, lån har betalats av och investeringsviljan har varit ganska så pessimistisk . Bankernas intjäning (helt oräknat kreditförluster) har således minskat på företagen.

Då uppträder problemet. Samhället måste som sagt gå i takt. Företagsmarknaden är lika med privatpersoners arbetsgivare och omvänt är privatpersoner i slutändan kunderna till företagen. Om den ena eller den andra delen rusar i väg i förhållande till den andra ökar riskerna. Dessutom så tror jag som leksam att vissa nyckeltal vad avser kapitaltäckning bla bla. försämras desto mer snedbalanserad banken blir i affärsvolymer.

Banker vill just nu skulle jag kunna tänka mig inget annat är att det blir lite paus paus i kredittillväxten mot privatpersoner, det börjar ösa in kontanter på konton och att investeringsviljan bland företag skulle börja öka. Då lär bankens intjäning öka och riskerna hålls i schack.

Som så ofta så brukar banker rätt ofta ge råd mest för sig själv…men ofta så är dom likväl ganska goda för privatpersoner.

Its Pay back time

Enligt Tabellverket så ökade de svenska hushållens lån med 53 Mdr under tredje kvartalet 2010, 53 mdr(!!). Om vi räknar med 9Mkr invånare här i landet så tog alltså genomsnittssvensken upp lån på 5888kr. Familj Mamma, pappa, barn, barn ökade alltså sina skulder med i genomsnitt över 20 000kr, under tre(!) månader. Skuldökningstakten är alltså för den genomsnittliga familjen i Sverige idag att man lånar upp omkring 7000kr i månaden. Häpnadsväckande siffror som används till nya badrum, kakelugnar, en ny bil, ett lite flådigare hus, studieskulder, en takomläggning, en sommarstuga och säkerligen en och annan TV modell större. 7000kr i månnaden för en tvåbarns familj, varje månad. Sinnessjukt enligt mig. Visst säkerligen går en viss del att förklara i t.ex ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter (överförening av lån från företag till privatpersoner) men detta är nog på marginalen

Svenska folkets totala hushållsskulder uppgår nu 2369Mdr, 263 000kr per svensk (9M invånare), spädbarn som pensionär. Och alla svenskar bor ju inte direkt i egen ägd bostad så genomsnittslånen i villakvarteret lär vara högre. Fast vi kan ju glädja oss åt att vi nu är rikare än någonsin då huspriser och fondförmögenheter ökat rejält...

Så här kan det förstås inte fortsätta. Ett värdefullare hus eller större aktieportfölj gör dig förstås rikare i nettoförmögenhet, men det betalar knappast dina lån varje månad! Utvecklingen för skulder bör logiskt sett då följa inkomst/inflationsutvecklingen. Svenska folkets skulder ökar idag med ung. 8-10% om året, våra inkomster ökar betydligt långsammare och vi måste då använda allt större del av våra inkomster till låneräntor.

Nej, på något sätt så känns det som det blir pay-back time nu. Bankomaten/huset kan nog inte ses som värst säker längre och räkna inte med att det per automatik går att låna på lilla stugan för lite renoveringar, vi får nog vackert börja spara till sådant. Lån får vi nog faktiskt tom börja amortera av. Fast i grund och botten är detta enbart sunt och vi betalar lån idag bygger detta möjligheter att bygga framtidens samhälle i framtiden. Ty med lån intecknar vi en ofrihet i framtiden, en amorterad krona ger utrymme för investeringar och tom lite konsumtion om så skulle önskas.

Jag är på inget sätt någon domedagsprofet men det lär nog nu vara en en period på några år där våra lån ökar i mindre takt än inkomstutvecklingen/inflationen. Detta innebär inte världens undergång utan är bara sunt.

Vi låter Magnus Härenstam anno 1970-tal ge oss några tips, nu när det verkar vara hårda tider på gång.

kort om kort

Pengar är en trevlig råvara och den främsta finessen är att pengar går att byta mot vilken annan vara som helst vilket gör att efterfrågan på pengar tenderar vara ganska så hög med tiden.  Kontanter är på väg att försvinna allt mer och numera så har vi våra pengar i digital form och när vi då skall byta pengar mot en vara så övergår då transaktionen från det ena digitala kontot till det andra och mellansteget är en bit plast

Själv har jag ett kort (att betala pengar med) i plånboken, tycker det räcker gott för min del. Ett kreditkort som inte kostar mig något och som ger mig lite bonusutbetalningar för det belopp som jag handlar för. En annan fördel med betal/kreditkort är som bekant det faktumatt man slipper ha något bankonto utan ränta, utan det räcker då med att ha ett sparkonto med fria uttag att koppla fakturan på kortet mot.istället för att betala till banken så låter jag banken betala tillbaka lite av sina kortintäkter till mig som kund. 

Men det är en intressant trend detta med kort. Idag verkar det nästa gång någon form av status i att ha flertalet visa och mastercardsymboler i plånboken och gärna då kort som är i guld, silver, svart eller med någon bild på barnbarnet eller kärestan. Visst kan jag ha förståelse för att man t.ex. har ett kort för privata ändamål och ett för företaget då är det ju praktiskt med två kort i plånboken. Eller att man kanske ha någon form av separerad ekonomi i familjen där man skiljer på ditt och mitt. Men mer än två kort känns ganska överflödigt må jag säga för den normale användaren?

Låt oss t.ex. ta Swedbanks koncept MER, en trave av diverse lull-lull och banktjänster för en privatperson som skall få de ärade bankkunderna att känna sig utvalda och exklusiva som kunder i banken med stor B. Det måste nog vara ganska så så eftertraktat för att få känna denna exklusivitet då kunderna förväntas betala en hundralapp i månaden till banken för att få stoppa tre(!) svarta kreditkort i plånboken och skulle man behöva mer kort än tre så kan man få ett extrakort för 120kr per år. Jo det ingår också något telefonnummer till banken som hjälper till att boka restaurangbord, skaffa biljetter till kommande konstutställningar eller köpa liftkort inför skidresan. Jag kan inte riktigt låta bli, men det känns ursäkta uttrycket "ganska fjantigt" med just tre svarta kort. Behöver man verkligen både ett mastercard, visa och amexkort i lädret?

När sandpappra du jackan senast?

I dagens upplaga av gratistidningen City så intervjuas författaren Bengt Ericsson av tidningen. Bengt han har nämligen skrivet boken Den nya överklassen som handlar om hur en mängd rika individer tuppfäktas om hur vackert liv man har. Tuppfäktingen handlar förstås om klassiska snoppmätartävlingar där man skall ha större gård, vackrare sommarstuga, snyggare fru (man?), ståndsaktigare övernattningslägenhet, blankare älgbössa, bättre fernissad träskuta. Boys with toys, vi grabbar byter som bekant bara leksaker beroende på hur mycket som finns i plånboken.


Som ofta är så är det mycket yta förstås. Många är hårt arbetande män (och kvinnor) och kanske då inte kommer ut på speciellt många båtturer och jakt blir det kanske bara tillfälle för någon gång per år.

Då uppkommer då problemet som tidningen City idag vill tipsa om. Man hamnar helt enkelt mitt i älgjakt med splittrans nya jaktkängor, en helt ny fanellskjorta och ve och fasa en helt ny Barbourjacka. Dina jaktkompisar (i lika nya jaktkläder) kommer givetvis flina lite försynt då du ommedelbart skvallrar om att du har mer pengar än jaktkunskaper och indirekt så har du mao inte så mycket tid att du kan gå runt och jaga älgar och fasaner hela dagen utan måste lönearbeta hela dagarna åt någon tråkig hedgefondförvaltare och helt plösligt så är din snopp mindre än din kompis vilket inte känns så kul för man vill ju vara en i gänget.

Så hur gör man då med Barbourjackan som du nyss köpte på Widforss jakt & natur mitt inne i kungliga huvudstaden? City ger några råd:

Lägg den på gräsmattan och hoppa och stampa på jackan för att få de rätta gräsfläckarna. Spänn sedan fast jackan i ett rep och dra jacken efter statsjeepen några hundra meter på din egna grusväg och slutligen för att få till finpustnigen så plockar du fram ett sandpapper och går loss på armbågar och ärmslut så at jackan ser riktigt använd och vackert sliten ut. Din snopp har då mao lagom till älgjakten blivit ett riktigt muskelpaket och alla kommer tro du är riktigt ekonomiskt oberoende. Enligt Bengt Ericsson är detta händelser som sker på vart och varannan god bland våra mijardärer.

Detta fick mig att få en liten flashback. I min ungdom (dvs för 7 år sedan) så var jag på en resa med min fru i Alperna. Vi skulle helt sonika klättra i berg. Innan du nu läser vidare så vill jag påminna dig läsare om att undertecknad minsann har klättrat replängder upp till en topp på 4063möh i dåligt väder. Huruvida detta säger något om min snoppstorlek låter jag dig som läsare avgöra .

Under vår resa så var vi bla. i den pittoreska staden Chamonix i Frankrike, staden där hälften av kommersiella affärer utgjordes av sportaffärer och resten hälften var kaféer, mataffärer syntes inte till. På denna plats så såldes det speciella Chamonix-collections dvs svindyra friluftskläder till hutlösa överpriser. Dessa kläder hade då extra stora märken på kläderna (t.ex. dåtidens poppismärke The North Face) och såldes också om man så ville stentvättade(!!) och passade man på att köpa en överprissatt TNF-jacka i senaste membranet så fick man faktiskt med lite sadpapper att fixa till looken med. Man fick också med ett litet rakblad och en liten rulle silvertejp så man kunde snitta byxorna på rätt ställen så att det såg ut så man hade kört in stegjärnen genom byxorna mer ä en gång.

Vackert…..I morgon börjar älgjakten! Lycka till!

Matprat

Nu blir det lite privatekonomi kära läsare.

Mat, det är ofta en stor och dryg kostnad för alla familjer. Flera tusen rullar varje månad iväg till den lokala ICA, Willys eller Konsumaffären. Visst är det lite märkligt när man står där i affären och tar sitt spagettipaket så kostar det inte många kronor men sedan när man kommer fram till kassan så begär helt plötsligt kassörskan (eller självbetalningsterminalen) att man skall punga ut med flera hundra kronor. Man kan undra vad som händer på vägen? Andra tycker likt undertecknad om att odla egen mat man har ett grönsaksland, äppelträd, lite squash och rabarberstånd, några bärbuskar och plockar svamp och bär. Kanske att man också jagar eller fiskar (eller har vänner som gör det) och på så sätt kan komma över lite vilt. Självförsörjningsgraden brukar dock ofta inte vara så hög även om man som mig nu har skafferiet fyllt med hemgjort.

När man pratar om matkostnader och hur man kan försöka kapa dessa så kommer alltid de klassiska råden upp såsom om att man skall baka sitt eget bröd, hålla igen på kött och fisk och laga mat istället för att äta halvfabrikat, och dra ner lite på efterrätter och sötsaker. Helt okej råd men knappast det som kapar dina kostnader mest.

Så vart går de största matkostnaderna? Dom går faktiskt i soporna. Ja du läste rätt. Ragnsells kommer och hämtar din mat varannan vecka i en grön plasttunna.

Var fjärde matkasse som en barnfamilj bär hem, åker till tippen. I bästa fall blir det kanske biogas eller fjärrvärme av maten men det är synnerligen dumt i alla fall. Jag är övertygad om att dina mor-farföräldrar skulle bli betydligt mer upprörda över hur mycket mat som slängs mot hur dåliga matlagningskunskaper som barnbarnen har.

Så för att råd bot på eländet så kommer jag nu göra reklam (helt oavlönat och utan någon som helst provision) på en bok som jag tycker är mycket trevlig, köp eller låna den på biblioteket. Det är en liten kokbok vid namn Fattiga riddare och andra kökshjältar. Jaha, ytterligare en kokbok säger du säkert. Dessa kokböcker som bara blir fler och fler trots att vardagsrecepten i familjen inte är så många.

Vad som är kul med denna kokbok är att den handlar just om det stora slöseriet. Dvs recepten och det skrivna i boken handlar om hur man tar hand om "överbliven" mat. Hur man får gammalt bröd att bli en gratäng, varför man bör frysa in såsslattar, hur man tar vara på sista ostbiten innan man hivar den i soptunnan.

Den duktiga kvinnan som skrivit boken har också en hemsida och bloggar hos Världsnaturföreningen

Nej nu måste jag gå och ta hand om min bröddeg som ligger på jäsning.

Har Handelsbankens kunder mer över i plånboken?

Den wallenbergska stoltheten SEB presenterar löpande något som kallas sparbarometern.

Det är sammanställning över svenska folket sparande och ekonomiska ställning. Den senaste utgivna sparbarometern som kom ut nyligen visar på att vi svenskar nu är rikare än någonsin. Aldrig någonsin så har vi varit så rika som vi är idag ( i nominella termer, realt sett så kan det kanske ha kunnat varit bättre).
Visst är detta glädjande! Var sjätte svensk är nettomiljonär. Var sjätte av dina gamla klasskamrater och lumparpolare är miljonärer. Inte undra på att moderaterna fått lika mycket röster i valet som socialdemokraterna och att det shoppas som aldrig förr i gallerior och på paradgator. Nu har ju redan Cornucopia skrivit om detta idag så jag skippar att fördjupa mig

Men sparbarometern innehåller också många andra intressanta fakta än hur rika vi är. Den ger bla. en bra översikt över de olika bankernas marknadsandelar när det gäller den svenska sparmarknaden hos privatpersoner.

I den totala sparmarknaden (dvs pengar på bankkonto, fonder, pensionsförsäkringar, obligationer, PPM sparande mm. Dock ej aktier eller bostäder då banken inte tjänar några pengar på aktier eller bostäder, såvida du inte köper eller säljer dem.
På denna totala sparmarknad så är Swedbank störst med en marknadsandel på 14,7%, SEB 12,6%, Skandia 9,5%, Nordea 8,9% och Handelsbanken 8,4%. Sedan följer alla andra aktörer i en jämnström. Totalt sett ha de 5 största aktörerna 54% av marknaden. Korrigerar vi dessa aktörers andel i relation till varandra (dvs enbart ”big five”). Så har Swedbank 27,1%, SEB 23,3%, Skandia 17,6%, Nordea 16,5% och Handelsbanken 15,5%.

Fig. Marknadsandelar totalt finansiellt hushållssparande mellan "big five"


Vad som kan vara intressant att jämföra är då dessa aktörers marknadsandel i förhållande till det nysparande som sker det senaste kvartalet hos respektive aktör dvs hur mycket pengar som kunder sätter in i fonder, på bankkonton, köper aktieindexobligationer osv.

Då uppträder en intressant bild. Av det nysparande (inom ”big five”)som sker går enbart 1,4% till Skandia , 16,7% till SEB, 18,6% till Nordea, 23,2% till Swedbank men hör och häpna 40,2% till Handelsbanken.

Fig. Marknadsandelar i nysparande senaste kvartalaet mellan "big five"


Hur skall man nu tolka dessa skillander? Några tänkbara alternativ finns. Handelsbankens kunder har ett större ekonomiskt överskott varje månad i genomsnitt än andra bankerna och deras kunder, Andra bankkunder sätter in pengar hos Handelsbanken, Handelsbankens kunder amorterar sina lån i betydligt lägre utsträckning än andra bankkunder och får på så sätt mer sparpengar över. Handelsbanken får allt fler kunder på andra bankers bekostnad. Eller så kanske SEB, Nordea och Swedbanks kunder i högre grad sparar hos andra aktörer såsom Avanza eller nordnet?

Vad tror du?

Skall svenska staten subventionera klädinköp på kredit?

Sverige så har vi idag en sk. Insättningsgaranti. Det innebär att de flesta insättningar (upp till ett belopp om 50 000 Euro) i de företag som är anslutna till insättningsgarantin garanteras av svenska staten. Dvs pengar som du har på ditt bankonto får du ut även om banken din går i konkurs.
 
I grund och botten är det bra med en insättningsgaranti är min grundinställning. Det främsta skälet är att det till viss del motverkar ”bank-runs” och därigenom likviditetsproblem i solida banker. Om en stor svensk bank får problem så är och förblir staten alltid ”sista vägens utlånare” och en statlig garanti tror jag leder till att staten får mindre ingripande.
 
Men det finns många baksidor med insättningsgarantier. En baksida är att insättningsgarantin leder till lägre räntenivåer. Då mindre insättningar av pengar blir riskfritt och vi då kräver en lägre ränta.  Bra för dem som lånar pengar, mindre bra för den som har en förmögenhet på banken. En nackdel med ”konstgjort” låga räntenivåer är att det lätt då stimulerar att ta lån framför att spara. Och man då på så sätt kan bygga upp ett mindre stabil ekonomisk situation i en familj, ett företag eller i ett helt land.
 
Det finns också en antal saker med insättningsgarantin som är helt fel. Jag tänkte åskådliggöra detta genom att ta upp exemplet Haléns, som är en postorderförsäljare av kläder. Huvudkontoret ligger i Elfsborgsland, Borås, Sjuhäradsbygden.
 
Haléns säljer alltså via postorderkataloger och internet, kläder, bijouterier, gardiner och liknande. Vad har då Haléns att göra med insättningsgarantin? Jo att många av Haléns kunder köper sina klänningar, polotröjor och julgardiner på kredit. Traditionellt sett så kan man kanske tänka sig att dessa kreditköp har skett via kreditkort där Halénskunden har skaffat sig en kontokredit hos en bank och sedan då betalar sina kläder och julgardiner med detta kreditkort.
 
Haléns tjänar då pengar på sina kläder och banken tjänar pengar på sina krediter. I syfte att öka sina intäkter så har Haléns själva startat en kreditrörelse där man själv står som kreditgivare på avbetalningar som Haléns kreditkunder  har.
Teoretiskt sett skulle haléns då kunan använda sin egen balansräkning och ge lån till sina kunder som man nu har pengar för detta men istället har Haléns startat ett kreditmarknadsbolag vid namn Time Finans AB. Time finans har alla erforderliga tillstånd från finansinspektionen om att vara kreditmarknadsbolag. Man har samtidigt också ett eget inkassobolag som hanterar de räkningarna som inte blir betalada av kreditkunderna (uppdaterat, detta såldes visst i januari månad).
 
Detta kreditmarknadsbolag har blivit en guldkalv för Haléns vilket kan förklara bolagets marknadsföring att handla kläder och gardiner på krita, vinsten som Time Finans gjorde under 2009  var 125Mkr före kreditförluster och 105mkr efter. Vid slutet av 2009 så hade Time finans 763mkr utlånade till klädköparkunder och 21mkr insatta på någon bank eller två. Enligt årsredovisningen har man tagit ut en genomsnittlig ränta på 28,2% av sina kreditkunder. Trots kreditförluster på 2,5%  av utlåningen har man ändå en fantastisk lönsamhet (69% på eget kapital!!)
 
Nu till det intressanta, hur har då Time finans/Haléns finansierat denna utlåning på dryga 800mkr? Dels har man i verksamheten ett eget kapital på dryga 80mkr och en obeskattad reserv på 94Mkr. Sedan har man då tagit upp lån i form av att man sparkonton där allmänheten kan sätta in pengar. Time Spar heter dessa sparkonton. Idag erbjuds du som sparare en ränta på 2,25% (obundet) pengar som sedan Time då lånar ut till räntan 29% eller liknande. En ränta som få banker erbjuder idag och därmed ur ett sparperspektiv blir ganska så attraktivt, särskilt då att Haléns, förlåt Time Finans AB är anslutna till insättningsgarantin och du som sparare alltid får tillbaka dina pengar (upp till knappt en halv miljon) även om Time/Haléns skulle gå i konkurs. Tom kan du ju ta lån på bostaden till lägre ränta än du erbjuds i sparränta…. riskfritt (såvida inte svenska staten går i konkurs).
 
Men skulle du sätta in pengar på ett bankonto som du vet används till att låna ut till kreditköpare av kläder om det inte vore för att det just finns en statlig garanti på att du inte kan förlora dina pengar? Skulle du då kanske kräva betydligt bättre ränta än 2,25%?
 
Är det rimligt att denna verksamhet skall ha statliga subventioner i form av insättningsgaranti? Jag tycker inte det.

Konsumera mera! , men medvetet

”ekonomibloggarnas urfader” (löparn borträknad) bloggaren miljonär innan 30 , som nog inte skrivit något inlägg på något år eller så är en typisk snålsparare som skrev några halvt dråpliga inlägg om hur han kände sig tillfreds med att värma nudlar i handfatet på ett hotellrummet under en tjänsteresa medans arbetskamraterna var ute och spenderade sina surt förvärvade besparingar på öl i puben och kanske en och annan köttbit i restaurangen. Hans tillfredsställelse låg i vetskapen om att han hade goda ekonomiska tillgångar och i framtiden, kunna slå sig till ro och leva på sina tillgångar. Har absolut inget om att säga om den målsättningen.


Många ekonomibloggar handlar just om detta att spara och investera, om att avstå konsumtion idag mot att ha desto mer förhoppningsvis i morgon. Kanske som en trygghet inför svårare tider eller som ett mål att förverkliga en dröm om ett boende i Monaco, att kunna förverkliga målet om ett stort ägande i ett företag eller leva ett helt ordinärt liv men där lönen kanske kommer från räntor och utdelningar.


Även undertecknad har skrivit många inlägg om att just spara och hålla igen sin konsumtion. Samtidigt med handen på mitt hjärta så har jag svårt för en snålkultur där livet handlar om att om att ideligen avstå från konsumtion och jag ser inget motsatsförhållande i sparande och medveten konsumtion. Medveten konsumtion är kanske i själva verket många gånger målet med att spara? Och ibland kanske våga ”ta en vinst” och byta ut siffrorna på internetbanken mot en ny braskamin.


Medveten konsumtion som att kanske kunna köpa sig en egen bostad utan att äventyra privatekonomin för mycket, eller som inbiten appleentusiast kunna köpa sig en iPhone, eller för den delen kunna resa med familjen till Rom, eller varför inte lyckan med att kunna susa fram längs med storstadens gator i en sprillans ny cykel?, hemmakockens önskan om köksbänk i granit, att kunna förverkliga drömmen om en blommande trädgård, att kunna se en fotbolls-VM final på plats eller ta sig en segeltur på Östersjöns blå vatten.


Jag kan t.ex. här bli lite personlig och ta min mamma som exempel. När min mamma fyllde 50 år (vilket faktiskt bara var för två år sedan) så valde hon att konsumera en sparad slant. Istället för att bjuda in till stor baluns så valde min mamma att bjuda mig och min bror med familj till en veckas semester i ett hyrt strandhus på Bornholm. Givetivis inte billigt, när man kunde välja mellan att ta sig ett dopp i havet eller i poolen innan frukost. Men samtidigt så ville min mamma verkligen att familjen skulle träffas en hel vecka tillsammans, vilket inte blir så ofta då min bror med familj, jag med min fru och mina föräldrar är utspridda i landet. Jag är övertygad om att mamma fick 50års presenten hon verkligen önskade sig.


För egen del så kommer min och min frus adoption med största sannolikhet genomföras under nästa år, vilket skall bli fantastiskt spännande men till en total kostnad om en knapp kvarts miljon kronor i medveten ”konsumtion” och det är innan den där 1,3miljonen som ett barn kostar.

Problemet uppkommer när vi väljer att vilja ha allt…


Därmed är jag motståndare mot vad man skulle kunna kalla, konsumtionssamhället. I vilket vi identifierar oss som människor i vilken konsumtion vi genomför. Statussymboler, märkeskläder, fina huset på fina adressen eller drivor med tekniska uppfinningar såsom elektriska saltkvarnar, eller handväskor för 5000kr mm. Konsumtion som vi många gånger genomför utan större tanke eller i värsta fall för att spegla upp en bild mot andra, eller att vi helt enkelt köper saker vi inte behöver. Men kanske framförallt en (ursäkta uttrycket) slarvighet med pengar, lån, amorteringar och avbetalningar och i värsta fall en konsumtion som inte står i proportion till de ekonomiska förutsättningarna. En slarvighet i sig själv som medför att vi kommer hindras från att lägga pengar och konsumera det vi faktiskt tycker är viktigt i livet.


Mitt råd till dig eller din familj är att tänka som ett långsiktigt fastighetsbolag, driftskostnader skall minimeras, de finansiella riskerna skall inte vara för stora, men lägger man allt för få pengar på underhåll och hyresgästsanpassningar så får man kortsiktigt ett bra kassaflöde givetvis men det finns också en tydlig risk med att det blir allt mer kostsamma sprickor i fasaden eller att hyresgästen kanske finner ett annat hus att bo.


Förresten så börjar min mobiltelefon bli dålig..men den håller nog ett tag till. HTC Legend kan det vara något?

Är det dyrare att leva idag?

I morse så läste jag tabloidtidningen Metro, kanske inte så mycket för läsandets skull utan mer för att lösa dagens suduko och fördriva några minuter av livet. Men jag kunde inte hålla mig ifrån att läsa en artikel som handlade om hur dyrt det hade blivit med att ha barn. Artikeln innehöll en jämförelse mellan att ha barn 1980 oc idag och årtalen är ju inte minst intressant då jag själv råkar vara född 1980 för 30 år sedan numera sedan i april och man hade jämfört typfallet ”bebisen” och ”tonåringen” i artikeln.

Sammantaget så kan man säga att artikeln inte direkt innehöll några överraskningar utan det handlade helt sonika om att inflationen hade gjort många utgifter dyrare fullt naturligt, vissa produkter i högre takt än inflationen medan andra produkter i mindre takt. Egentligen är jag inte ens säker på om kostnaderna verkligen hade stigit i takt med löneinflationen i samhället, men vi lämnar det dit hän. Jag kom inte håg vart ifrån siffrorna i artikeln kom (metro lär väl knappast ha egna journalister?) men låt säga att det var konsumentverket

Men kontentan och det kanske mest intressanta i artikeln var det faktum att konsumentverket (om det nu var dem)hade gjort en hel del justeringar kalkylen över produkter och konsumtion som nu anses "nödvändiga" utgifter till våra barn. Bla. så innehöll baskalkylen till 13 åringen numera både Mp3 spelare och mobiltelefoner, nödvändiga utgifter som föräldrar numera får lov att ta med i hushållsbufferten och som medverkat i att det blivit dyrare att vara föräldrar. Även barnmat till bebisar är numera helt och fullt burkmat mot att föräldern med barn födda 1980 förväntades till viss del göra egen mat till de små.

Sammantaget så tror jag helt sonika att det inte alls blivit dyrare att vara förälder utan att vi helt sonika frivilligt har höjt våra utgifter i takt med att vi fått det bättre ställt. Både till våra barn och på oss själva och den som är utan skuld kastar första stenen.

Hur kommer det sig att vi människor så ofta skaffar oss mer utgifter så fort våra inkomster ökar? Och inkomstökningar så ofta går till att fylla våra liv med mer plast i tillvaron.

Hur stora skulder klarar vi av?

Den skönsskrivande bloggmatadoren Cornucopia? Författade ett tänkvärt inlägg om skuldsättningen hos svenska privatpersoner och drog slutsatsen att vi svenska privatpersoner som grupp har mer likheter med den Grekiska Ö-världen än att vi tycker om olivolja och fetaost.

Inlägget är befogat och det är också befogat att ställa sig frågan om hur stora skulder vi klarar av som grupp?, vi privatpersoner. Att mäta skulderna mot våra inkomster är givetvis det mest rimliga att göra, tyvärr så växer inte bostäder av sig själv och betalar sina egna räntebetalningar och amorteringar utan vi får vackert använda våra inkomster till detta ändamål. Kortfattat så kräver ”större” hus större inkomster. Om jag får lov att vara lite kategorisk så fokuserar vi idag väldigt mycket på relationen tillgångar vs. Lån och mindre på inkomster vs. Lån. När finansinspektionen upprättar förslag på restriktioner för bostadslån så är det ett krav på kontantinsats, inte ett krav på en viss inkomst för en viss lånestorlek eller amorteringskrav. Nej har man bara en miljon i kontantinsats (oftast innestående i nuvarande bostad) så skall väl vi alla klara av att köpa sig en 4-5 miljoners villa eller? Jag vill inte ha någon specifik uppfattning men tycker att det är mer sunt om vi faktiskt fokuserar mer på våra inkomster och vår betalningsförmåga. Kassaflödesberäkningar för att tala investeringsspråk.

Nu kom jag inte riktigt ihåg var Cornucopia? Visade att skuldsättningsgraden var men låt säg att vi avrundar den till 2 idag dvs vi har som grupp dubbelt så höga skulder som vi har inkomster (före skatt).”Di unge” svenskarna har troligtvis betydligt högre skulder än så medan ”di gamle” (tänk 55+) som grupp säkerligen har mindre skulder. Att så är fallet är ju egentligen inget problem så länge som di gamle har pengar på banken och man via denna finansiella institution men idag är det nog mer så att både unga och gamla svenskar lånar pengar från någon kinesisk pensionsfond med tanke på relationen inlåning - utlåning i våra svenska banker men det är en annan historia.

Är siffran 2 då rimlig i medel? Låt säg att vi om något år eller två får en ränta på 6%. I detta läge skulle då genomsnittssvensken lägga 12% av sin bruttoinkomst på räntor. Betalar vi 30% i skatt så blir nettokostnaden 17% av våra inkomster (ja jag bortser från att den finns ett finanspolitiskt skatteavdrag på 30% av räntekostnaden, det är bara ett räkneexempel). Är denna siffran rimlig? Därom tvistar de lärde.
Om vi återgår till ”di unge” och ”di gamle” så kanske vi kan räkna med att ”di unge” har dubbelt så stora lån som ”di gamle”. Familjen ungtupp skulle då ha skulder på ung 2,65ggr inkomsten och familjen gammelmössan, 1,35 ggr inkomsten. Räntebetalningarna på nettolönen vid 6% ränta blir då ca. 22,5% för ungtupparna och 11% för gammalmössorna. Är denna siffra rimlig?. Därom tvistar de lärde.

Man kan ju också göra den ”optimistiska” kalkylen att de kommande 10 åren så stiger bostadspriserna med 7% om året medan inkomsterna stiger låt säga 3% om året. Då får vi om 10 år en genomsnittlig skuldsättning om knappt 3 (2,93 för att vara lite excelkorrekt). Om vi fortfarande tror att de unga har dubbelt så stora skulder som de gamla. Då blir skuldsättningen 2 och 4. Vid 6% i bolåneränta betalar de unga då nästan 35% av nettolönen i räntekostnader och de gamla hälften. Är denna siffra rimlig? Därom tvistar de lärda.

Justerar man sedan för stad och ”landsbygd” ja då blir det stora räntebetalningar för unga storstadsbor helt klart. Om vi tänker oss att denna grupp har dubbelt så höga skulder som ”landsbygdsbor”….

Vi kan alla ha olika uppfattningar om vad som är höga och låga skulder men någonstans så måste ökad skuldsättningen komma till ett tak.

Nu frågar sig du om jag nu skriver detta för att tala om någon nära stående ekonomisk kris till följd av bostadspriserna. Nej inte alls. Där min oro denna gång faller är det faktum att allt mer av våra pengar och inkomster verkar allokeras till just bostäder

Vi har trots allt 100% inkomster varken mer eller mindre. Desto mer pengar vi allokerar till bostäder av tillgångar och inkomster desto mindre har vi över till annat. Desto mer pengar vi lägger på bostäder desto mindre har vi råd att köpa plugg-in-hybrider, nya LED tv-apparater, grekisk fetaost eller lokala biobränsleeldade fjärrvärmeverk.

Exklusiva banktjänster

Det är säkert fler än jag uppmärksammat att det råder någon form av exklusivitets trend när det gäller banker och våra relationer till dessa. Vi skall bli private bankingkunder, förmånskunder, guldkunder och extra-allt-och-vi-kommer- ge-väldigt-bra-råd-kunder och gud vet allt. Tidningen Affärsvärlden hade i förra veckan ett private banking test där man gått runt och gjort intervjuer och poängsatt de olika bankerna, fast om jag förstår saken rätt har man mest frågat om kapitalförvaltning för ett arv m 7Mkr.

Först av allt vi jag klarlägga att jag ser ett behov av private banking( och det är en god affärsidé för bankerna) om du råkar vara fullt upptagen fotbollsstjärna med 92Mkr i årslön, 100-tim i veckan jobbande VD i ett internationellt storföretag, har en förmögenhet på 2 Mdr i en stiftelse på någon söderhavs ö eller står inför ett komplicerat arvsskifte där familjeföretaget i 4generationer skall säljas, eller du råkar vara ”byns starke kvinna” och är delägare i var och varannan lokal näringsidkares företag mm. Självklart.

Men man kan verkligen undra över vad familjen Andersson i Hudiksvall som sparat ihop 2 miljoner i sparbankens allemansfond skall med en privatbankir till?, eller varför Asta och Arvid 63 år skall bli förmånskunder för att få dom bästa råden. Eller varför en individ som är i behov av kapitalförvaltning så skall detta namnges i någon form av exklusiv supertjänst. Men kanske mest löjjeväckande är väl nätmäklarnas Avanza och Nordnets private banking, dessa exklusiva kunder får minsann ändå sitta och köpa och sälja sina aktier framför datorn i sommartider som vilken annan kund som helst, ursäkta förresten Avanza privatebanking kunder får lov att träffa en skatteexpert en(!) timme, och Nordnets kunder får ett visa kort som är svart till färgen.

Swedbank erbjuder exempelvis i takt med den exklusiva trenden att man kan bli mycket exklusiv sk. ”Nyckelkund” i banken. Det är ju en personlig och exklusiv tjänst så man förstår ju att banken tar en liten kostnad för detta (39kr i månaden, fast just som ”special price for you only” kan man nu få 3 månader av detta exklusiva koncept gratis) De som bankens exklusiva nyckelkunder erbjuds är:
En gång om året får du en genomgång av hela din ekonomi (där det läggs särskilt fokus på din pension)., Tillgång till en telefonbank , både att ringa till (!!) och ha som iFån applikation, bankkonton att förvara pengar på, ett kort att handla varor och tjänster med och som grädde på moset (eller om man vill se det som lök på laxen) så erbjuds du kunna handla aktier via en alldeles egen depå och inte minst så kommer du erbjudas mailtips för en bättre privatekonomi. Nyckelkund var namnet.

Även Nordea erbjuder samma exklusivitet som Swedbank med förmånskundskoncept där man enligt reklamen på det lokala bankontoret där jag bort erbjudas både bra priser och bästa råden (plus det exklusiva att man erbjuds ett urval av tom externa bankfonder) blir man sedan guldkund (med en affärsvolym på 1Mkr) ja då bjuder tom banken på årsavgiften på bankortet, exklusivt värre.

Exklusivt och ”private” var bara förnamnet…..…tänk lyckan att kunna få gå och träffa en banktjänsteman, en alldeles egen (fast hon/han svarar nog inte i jobbtelefonen efter kl. 15).

Själv är jag oerhört mallig för att jag har ett bankfack i den lokala bankens valv med lådan i borstad silverfärgad metall med mässingsbeslag istället för den normala plastlådan, har en hårddisk här vid sidan av mig just nu som jag tänkte placera där på måndag, private banki ng i sin bästa form (det sista sagt med viss ironi kanske).