De olika politiska blocken i Sverige börjar allt mer nu forma sina förslag till höstens val och den röda sidan har nu kommit överens att återinföra förmögenhetsskatten som man själva tog bort för en del år sedan.
Det bör kanske klarläggas att jag personligen är kategorisk motståndare av förmögenhetsskatt och detta beror nu inte på att jag skulle vara någon ev. storbetalare av en sådan skatt utan min uppfattning är att en sådan skatt är i högsta grad kontraproduktiv och djupt orättvis.
Förmögenhetsskatt handlar om att betala skatt utan att ha haft några inkomster, det är en skatt som främjar slösaktighet framför sparsamhet, en skatt som främjar till att belåna aktier och bostäder och framförallt så är det nog en pensionärsskatt och storstadsskatt. Det är också en extra straffskatt på kapitalförsäkringar då kapitalförsäkringar skall tas upp till sitt fulla nominella värde vid årsskiftet mot andra värdepapper som normalt sett har en lägre förmögenhetsskattegrund, (gamla A-listan hade t.ex. 70% i förmögenhetsskattegrund) vilket då innebär att en kapitalförsäkring på 3Mkr förmögenhetsbeskattas med 15 000kr per år medan den som äger en aktieportfölj på 3Mkr förmögenhetsbeskattas för denna med en tiondel, 1500kr (räknat på 70% förmögenhetsskattegrund och 1,5% i förmögenhetsskatt med brytpunkt 2Mkr och "allt annat oräknat".
Nu är jag varken pensionär eller storstadsbo men tycker likväl att förmögenhetsskatt är ett jäkla ofog. Det är inte en skatt som drabbar de som är allra rikast utan istället många gånger "den sparsamma pensionären" eller den mycket duktiga entreprenören. Jag är av uppfattningen att en förmögenhetsskatt kommer dränera landet på kapital och är det något vi behöver för att komma ur en lågkonjunktur så är det kapital att använda i företag. Säkerligen kommer rika svenska privatpersoner lägga mer pengar på skatterådgivning än dom kommer betala i skatt.
När man pratar om förmögenhetsskatt, arvskatt och gåvoskatt och liknande skatter så tänker jag ju utsökt på två kvinnor del Pomeripossa i Monismanien som är en påhittad figur av Astrid Lindgren samt Sally Kistner vars barn blev utsatt för ett av de största rättsövergreppen i svensk historia.
Först Pomperipossa i Monismanien. Detta är en saga som skrevs av Astrid Lindgren i Expressen 1976 och handlar om en kvinna som jobbade och slet men desto mer hos jobbade desto fattigare blev hon och tillslut så fick hon lov att betala 102% i skatt till staten i Monismanien. Det sjuka var just att så var fallet för vissa "rika" mindre högavlönade individer i Konungariket Sverige. Sagan fick tom sådan spridning att dåvarande finansministern fick offentligt lov att erkänna att i vissa situationer med en liten förmögenhet, egenföretagare, kapitalinkomster osv så fick man vackert lov att betala just 102% i skatt på sina inkomster.
Den andra kvinnan och kanske än mer tragisk var Sally Kistner. Sally Kistner var i börja av 1980-talet en av Sveriges allra rikaste individer. Orsaken var att Sally var änka efter medicinbolagets Astras grundare och innehavare av en närmast enorm aktiepost i bolaget. Men sedan ville det sig inte bättre än att Sally dog en vacker höstdag och vid efterföljande årskskifte fastställdes dödsboets tillgångar efter denna offantliga rika kvinna. i och med att det var årsskifte så fastställdes förmögenhetsskattevärdet, sedan fastställdes arvskatten, sedan så var man på den tiden också tvungen att ta upp en reavinstbeskattning och då skulle ju staten ha sina pengar på den reavinsten osv osv.
Problemet var att "marknaden" insåg att Sallys dödsfall skulle innebära Sallys arvingar skulle vara tvungna att sälja stora mängder aktier för att ha råd att betala skatten (som fastställdes vid årsskiftet) varpå resultatet givetvis blev att aktiekursen på Astra störtdök
Slutresultatet blev att staten krävde in 249Mkr i skatt från dödsboets men där fanns bara 230Mkr...varpå en konkurs blev oundviklig. En av Sveriges rikaste familjer blev barskrapade och varenda krona, konstverk, sommarstuga osv som fanns i Sallys ägo övertogs av staten. och vi pratar inte Karl XI reduktion av den svenska staten utan år 1983.
Resultatet blev givetvis att många av Sveriges mer förmögna individer tog sin Mats ur skolan flyttade från landet i ren panik och skräck för att hela företag skulle fått tvångssäljas om huvudägare skulle råkat få en tegelsten i huvudet (vilket förövrigt var den direkta kommentaren Fredrik Lundberg framförde när han flyttade till ett litet alpland knappa året efter Sxallys död.)
Fredrik Lundbergs båda döttrar är nog för övrigt några av de som skulle få betala allra mest i förmögenhetsskatt då dessa har enorma aktietillgångar men inte över 10% av något börsbolag (en magisk gränsk för att slippa betala förmögenhetsskatt senast det begav sig). Dessa båda kvinnor lär nog tyvärr inte stanna i Sverige om man skall pytsa in 18-20Mkr om året i förmögenhetsskatt när man som Louise Lindh kanske i bästa fall har en lön på 1Mkr....
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Lägg ner tradingen Qviberg!
Mats Qviberg har en historik som mycket framgångsrik aktiemäklare inom SEB och Carnegie och redan på den tiden hade Qviberg ett rykte om sig att vara värd miljardbelopp för sin arbetsgivare, sedan så gick han ihop med en annan aktieklippare och bildade fondkommisionärsfirman Hagströmer & Qviberg, som sedan blev Hagströmer & Qviberg AB, hq.se AB (det som idag heter Avanza och HQ fonder. Sedan köpte Hagströmer & Qviberg tillbaka HQ fonder och bildade banken HQ Bank AB. Det kan ju tyckas lite märkligt att en mäklarfirma blev två banker men det finns givetvis sina rationella bakgrunder till de även om både HQ Bank och Avanza har som affärsidé att förvalta pengar.
Avanza (med styrelseordförande Hagströmer) har allt mer gått och blivit svenska folkets sparbank dit alla sparpengar är välkomna små som stora och affärsidén är inom ”gör det själv marknaden” inom finansiellt sparnade. HQ Bank (med styrelseordförande Mats Qviberg) har å sin sida gått och andra hållet och istället för att prioritera en massmarknad så prioriterar HQ individuell rådgivning och det personliga. Kanske inte så många snickare, hårfrisörer och statstjänstemän som är kunder men däremot ett snyggt nätverk av framgångsrika entreprenörer, toppidrottare och liknande med gemsam nämnare att man kanske hellre driver företag eller åker skidor än att sitta och förvalta en aktieportfölj. För dessa kunder handlar det kanske inte så mycket om vilket courtage eller internetbank som företaget har utan istället vill man ha ett bra stöd i att kunna leva på pengar, förvalta ett arv, sälja sitt företag, starta en stiftelse eller genomföra ett komplicerat arvsskifte vid sidan av kapitalförvaltning.
HQ Bank är uppdelad i tre affärsområden Private Banking som är grunden där man har sina huvudkunder och fömögenhetsförvaltning är i fokus. Sedan har man en ”asset manegment” dvs fonfförvaltning, sälja aktieindexobligationer, ETFs och stängda riskkapitalfonder etc och den typen av verksamhet. Det tredje affärsområdet är en traditionell investmentbank med en hel del olika mer eller mindre lönsamma idéer såsom rådgivning till företag, handel med aktier och obligationer, börsintroduktioner och en trading avdelning etc.
HQ har en intern tradingverksamhet med market making och och liknande. Tidigare har detta helt och fullt ut varit en tillgång för HQ då Tradingen skötts med låg risk och gott riskjusterat resultat. Idag är tradingen minsann ingen tillgång då man förlorar ca. 25Mkr i kvartalet på tradingen. Det värsta av allt är kanske inte att förlusterna beror på någon felaktig uppfattning om börutvecklingen (tradingen är i normalfallet marknadsneutral). Problemet har istället varit att förutsättningarna för trading försämrats ganska så mycket sista halvåret. Eller för att citera bolaget självt i senaste kvartalsrapporten.
Förutsättningarna för att driva traditionell market making har förändrats
dramatiskt under det senaste halvåret. Minskade spreadar
mellan sälj- och köpkurser, en kraftigt försämrad likviditet och en
ökad andel datorstyrd handel har lett till sänkta marginaler.
25Mkr i kvartalet i förluster är inga småpotatis när HQ hela kvartalsvinst är 24mkr efter skatt så jag kan nog tycka att det är dags att fundera på en nedläggning.
Avanza (med styrelseordförande Hagströmer) har allt mer gått och blivit svenska folkets sparbank dit alla sparpengar är välkomna små som stora och affärsidén är inom ”gör det själv marknaden” inom finansiellt sparnade. HQ Bank (med styrelseordförande Mats Qviberg) har å sin sida gått och andra hållet och istället för att prioritera en massmarknad så prioriterar HQ individuell rådgivning och det personliga. Kanske inte så många snickare, hårfrisörer och statstjänstemän som är kunder men däremot ett snyggt nätverk av framgångsrika entreprenörer, toppidrottare och liknande med gemsam nämnare att man kanske hellre driver företag eller åker skidor än att sitta och förvalta en aktieportfölj. För dessa kunder handlar det kanske inte så mycket om vilket courtage eller internetbank som företaget har utan istället vill man ha ett bra stöd i att kunna leva på pengar, förvalta ett arv, sälja sitt företag, starta en stiftelse eller genomföra ett komplicerat arvsskifte vid sidan av kapitalförvaltning.
HQ Bank är uppdelad i tre affärsområden Private Banking som är grunden där man har sina huvudkunder och fömögenhetsförvaltning är i fokus. Sedan har man en ”asset manegment” dvs fonfförvaltning, sälja aktieindexobligationer, ETFs och stängda riskkapitalfonder etc och den typen av verksamhet. Det tredje affärsområdet är en traditionell investmentbank med en hel del olika mer eller mindre lönsamma idéer såsom rådgivning till företag, handel med aktier och obligationer, börsintroduktioner och en trading avdelning etc.
HQ har en intern tradingverksamhet med market making och och liknande. Tidigare har detta helt och fullt ut varit en tillgång för HQ då Tradingen skötts med låg risk och gott riskjusterat resultat. Idag är tradingen minsann ingen tillgång då man förlorar ca. 25Mkr i kvartalet på tradingen. Det värsta av allt är kanske inte att förlusterna beror på någon felaktig uppfattning om börutvecklingen (tradingen är i normalfallet marknadsneutral). Problemet har istället varit att förutsättningarna för trading försämrats ganska så mycket sista halvåret. Eller för att citera bolaget självt i senaste kvartalsrapporten.
Förutsättningarna för att driva traditionell market making har förändrats
dramatiskt under det senaste halvåret. Minskade spreadar
mellan sälj- och köpkurser, en kraftigt försämrad likviditet och en
ökad andel datorstyrd handel har lett till sänkta marginaler.
25Mkr i kvartalet i förluster är inga småpotatis när HQ hela kvartalsvinst är 24mkr efter skatt så jag kan nog tycka att det är dags att fundera på en nedläggning.
tisdag 27 april 2010
När delas det ut för mycket?
Divedens don´t lie heter det som bekant dvs att redovisade vinster och liknande finns det ganska så gott utrymme för ”kreativ bokföring” men när det kommer till pengar och utdelningar jag då vill det faktiskt till att ha ”riktiga” pengar och kassaflöden då det är sådana som skeppas iväg till ägarna.
Jag vill nog påstå att det givetvis finns en del sanning i begreppet samtidigt är det givetvis så att en del företag nog har lite väl frikostiga utdelningar i relation till sin verksamhet
Nu skall jag försöka göra mig ganska så impopulär genom att ta upp en småsparfavorit som jag tycker delar ut alldeles för mycket ,fastighetsbolaget Kungsleden. Kungsleden delar i år ut 3,75kr per aktie om bolagsstämman beslutar enligt styrelsens förslag.
Kungsleden är ett mycket transaktionsintensivt fastighetsbolag där fastigheter köps och säljs på löpande band med målsättningen att inte vara sentimental eller förvaltande utan istället finansiellt inriktade och höja den riskjusterade avkastningen. Man skulle kunna översätta detta med att en privatperson säljer de aktier med dålig direktavkastning och köper de med lite högre. När rikviljan ökade i fastighetsmarknaden, priser utjämnades mellan olika objekt och det var en generell pris uppgång så var detta givetvis en lysande affäridé. Kungsleden gav en synnerligen hög avkastning på sysselsatt kapital och en stor del av vinsterna användes för att delas ut till aktieägarna. Samtidigt började många värdera Kungsleden efter deras förmåga att göra affärer och lite efter deras löpande intjäning i fastighetsbeståndet.
Sedan kom krisen och Kungsleden fick det trögare, det var lite för mycket lån i balansräkningen och bankerna blev lite tveksamma till att låna ut pengar. Kungsleden gjorde då en affär med en AP-fond där man bildande ett gemensamt bolag som Kungsleden sålde sina publika fastigheter till. Resultatet blev mer eller mindre att Kungsleden på ett finurligt sätt lyckades gör en riktad nyemission och dessutom redovisa en stor reavinst under fjolåret, som i fornstora dagar.
Idag (sista mars)så redovisar Kungsleden att man har fastigheter för ca. 173kr per aktie, kan tyckas mycket i relation till börskursen på 52kr. Men bolaget har också skulder på ca. 121 kr per aktie och kvar till aktieägarna i form av eget kapital blir då 52 kr och börskursen känns mer adekvat. Ser vi soliditetsmåttet (eget kapital/tillgångar) så uppgå den till 30% sista december. I dagsläget en ganska så aggressiv finansiering av ett företag. Vilket också avspeglar sig i att Kungsleden i relation till många andra börsbolag får betala höga räntor.
I det läget kan jag inte riktigt förstå styrelsens för på 3,75kr i utdelning. En sådan utdelning sänker givetvis det egna kapitalet till 48,25kr per aktie och soliditeten åker ned några procent. Skulle jag sitta som bolagets bankontakt så skulle jag nog börja dra öronen åt mig. Speciellt då den utdelningen överstiger 50% av överskottet som normalt sett är bolagets utdelningspolicy men man kanske räknar med stora exitvinster under året?
Men som sagt Kungsleden verkar också i alla fall enligt bolagets revisorer har klarat sig mycket bra gen de senaste åren ekonomiska turbulens då bolaget är ett av de börsbolag som haft minst nedskrivningar av fastighetsvärden. Värre har det ju varit för det lågt belånade Hufvudstaden som skrivit ned fastighetsvärden med nästan två siffriga procentbelopp, men dom har väl sämre fastigheter än Kungsleden…..
läs förresten Lundaluppens jämförelse mellan Kungsleden och Hufvudstaden
Jag vill nog påstå att det givetvis finns en del sanning i begreppet samtidigt är det givetvis så att en del företag nog har lite väl frikostiga utdelningar i relation till sin verksamhet
Nu skall jag försöka göra mig ganska så impopulär genom att ta upp en småsparfavorit som jag tycker delar ut alldeles för mycket ,fastighetsbolaget Kungsleden. Kungsleden delar i år ut 3,75kr per aktie om bolagsstämman beslutar enligt styrelsens förslag.
Kungsleden är ett mycket transaktionsintensivt fastighetsbolag där fastigheter köps och säljs på löpande band med målsättningen att inte vara sentimental eller förvaltande utan istället finansiellt inriktade och höja den riskjusterade avkastningen. Man skulle kunna översätta detta med att en privatperson säljer de aktier med dålig direktavkastning och köper de med lite högre. När rikviljan ökade i fastighetsmarknaden, priser utjämnades mellan olika objekt och det var en generell pris uppgång så var detta givetvis en lysande affäridé. Kungsleden gav en synnerligen hög avkastning på sysselsatt kapital och en stor del av vinsterna användes för att delas ut till aktieägarna. Samtidigt började många värdera Kungsleden efter deras förmåga att göra affärer och lite efter deras löpande intjäning i fastighetsbeståndet.
Sedan kom krisen och Kungsleden fick det trögare, det var lite för mycket lån i balansräkningen och bankerna blev lite tveksamma till att låna ut pengar. Kungsleden gjorde då en affär med en AP-fond där man bildande ett gemensamt bolag som Kungsleden sålde sina publika fastigheter till. Resultatet blev mer eller mindre att Kungsleden på ett finurligt sätt lyckades gör en riktad nyemission och dessutom redovisa en stor reavinst under fjolåret, som i fornstora dagar.
Idag (sista mars)så redovisar Kungsleden att man har fastigheter för ca. 173kr per aktie, kan tyckas mycket i relation till börskursen på 52kr. Men bolaget har också skulder på ca. 121 kr per aktie och kvar till aktieägarna i form av eget kapital blir då 52 kr och börskursen känns mer adekvat. Ser vi soliditetsmåttet (eget kapital/tillgångar) så uppgå den till 30% sista december. I dagsläget en ganska så aggressiv finansiering av ett företag. Vilket också avspeglar sig i att Kungsleden i relation till många andra börsbolag får betala höga räntor.
I det läget kan jag inte riktigt förstå styrelsens för på 3,75kr i utdelning. En sådan utdelning sänker givetvis det egna kapitalet till 48,25kr per aktie och soliditeten åker ned några procent. Skulle jag sitta som bolagets bankontakt så skulle jag nog börja dra öronen åt mig. Speciellt då den utdelningen överstiger 50% av överskottet som normalt sett är bolagets utdelningspolicy men man kanske räknar med stora exitvinster under året?
Men som sagt Kungsleden verkar också i alla fall enligt bolagets revisorer har klarat sig mycket bra gen de senaste åren ekonomiska turbulens då bolaget är ett av de börsbolag som haft minst nedskrivningar av fastighetsvärden. Värre har det ju varit för det lågt belånade Hufvudstaden som skrivit ned fastighetsvärden med nästan två siffriga procentbelopp, men dom har väl sämre fastigheter än Kungsleden…..
läs förresten Lundaluppens jämförelse mellan Kungsleden och Hufvudstaden
måndag 26 april 2010
När börjar man få betalt för att slänga sopor?
Jag (och Anja Pärson) hade förmånen att fylla år i helgen, så numera börjar livet på en 3.a. Förutom en puss på kinden av min fru så fick jag också en ny ryggsäck i present något som var ganska så behövligt då min gamla sjungit rejält på sista versen.
En ryggsäck kan ju te sig som en ganska så trivial produkt även om det nu i detta fall till övers råkar var en ganska så avancerad ryggsäck fullt duglig i friluftsammanhang året runt. Men det intressanta med denna ryggsäck är att den är gjord i stort sett uteslutande av återvunnet material. Väven (som har en vattenpelare på 23meter) är t.ex. gjord av gamla fisknät. Ryggsäcken har ett ek. ECO Index (miljöklassificering på textila produkter) på 83%, en av de bästa resultaten en friluftsryggsäck någonsin fått.
1% av inköpspriset får man som kund också skänka till valfritt miljöprojekt som företaget stöder.
Att vädret på gamla utslitna produkter stiger kan man också utläsa idag i dagens kvartalsrapport från företaget SCA. Som vanligt när konjunkturen vänder upp så får SCA lite problem med sina marginaler till följd av att det inte är så stor inflation i priser på toapapper och inkontinensskydd men däremot på insatsvarorna. Det brukar ta en knappt år innan prisstegringarna överförs fullt ut till nästa led i värdekedjan. En av de insatsvaror som haft den allra mest dramatiska prisstegringarna är inte pappersmassa eller el som skrivs så mycket om i tidningarna utan också, returpapper.
Priset på gamla uttjänta tidningspapper och reklamblad har nästan dubblats på ett år. Något som nu drabbar SCA som köper in en hel del returpapper till sina produkter. Man kan nog också i SCAs rapport utläsa att konkurrenten Holmen kommer presentera en rejält svettig kvartalsrapport kan jag tro, mycket returpapper och mycket tidningspapper, ingen vidare kombination idag.
Men när börjar vi konsumenter få betalt för att gå till återvinningsstationen? Det är ju ganska värdefulla produkter vi slänger numera.
måndag 19 april 2010
Tankar om ett skånskt cementguteri
Bloggaren finanskvinnan skrev i förra veckan att hon (i och med att hon är anonym så skulle det teoretiskt sett också kunna vara en han) hade varit i väg på Skanskas årsstämma och tyckte om ad hon såg där. Har du som läsare möjlighet så tycker jag att du om tillfälle finnes skall ta möjligheten att gå på årsstämmor eller kanske ännu hellre göra företagsbesök (aktiespararna arrangerar många företagsbesök runt om i Sverige). Själv bor jag lite pyrt till så det är sällan jag kommer iväg numera på bolagsstämmor.
Skanska är ett i högsta grad intressant företag, det håller jag med Finanskvinnan om. Det är ett företag som i högsta grad bygger framtiden. För det första så har Skanska en mycket intressant historia från Skånska Cementguteriet ett rent cementföretag. Sedan växte man under åren och i slutet av 80-talet var man ett av Sveriges allra största företag. I Själva verket var Skanska då en maktsfär där förutom byggrörelse och enorma fastighetsinnehav också ingick stora aktieposter, bla. var man ett tag huvudägare i Sandvik. I mitten av 90-talet iscensattes en stor förändring av Skanska då Skanskas båda huvudägare som då var Industrivärden och Custos en stor förändring av verksamheten. På löpsedelsvenska så styckades företaget. Alla de tunga aktieposterna delades ut eller såldes av. Ett fastighetsbolag knoppades av, Drott som idag är har sina efterlevare i Fabege och Wihlborgs. Kvar blev ett mer renodlat företag med Bygg och projektrelaterad verksamhet.
Skanska av idag är en multisinternationell bjässe men samtidigt en doldis på börsen. Doldis i det avseende att Skanska är en av börsens allra mest handlade aktier med stort internationellt ägarkapital. Bjässe i det avseendet att man kan lägga samman alla andra byggföretag på börsen såsom NCC, Peab, JM mfl och ändå inte komma upp i samma börsvärde som Skanska, omsättningen som Skanska har är 137Mdr på helåret, det är inte lite det. Ändå hör man väldigt lite om Skanska i media.
Verksamheten i Skanska är i sann Industrivärdensfäranda ganska så komplex och integrerad. Grunden är en stor och internationell byggrörelse. I själva verket är Skanska en av världens 10 största byggföretag och med den storleken kommer också förmågan att bygga de riktigt stora projekten i mångmiljardklassen. Något som de andra svenska byggföretagen inte är i närheten av storleksmässigt. När de andra svenska byggföretagen bygger kontorslokaler i Solna och någon fotbollsstadion i Kalmar så bygger Skanska FN högkvarter, gigantiska dammar och Öresundsbroar.
Ur finansiell synvinkel är byggverksamhet ganska likt bankföretagande (nej jag känner mig fortfarande vid mina sinnes fulla bruk). Så länge man har en välskött byggverksamhet, där man inte gör en enda felkalkylering eller kass byggnation så är byggverksamhet enormt lönsamt i den mening att verksamheten i stort sett inte kräver några pengar i rörelsen och ger stort positivt kassaflöde. Det är tom så tacksamt att bolagets kunder finansierar rörelsekapitalet genom förskott(!!).
Samtidigt är det också lika skört som en bankverksamhet. Marginalerna är tunna och vill det sig illa och det går på röven tekniskt och finansiellt i några större byggprojekt kan det bli rena armageddon i räkenskaperna precis som i fallet bankernas kreditförluster.
Skanska (och många andra större byggföretag) har som ett komplement till den egna byggrörelsen en stor omfattande projektverksamhet där man bygger bostäder, kommersiella fastighter och vad man kan kalla övriga infrastrukturprojekt. I motsats till byggverksamhet är fastighetsutvecklingen en rejält kapitatung verksamhet där det krävs ordentliga finansiella muskler att bygga ett bostadskomplex med 500 lägenheter. Detta genom att det är långt mellan utgifter och framtida inkomster, mark skall köpas, arkiteketer skall betalas, det skall projekteras och byggföretaget skall ha sina pengar först flera år senare får man hyresintäkter. Men samtidigt är denna kombination i Skanska mellan en kapitalsnål och en kapitaltung verksamhet en mycket god kombination med väldigt mycket synergier.
Enkelt förklarat projektverksamheten skapar en massa jobb åt byggrörelsen och den egna byggnationen gör att man kan skapa riktigt lönsamma projekt mot att anlita andra byggfirmor i projektverksamheten. Det är också en god kombination rent finansiellt då Skanska kan använda sina byggkunders pengar till att projektutveckla egna fastigheter ung. som ett försäkringsbolag kan förvalta kundpremier i värdepapper.
Projektverksamheten är lite mer regional än byggverksamheten. Skanska bedriver ex. bostadsutveckling i Norden, det kommersiella och infrastrukturverksamheten har lie mer internationella inslag. En hel del i Chile t.ex. De senaste åren har Skanska allt mer börjat med sk. OPS projekt, offentlig-privat verksamhet. Det kan t.ex. vara att Skanska går in som delägare i en motorväg, ett sjukhus eller vattenreningsanläggningar. Fördelen med detta är att stater, regioner och kommuner inte själva behöver satsa lika mycket pengar och där saminvesteraren sköter driften av tillgången. I gengäld tecknas enormt långa kontrakt mellan det offentliga och det privata. Idag har Skanska i sin OPS portfölj kontrakt som sträcker sig fram till år 2043. Jag är ganska kluven om jag tror de åliga statsfinanserna är en möjlighet eller en risk i Skanska OPS verksamhet.
Skanska har idag, vill jag säga mycket starka finanser med räntebärande tillgångar betydligt större än skulderna. Samtidigt så behövs en stark balansräkning för att Skanska skall kunna bedriva den verksamhet man gör. Skanska hade säkerligen varit ett trevligt företag för corporate-raiders där man kan ”trolla fram” mängder med övervärden dolda överallt i företaget och dela ut mängder med pengar. En sådan utveckling skulle dock äventyra Skanska långsiktiga lönsamhet och när de stora smällarna kommer, vilket det förr eller senare alltid gör i byggverksamhet så måste Skanska ha medel att klara av dessa.
Aktien då?
Med tanke på den komplexa verksamheten är Skanska inte det lättaste företaget att analysera framförallt är det svårt att uppskatta riskerna i verksamheten. Skanska har idag ett börsvärde på 53Mdr.
Värdet ligger i en Nettokassa på ca. 9,5Mdr efter genomförd utdelning. Tar vi bokfört värde på fastighetsprojekttillgångarna så är detta knappt 20Mdr. Vi borde givetvis lägga en substansrabatt men samtidigt kan man nog anta att det finns en hel del övervärden så vi struntar i detta. Byggrörelsen, vi sänker nu redovisade vinster med 20% från 3,6Mdr (efter skatt) till 2,9Mdr vilket känns mer rimligt än fjolårets toppresultat och lägger ett P/e tal på 10 på detta. Då skall den alltså värderas till cirkus 29Mdr. Summasummarum 58Mdr.
I relation till börsvärdet så ger inte det någon enorm ”margin of Safety” mer än 10% så jag säger neutral som alla mäklarnissar.
lördag 17 april 2010
Ett stycke svensk industrihistoria för en hundring
Häromdagen så fick jag ett brev till min nytvättade postlåda från Industrivärdens VD Anders Nyréns som avsändare. Herr Direktör ville promota att det har givits ut en minnesskrift över Industrivärdens 65 åriga historia. Undertecknad tackar för brevet.
Jag har nu läst boken som är skriven av Christer Bartholdi. Den är riktigt trevlig och ger god sammanfattning över de flesta viktigaste händelserna i Industrivärdens 65 åriga historia och igenom detta också är ett stycke god svensk industrihistoria. Boken är förhållandevis frispråkig i sin karaktär, inte minst om händelser som styckningen av Skanska och hur Industrivärden kom över Sandvik. Men kanske mest roligt i böckerna är intervjuerna med personer i och omkring Industrivärden. Nu pratar vi inte bara de klassiska Industrivärdendirektörerna såsom Wallander, Hedelius och Martin-Löf och utan också individer som gjort affärer med Industrivärden såsom t.ex. Sven "draken" Hagströmer, Erik "Nordbanken är dumma" Penser samt Fredrik Lundberg.
Läs den!
Finns att handla på
Bokus
Adlibris
Och för dig inte vill ha en bok som kapitalbinder en hundring i bokhyllan utan hellre vill bli miljonär och ekonomiskt oberoende i framtiden och kan förvalta en hundring med låt säga 22% avkastning i 39 år (vilket då medför att boken skulle kosta dig 233 000kr av din framtida förmögenhet), alternativt vill läsa boken på din nyinköpta iPad så kan jag meddela att boken också finns för nedladdning som pdf på Industrivärdens hemsida.
Om exakt en vecka så fyller förresten undertecknad 30 (kan man fortfarande vara ung och lovande då?) men jag väntar nog till 65 innan jag ger ut en minnesskrft.
För skatteverk och bloggläsare vill jag meddela att jag inte fått ett öre för att skriva detta inlägg.
torsdag 15 april 2010
Kan ETFs bli en framtida bubbla?
Börshandlade indexfonder, som på amerikanska kallas för Exchange Traded funds (ETF) har snabbt blivit en favorit hos småsparare. Och det är ju inte så konstigt. ETF är ju trevliga fonder som saknar den där trögheten som vanliga fonder har att det tar några dagar att lösa in sina andelar om man vill säja. En ETF kan man snabbt sälja av genom att trycka på säljknappen. Nåväl att ETF kostar courtage, men förvaltningsavgiften i fonderna är ofta försumbar med några tiondelsprocent. Så som investerare kan man ex. snabbt positionera sig för att Tysklandsbörsen skall gå upp, eller amerikanska finansbolag eller vad nu det är man vill köpa. Så genom att köpa en ETF så får man indexexponering på just det området man vill utan att ta någon specifik bolagsrisk. Du kan tro att Hedgefondsförvaltare älskar sådana typer av investeringar.
Som alltid när det kommer nya typer av finansiella produkter så bör man alltid, alltid ställa sig en del frågor. Först av allt, behövs produkten? Många typer av finansiella produkter är direkt onödiga, exmpelvis en indexfond med höga avgifter då den billigare med stor säkerhet lär ge högre avkastning. Men man bör också ställa sig frågan om det kan finnas risker i produkten som gör investeringsvärdet lite lägre än vad man kan tro. Många levde säkert i tron att Aktieindexobligationer alltid minst ger pengarna tillbaka, eller närmare bestämt man trodde det fram till att Lehman Brothers gick i konkurs och kunder som köpt sådana av ex. Acta ganska snabbt fick magbesvär.
Häromdagen läste jag en kort notis om vilka typer av investeringar som kan skapa finansiella bubblor. Statsobliagtioner är nog snart dags att klassa in i den kategorin snart med alla dessa offentliga underskott, som som bloggaren Cornucopia skrev för någon vecka sedan så är det ju nästan historiskt vanligt att vissa länder inte betalar igen sina skulder.
Kan det då finnas okända risker med börshandlade indexfonder?
En vanlig fond fungerar på så sätt att man kan köpa och lösa in andelar i fonden. Köper man för en tusenlapp i en fond så får fonden i tusenlapp i kontanter och löser man in sina fondandelar så plockas det ut riktiga pengar ur fonden. En fond som drabbas av stora uttag måste sälja av tillgångar och vice versa så ”tvingas” en fond köpa aktier eller obligationer om det strömmar in pengar i fonderna.
Så fungerar inte en ETF. I en ETF så är det den utgivande banken som bestämmer hur mycket pengar som skall finnas inom fonden och hur mycket andelar som skall ges ut och lösas in. Banken kan helt sonika ge ut nya fondandelar och använda pengarna i fonden. Men man kan också bara handla på andrahandsmarknaden dvs där fonden faktiskt är helt stängd från insättningar och uttag precis på samma sätt som ett bolag vars aktier handlas på börsen. Normalt sett så agerar den utgivande banken både som fondförvaltare och ”market maker” dvs där man håller kursen inom rimliga gränser och utvecklingen följer värde på de underliggande tillgångarna. Banken tjänar således pengar på förvalntingsavgiften, spreaden på köp och säljkurs samt också troligen en del courtage då man marknadsför ETF till sina egna kunder.
Men för ett ögonblick så ställer vi oss frågan om vad som händer om bolaget som ger ut och är market maker för en ETF går i konkurs? Eller om man bank har gett ut så mycket fondandelar att man helt enkelt inte klarar av att agera market maker till den stora volymen vid massiva köp eller säljvågor, det ligger ju som bekant en del incitament till att ha stor förvaltningsvolym. Då är det nog inte så säkert att kursen följer den underliggande tillgångarna på samma sätt som en vanlig fond alltid gör…och risken för bubblor kan finnas speciellt om ETF branschen blir riktigt stor och börjar utgöra systemrisker.
Som alltid när det kommer nya typer av finansiella produkter så bör man alltid, alltid ställa sig en del frågor. Först av allt, behövs produkten? Många typer av finansiella produkter är direkt onödiga, exmpelvis en indexfond med höga avgifter då den billigare med stor säkerhet lär ge högre avkastning. Men man bör också ställa sig frågan om det kan finnas risker i produkten som gör investeringsvärdet lite lägre än vad man kan tro. Många levde säkert i tron att Aktieindexobligationer alltid minst ger pengarna tillbaka, eller närmare bestämt man trodde det fram till att Lehman Brothers gick i konkurs och kunder som köpt sådana av ex. Acta ganska snabbt fick magbesvär.
Häromdagen läste jag en kort notis om vilka typer av investeringar som kan skapa finansiella bubblor. Statsobliagtioner är nog snart dags att klassa in i den kategorin snart med alla dessa offentliga underskott, som som bloggaren Cornucopia skrev för någon vecka sedan så är det ju nästan historiskt vanligt att vissa länder inte betalar igen sina skulder.
Kan det då finnas okända risker med börshandlade indexfonder?
En vanlig fond fungerar på så sätt att man kan köpa och lösa in andelar i fonden. Köper man för en tusenlapp i en fond så får fonden i tusenlapp i kontanter och löser man in sina fondandelar så plockas det ut riktiga pengar ur fonden. En fond som drabbas av stora uttag måste sälja av tillgångar och vice versa så ”tvingas” en fond köpa aktier eller obligationer om det strömmar in pengar i fonderna.
Så fungerar inte en ETF. I en ETF så är det den utgivande banken som bestämmer hur mycket pengar som skall finnas inom fonden och hur mycket andelar som skall ges ut och lösas in. Banken kan helt sonika ge ut nya fondandelar och använda pengarna i fonden. Men man kan också bara handla på andrahandsmarknaden dvs där fonden faktiskt är helt stängd från insättningar och uttag precis på samma sätt som ett bolag vars aktier handlas på börsen. Normalt sett så agerar den utgivande banken både som fondförvaltare och ”market maker” dvs där man håller kursen inom rimliga gränser och utvecklingen följer värde på de underliggande tillgångarna. Banken tjänar således pengar på förvalntingsavgiften, spreaden på köp och säljkurs samt också troligen en del courtage då man marknadsför ETF till sina egna kunder.
Men för ett ögonblick så ställer vi oss frågan om vad som händer om bolaget som ger ut och är market maker för en ETF går i konkurs? Eller om man bank har gett ut så mycket fondandelar att man helt enkelt inte klarar av att agera market maker till den stora volymen vid massiva köp eller säljvågor, det ligger ju som bekant en del incitament till att ha stor förvaltningsvolym. Då är det nog inte så säkert att kursen följer den underliggande tillgångarna på samma sätt som en vanlig fond alltid gör…och risken för bubblor kan finnas speciellt om ETF branschen blir riktigt stor och börjar utgöra systemrisker.
onsdag 14 april 2010
Ett lästips
Jag tillhör säkert inte helt obekant för de som regelbundet läser denna blogg skaran av individer som gärna läser böcker. Är kanske ingen skönlitterärt monsterläsare men sväljer ett par faktainspirerade böcker i månaden.
Senaste dagarna har jag passat på nyttja sysselsättningen omläsning. Att läsa om böcker kan ju ses som en ganska så intelligensbefriande sysselsättning men repetition är som bekant kunskapens moder. Boken jag denna gång läst om heter ”Till sista droppen” av Jeremy Legett, en bok som för övrigt borde läsas av alla våra riks och kommunala politiker. Då den borde vara en inspiration till framtidens tvingande poltiska beslut. Boken är kort och gott en pedagogisk och vetenskapligt förankrad beskrivning över Peak oil och författaren Legett är en man att lita på, han har varit geolog inom oljeindustrin i många år. Hoppade av och sysslar om jag förstår saken rätt idag med alternativ energi samt pratar om effekterna av peak-oil.
Jag personligen tycker begreppet peak oil är ganska så missvidande och i svensköversättning talar det ganska så lite om vad det handlar om. Begreppet Oljenedgången är ett betydligt mer passande begrepp kan jag tycka. Varför?
Jordens fossila energiresurser såsom olja, kol, gas etc begränsade, exakta och ändliga. Skulle vi kunna dela upp jorden i dess beståndsdelar skulle vi alltså exakt kunna tala om hur mycket som finns kvar av våra olje och gasresurser, pronto. Vi kan och bör givetvis föra en diskussion om hur mycket vi har kvar eller inte. Vi kan tro på det ena eller det andra men det spelar föga roll. Faktum kvarstår det är ändliga och absoluta resurser.
För att använda fotbollstermer så finns det mycket som tyder att vi idag spelar i andra halvlek och när det gäller oljan så har vi hyfsat exakt idag förbrukat ung. hälften av de mera tillgängliga oljeresurserna. Den utvinningstakt som vi kan hålla på vår lilla blå planet följer med största sannolikhet en klassisk normalfördelningskurva. Idag så står vi på toppen. Aldrig har det utvunnits så mycket olja som de senaste åren, men den uppåtgående kurvan kommer inte fortsätta av logiska skäl.
Framför oss har vi då oljenedgången.
Kortfattat så kommer detta innebära att vi med största sannolikhet årtionde för årtionde kommer att kunna utvinna mindre och mindre olja att använda i vår ekonomisk verklighet. Resultatet bli ung. som om den lokala ICA butiken tvingas till att plocka bort en låda med smågodis från den gigantiska godisväggen år för år. Till en början lär det knappast märkas men med tiden så blir det mindre godis att välja på och till slut hamnar vi i rejäla ristsituationen där vi kanske köar in i affären för att få vår tilldelning av gélehallon. Vi kan förhålla oss till detta på två sätt, vi kan sätta oss ner och tjura och tycka det va bättre förr när alla fick smågodis eller så får vi lov att börja äta morötter. Kanske inte lika gott kanske men det fyller ju sin funktion hyfsat.
Framtiden kräver enormt stor anpassningsförmåga för oss människor att förändra vårt leverne, vare sig vi vill det eller inte.
Själv tillhör jag de optimistiskas skara (har möjligtvis med min ringa ålder att göra eller att jag har en underbar fru att pussa god natt på). Jag tror att vi ”hyfsat” väl kan klara av att parera oljenedgången i ett land som konungariket Sverige. Det bli givetvis en stökig färd, krig lär utlösas, vissa delar av jorden lär hamna i svält och det kommer krävas otroligt smärtsamma omställningar. Gamla sanningar och kartor lär ritas om. Men men, jag tror på morotsodlarna.
En annan missuppfattning är att tro att peakoil enbart handlar om priset på olja. Lite ironiskt så skulle man kunna översätta det till en individ som tror man kan fortsätta flyga till thailand varje år för att man tjänar en massa pengar på oljeBULL derivat. Oljenedgången handlar om tillgänglighet att det blir mindre och mindre olja. Självfallet kommer priset på olja att öka med tiden, ibland hyperdramatiskt givetvis. Tyvärr lär nog kostnaderna i stort också göra det och framförallt så lär det bli mindre och mindre olja kvar i backen för våra oljejättar. Blir det ont om olja så lär även solrosfrön bli dyra och så också mjölk, bröd och elstängsel. Jag har övertygelsen att investeringar i oljebolag inte är den alena saliggörande kloka investeringar att göra till följd av oljenedgången. Historien lär oss att sedan 1800-talet mitt till idag finns det nog knappast ett enda oljebolag kvar. Gamla har försvunnit, nya har uppkommit och till sist hamnar vi en historien att det är svårt att vara privatägare av så offentliga tillgångar som energiresurser.
I början av 1910-talet var svenska BraNobel en av världens största oljebolag. Oljepriset har gått upp kraftigt. Tyvärr är de forna aktieägarna i BraNobel inte direkt rika idag (dom lär nog för övrigt också vara döda en masse då det var ett tag sedan det begav sig) deras tillgångar förstatligades och bolaget blev världelöst. Idag äger Gazproam mesta delen av deras tillgångar, till glädje för aktieägarna i Gazproam. Och även framtiden lär nog också den visa på att det är svårt att tjäna pengar på att gräva i gruvor och oljefält. Ofta är det lönsammare att sälja spadar. Sandvikens Jernverk som levererade stål till BraNobel lever ju kvar idag och levererar spadar till dagens lycksökare där ägarna växlar efter varje djup ekonomisk kris.
Senaste dagarna har jag passat på nyttja sysselsättningen omläsning. Att läsa om böcker kan ju ses som en ganska så intelligensbefriande sysselsättning men repetition är som bekant kunskapens moder. Boken jag denna gång läst om heter ”Till sista droppen” av Jeremy Legett, en bok som för övrigt borde läsas av alla våra riks och kommunala politiker. Då den borde vara en inspiration till framtidens tvingande poltiska beslut. Boken är kort och gott en pedagogisk och vetenskapligt förankrad beskrivning över Peak oil och författaren Legett är en man att lita på, han har varit geolog inom oljeindustrin i många år. Hoppade av och sysslar om jag förstår saken rätt idag med alternativ energi samt pratar om effekterna av peak-oil.
Jag personligen tycker begreppet peak oil är ganska så missvidande och i svensköversättning talar det ganska så lite om vad det handlar om. Begreppet Oljenedgången är ett betydligt mer passande begrepp kan jag tycka. Varför?
Jordens fossila energiresurser såsom olja, kol, gas etc begränsade, exakta och ändliga. Skulle vi kunna dela upp jorden i dess beståndsdelar skulle vi alltså exakt kunna tala om hur mycket som finns kvar av våra olje och gasresurser, pronto. Vi kan och bör givetvis föra en diskussion om hur mycket vi har kvar eller inte. Vi kan tro på det ena eller det andra men det spelar föga roll. Faktum kvarstår det är ändliga och absoluta resurser.
För att använda fotbollstermer så finns det mycket som tyder att vi idag spelar i andra halvlek och när det gäller oljan så har vi hyfsat exakt idag förbrukat ung. hälften av de mera tillgängliga oljeresurserna. Den utvinningstakt som vi kan hålla på vår lilla blå planet följer med största sannolikhet en klassisk normalfördelningskurva. Idag så står vi på toppen. Aldrig har det utvunnits så mycket olja som de senaste åren, men den uppåtgående kurvan kommer inte fortsätta av logiska skäl.
Framför oss har vi då oljenedgången.
Kortfattat så kommer detta innebära att vi med största sannolikhet årtionde för årtionde kommer att kunna utvinna mindre och mindre olja att använda i vår ekonomisk verklighet. Resultatet bli ung. som om den lokala ICA butiken tvingas till att plocka bort en låda med smågodis från den gigantiska godisväggen år för år. Till en början lär det knappast märkas men med tiden så blir det mindre godis att välja på och till slut hamnar vi i rejäla ristsituationen där vi kanske köar in i affären för att få vår tilldelning av gélehallon. Vi kan förhålla oss till detta på två sätt, vi kan sätta oss ner och tjura och tycka det va bättre förr när alla fick smågodis eller så får vi lov att börja äta morötter. Kanske inte lika gott kanske men det fyller ju sin funktion hyfsat.
Framtiden kräver enormt stor anpassningsförmåga för oss människor att förändra vårt leverne, vare sig vi vill det eller inte.
Själv tillhör jag de optimistiskas skara (har möjligtvis med min ringa ålder att göra eller att jag har en underbar fru att pussa god natt på). Jag tror att vi ”hyfsat” väl kan klara av att parera oljenedgången i ett land som konungariket Sverige. Det bli givetvis en stökig färd, krig lär utlösas, vissa delar av jorden lär hamna i svält och det kommer krävas otroligt smärtsamma omställningar. Gamla sanningar och kartor lär ritas om. Men men, jag tror på morotsodlarna.
En annan missuppfattning är att tro att peakoil enbart handlar om priset på olja. Lite ironiskt så skulle man kunna översätta det till en individ som tror man kan fortsätta flyga till thailand varje år för att man tjänar en massa pengar på oljeBULL derivat. Oljenedgången handlar om tillgänglighet att det blir mindre och mindre olja. Självfallet kommer priset på olja att öka med tiden, ibland hyperdramatiskt givetvis. Tyvärr lär nog kostnaderna i stort också göra det och framförallt så lär det bli mindre och mindre olja kvar i backen för våra oljejättar. Blir det ont om olja så lär även solrosfrön bli dyra och så också mjölk, bröd och elstängsel. Jag har övertygelsen att investeringar i oljebolag inte är den alena saliggörande kloka investeringar att göra till följd av oljenedgången. Historien lär oss att sedan 1800-talet mitt till idag finns det nog knappast ett enda oljebolag kvar. Gamla har försvunnit, nya har uppkommit och till sist hamnar vi en historien att det är svårt att vara privatägare av så offentliga tillgångar som energiresurser.
I början av 1910-talet var svenska BraNobel en av världens största oljebolag. Oljepriset har gått upp kraftigt. Tyvärr är de forna aktieägarna i BraNobel inte direkt rika idag (dom lär nog för övrigt också vara döda en masse då det var ett tag sedan det begav sig) deras tillgångar förstatligades och bolaget blev världelöst. Idag äger Gazproam mesta delen av deras tillgångar, till glädje för aktieägarna i Gazproam. Och även framtiden lär nog också den visa på att det är svårt att tjäna pengar på att gräva i gruvor och oljefält. Ofta är det lönsammare att sälja spadar. Sandvikens Jernverk som levererade stål till BraNobel lever ju kvar idag och levererar spadar till dagens lycksökare där ägarna växlar efter varje djup ekonomisk kris.
måndag 12 april 2010
Är det konvertibelt?
Den produktive bloggaren Lundaluppen skrev häromdagen om Industrivärden och en hel del om deras ganska så nyligen utgivna konvertibel. Han ställde sig ganska tveksam till villkoren i konvertibeln och tycker Industrivärden sålde sig för billigt.
Personligen så tycker jag det finns anledning att se positivt på Industrivärdens konvertibel. I grund och botten har Industrivärden en förhållandevis stor skuldsättning för att vara den typ av bolag som man är. Nettoskulden är idag dryga 11mdr och skuldsättningsgraden är ung. 18%, fjärran bättre än många svenska bolånetagare givetvis men aktier som är Industrivärdens huvudsakliga tillgångar är riskfyllda och volatila tillgångar. En stor nettoskuld minskar också bolagets finansiella flexibilitet något som är nog så viktigt om man är investmentbolag.
Konvertibeln gavs ut av Industrivärden till bolagets substansvärde 115,50kr vid utgivningstillfället(vilket också är konverteringskursen ) mot ett substansvärde som är på knappt 128kr per aktie idag om jag har tungan i rätt mun. Sedan handlas Industrivärden normalt sett till en rabatt som växlat mellan 10 till 40% mot substansvärdet vilket medför att Industrivärdens aktie måste stiga den där rabatten innan konvertibelägarna fattar tycke för en konvertering och lån kvittas mot aktier.
Om konvertering sker med alla utgivna konvertibler så medför detta en utspädning på knappt 7-8% för Industrivärdens nuvarande ägare, ganska mycket. Men i gengäld så medför ju en konverteringskursen att aktien stigit betydligt mer än så, så lyckan bör i så fall vara ömsesidig kan jag tycka. Om konvertering inte sker så har Industrivärden kort och gott haft ett billigt lån med en ränta på 2,5% och vid konvertering så bör man tänka på att utspädning som procent bör beräknas över löptiden som en ränta. Så jag tycker nog inte att Industrivärden har sålt sig allt för biligt, ung. halva nettoskulden hos Industrivärden försvinner också vid full konvertering då åker nettoskulden ner mot ensiffriga belopp och Industrivärden kommer tillbaka till ett historiskt normalläge där balansräkningen oftast är hyfsat stark och det är då kanske dags att lägga låneköp i Volvo till handlingarna , i alla fall utanför historieböckerna.
Industrivärden har valt att valutasäkra hela det utgivna konvertibellånet (konvertibeln gavs ut i Euro) det kan jag tycka är lite tråkigt och lite lån i Euro tycker jag inte hade varit fel. Fundamentalt så tycker jag det är mycket som tyder på att det svenska kronan borde vara hyfsat stark gentemot Euron och alla dess statsfinansiella problem.
Personligen så tycker jag det finns anledning att se positivt på Industrivärdens konvertibel. I grund och botten har Industrivärden en förhållandevis stor skuldsättning för att vara den typ av bolag som man är. Nettoskulden är idag dryga 11mdr och skuldsättningsgraden är ung. 18%, fjärran bättre än många svenska bolånetagare givetvis men aktier som är Industrivärdens huvudsakliga tillgångar är riskfyllda och volatila tillgångar. En stor nettoskuld minskar också bolagets finansiella flexibilitet något som är nog så viktigt om man är investmentbolag.
Konvertibeln gavs ut av Industrivärden till bolagets substansvärde 115,50kr vid utgivningstillfället(vilket också är konverteringskursen ) mot ett substansvärde som är på knappt 128kr per aktie idag om jag har tungan i rätt mun. Sedan handlas Industrivärden normalt sett till en rabatt som växlat mellan 10 till 40% mot substansvärdet vilket medför att Industrivärdens aktie måste stiga den där rabatten innan konvertibelägarna fattar tycke för en konvertering och lån kvittas mot aktier.
Om konvertering sker med alla utgivna konvertibler så medför detta en utspädning på knappt 7-8% för Industrivärdens nuvarande ägare, ganska mycket. Men i gengäld så medför ju en konverteringskursen att aktien stigit betydligt mer än så, så lyckan bör i så fall vara ömsesidig kan jag tycka. Om konvertering inte sker så har Industrivärden kort och gott haft ett billigt lån med en ränta på 2,5% och vid konvertering så bör man tänka på att utspädning som procent bör beräknas över löptiden som en ränta. Så jag tycker nog inte att Industrivärden har sålt sig allt för biligt, ung. halva nettoskulden hos Industrivärden försvinner också vid full konvertering då åker nettoskulden ner mot ensiffriga belopp och Industrivärden kommer tillbaka till ett historiskt normalläge där balansräkningen oftast är hyfsat stark och det är då kanske dags att lägga låneköp i Volvo till handlingarna , i alla fall utanför historieböckerna.
Industrivärden har valt att valutasäkra hela det utgivna konvertibellånet (konvertibeln gavs ut i Euro) det kan jag tycka är lite tråkigt och lite lån i Euro tycker jag inte hade varit fel. Fundamentalt så tycker jag det är mycket som tyder på att det svenska kronan borde vara hyfsat stark gentemot Euron och alla dess statsfinansiella problem.
söndag 11 april 2010
Från jord till bord
Det finns ju ett gammalt slitet uttryck som säger att människan lever ej av bröd alena. Det må vara sant men likväl så klarar vi oss inte många dagar utan man får mat (men trots allt upp mot en vecka om vi bara får i oss vatten enligt en god vän till mig som är instruktör i svenska överlevnadssällskapet).
Trots att vi i Sverige tillhör skaran bland de 10% av länderna med minst invånare per kvadratkilometer så är Sverige ett nettoimporterande land när det gäller mat. Det betyder således att vår export av matvaror är mindre än vår import och den dagen all import av matvaror till Sverige skulle upphöra till följd av ett tredje världskrig eller liknande så skulle vi börja drabbas av svält, får sluta överkonsumera mat eller slänga mindre i soptunnan hur man nu väljer att se det.
Jag kan tycka detta är synnerligen märkligt.
Ett land som Sverige med förhållandevis få invånare till dess yta samt god jord nästan över allt i syd och mellansverige. Borde inte ett sådant land kunna klara av att föda sin egen befolkning?
Sanningen ligger nog i att det med vårt välstånd i detta land inte är speciellt lönsamt att producera mat på bordet och kombinationen av låga tranportkostnader och höga arbetskraftkostnader gör det ekonomiskt rationellt att lägga produktion på andra platser. Dessa ständigt ekonomiskt rationella beslut kan ur ett mera mänskligt perspektiv ses som förhållandevis knepiga.
Läste häromdagen exempelvis om hur man fiskar på svenska västkusten, skickar fiskefångsten till andra sidan jorden för att rensas(!) och paketeras sedan så skickar vi tillbaka fisken till konunga riket och vi konsumenter hämtar upp det trevliga paketet i fiskdisken. Denna hantering är givetvis ekonomisk rationell och Bevisligen så är det billigt med transporter kan jag ur ett mänskligt perspektiv tycka….
Jag har förmånen att ur mathänsyn bo mycket bra. Ca. 5min fotpromenad och jag kan bliva in genom dörren på en mycket fin ICA maxibutik som har allt man kan önska sig det finns varor från allsköns lönsamma megabolag såsom Nestlé, Kraft Foods och Unilever. Det finns också givetvis varor den svenska livsmedelsjätte Latmännen som är ett företag, förlåt ekonomisk förening, som är lika stor (omsättning på ca. 30Mdr) som flera svenska börsnoterade utan att vi svenskar vet om det. Lantmännen ägs ju utav Sveriges bönder (i alla fall 57000 av dem) motsats mot publika börsnoterade företag med ständig mediabevakning. Lantmännens lönsamhet är fjärran från megabolagen som nämndes innan. Sedan finns det också i ”vår” ICA butik här i stan ett bra urval av närproducerad mat av lokala bönder och entreprenörer.
Lönsamhetsmässigt har dessa det säkerligen etter värre och det handlar nog mest om att själv få mat bordet framför några expansiva företagsplaner.
Valet är ditt!
Själv köpte jag igår både lokalprodcuerat stenmalt mjöl och lite kaffe som var på extrapris till glädje för Warren Buffett som är huvudägare i det där bolaget som står bakom kaffet.
Trots att vi i Sverige tillhör skaran bland de 10% av länderna med minst invånare per kvadratkilometer så är Sverige ett nettoimporterande land när det gäller mat. Det betyder således att vår export av matvaror är mindre än vår import och den dagen all import av matvaror till Sverige skulle upphöra till följd av ett tredje världskrig eller liknande så skulle vi börja drabbas av svält, får sluta överkonsumera mat eller slänga mindre i soptunnan hur man nu väljer att se det.
Jag kan tycka detta är synnerligen märkligt.
Ett land som Sverige med förhållandevis få invånare till dess yta samt god jord nästan över allt i syd och mellansverige. Borde inte ett sådant land kunna klara av att föda sin egen befolkning?
Sanningen ligger nog i att det med vårt välstånd i detta land inte är speciellt lönsamt att producera mat på bordet och kombinationen av låga tranportkostnader och höga arbetskraftkostnader gör det ekonomiskt rationellt att lägga produktion på andra platser. Dessa ständigt ekonomiskt rationella beslut kan ur ett mera mänskligt perspektiv ses som förhållandevis knepiga.
Läste häromdagen exempelvis om hur man fiskar på svenska västkusten, skickar fiskefångsten till andra sidan jorden för att rensas(!) och paketeras sedan så skickar vi tillbaka fisken till konunga riket och vi konsumenter hämtar upp det trevliga paketet i fiskdisken. Denna hantering är givetvis ekonomisk rationell och Bevisligen så är det billigt med transporter kan jag ur ett mänskligt perspektiv tycka….
Jag har förmånen att ur mathänsyn bo mycket bra. Ca. 5min fotpromenad och jag kan bliva in genom dörren på en mycket fin ICA maxibutik som har allt man kan önska sig det finns varor från allsköns lönsamma megabolag såsom Nestlé, Kraft Foods och Unilever. Det finns också givetvis varor den svenska livsmedelsjätte Latmännen som är ett företag, förlåt ekonomisk förening, som är lika stor (omsättning på ca. 30Mdr) som flera svenska börsnoterade utan att vi svenskar vet om det. Lantmännen ägs ju utav Sveriges bönder (i alla fall 57000 av dem) motsats mot publika börsnoterade företag med ständig mediabevakning. Lantmännens lönsamhet är fjärran från megabolagen som nämndes innan. Sedan finns det också i ”vår” ICA butik här i stan ett bra urval av närproducerad mat av lokala bönder och entreprenörer.
Lönsamhetsmässigt har dessa det säkerligen etter värre och det handlar nog mest om att själv få mat bordet framför några expansiva företagsplaner.
Valet är ditt!
Själv köpte jag igår både lokalprodcuerat stenmalt mjöl och lite kaffe som var på extrapris till glädje för Warren Buffett som är huvudägare i det där bolaget som står bakom kaffet.
lördag 10 april 2010
Handelsbanken borde sälja sitt ena fondbolag
Jag har roat mig med att läsa Svenska Handelsbankens årsredovisning som lite kvällslektyr. Egenligen kanske man borde skriva en bloggpost huruvida sådan kvällslektyr passar i sänghalmen eller inte, men det får bli någon annan gång.
Som vanligt när det gäller Handelsbanken så är det en skrift fylld av snusförnuft och andra klokskaper. Man får nästan intrycket av att VD Pär Boman gått och väntat på att en finanskris skulle dyka upp vid horisonten. I årets VDord så vi en beskrivning på vad som är en "riktig bank" och varför Handelsbankens verksamhet inte kan växa snabbare än det omgivande samhället utan att det då skulle skapa ökade risker i banken. Det ges också en beskrivning om hur Handelsbanken tidigt förberedde sig på krisen, med att ha en likviditetsreserv som är större än samtlig insättningen från allmänheten, en balansräkning i toppklass och att man sålde av riskfyllda tillgångar. Välskött var bara förnamnet.
När det gäller det industriella utvecklingen så är Handelsbanken uppdelade i en svensk och utländsk kontorsrörelse. Detta är grunden där banken möter sina små och medelstora kunder som t.ex. undertecknad. Denna kontorsrörelse stöds av dotterbolagen Statshypotek (bostadsfinansiering) samt Handelsbanken Finans (krediter såsom bilfinansiering t.ex.).
Sedan har man en investmenbank som kallas Handelsbanken Capital Markets. Sysselar med allt upptänkligt som man som investmentbank kan göra såsom ränte-, aktie-,valutahandel, strukturerade produkter, företagsförv, företagsrådngivning, företagsfinansiering osv osv.
Sedan är den sista delen Handelsbanken kapitalförvaltning. i Kapitalförvaltningen hittar vi först två stycken fondbolag Handelsbanken Fonder samt XACT fonder som ger ut böshandlade fonder (bla. de mycket kända BULL och BEAR fonderna). Sedan har man utanför dessa en stor och omfångsrik förvaltning av andras pengar i diskretionär förvaltning, stiftelser och private banking. Utöver det har man sedan ett livbolag som förvaltar pensionspengar. Totalt sett är Handelsbanken en av aktiebörsen största aktörer och på valuta och räntemarknaden i stort sett störst i Sverige.
Handelsbanken fokuserar aldrig på produkter och du kommer därför alrig se Handelsbanken göra TV reklam för några nya fräcka produkter eller erbjudanden som exempelvis Nordea och deras förmånskunder, Swedbanks pensionsprognoser eller SEB enklas firman. Handelsbanken är istället kundfokuserade dvs Handelsbanken fokuserar på att få framgångsrika kunder. för att leva upp till detta har givetvis Handelsbanken mängder med olika produkter och koncept som finns för att ge kunderna bra erbjudanden men man är inte så aktiv med att tala om det, innan det efterfrågas. Frånvaron av reklam till trots så har Handelsbanken tagit marknadsandelar under den finansiella turbulensen, två exempel på det är att Handelsbanken ökade sin upplåning från allmänheten (pengar på konton alltså) med 16% samt att de svenska bankernas utlåning till svenska företag totalt sett minskade med 37Mdr under 2009, medan Handelsbanken ökade sin upplåning till företagen med ung. 1Mdr.
Nu till det som jag hade tänkt skriva om. Jag har en åsikt att Handelsbanken borde sälja dotterbolaget Handelsbanken Fonder.
Låt mig förklara mitt ställningstagande.
Handelsbanken fonder är idag en verksamhet som bedriver 91 stycken aktie- och räntefonder med ett totalt förvaltat kundkapital på ca. 153Mdr idag säkert mer då den siffran är från årsskiftet. Förra året hade man nettoinflöden på 18Mdr och värdestegringar på 30Mdr. Mediabilden är att fondförvaltning är något där bankerna skär pengar med guld. Jag skulle vilja nyansera den bilden lite. Ur aktieägarperspektiv så är bankens fondförvaltning en av de minst lönsamma delarna av "Banken" man har på detta område helt enkelt för höga kostnader. Det redovisas inga specifika siffror för just Handelsbanken fonder men hela Handelsbanken kapitalförvaltning exklusive Livbolaget tjänade 170Mkr. Räknar vi strikt kapitalförvaltningsmässigt så torde Handelsbanken fonders vinster utgöra ung. hälften av denna summa. Räknar vi konstnader i relation till intäkter så är fondförvaltning ung. hälften så lönsam som de andra delarna av banken. Hur man än räknar så blir det ur aktieägarperspektiv en av banken minst lönsamma delar.
Ett annat dilemm med att ha ett eget fondbolag är frågan om banken när man möter sina kunder ger de bästa råden eller om man blir jävig? Handelsbanken har idag öppnat upp för att kunderna kan handla från alla fondbolag det tycker jag är bra och något som gynnar bankens kunder. och till alla Avanza/Nordnet talibaner kan jag meddela att Handelsbanken idag erbjuder handel för sina kunder med fler fonder än båda dessa nätmäklare. Jag tycker Handelsbanken borde våga ta steget att bara ha externa fonder såsom nätmäklarna.
Finns det då ett skäl att ha ett eget stort fondbolag?
En uppskattning från min sida är att man kanske skulle kunna sälja Handelsbanken fonder till ett pris om 3% på förvaltatat kapital eller ca. 4,5Mdr. det är faktiskt över 7kr per aktie som man då skulel kunna frigöra och ev. dela ut. Visst minskar bankens intäkter lite samtidigt så skulel nog många fondbolag vara väldigt intresserade av att finnas mer aktivt där Handelsbankens kunder finns.
XACT tycker jag nog däremot att SHB bör behålla det är en verksmahet där Handelsbanken tillför värde på det lite mer unika planet.
torsdag 8 april 2010
Är Lars-Erik och Gunnel ondskan personifierad av Svenska naturskyddsföreningen?
Svenska naturskyddsföreningen skickade häromdagen ut ett pressmeddelande om svensk naturvårdspolitik där föreningen uttrycker sin oro över nuvarande regering och dess arbete inom området.
Naturvård är ett viktigt ämne att diskutera då jorden vi ärvde skall förvaltas av våra barn. Svenska naturskyddsföreningen har här en viktig uppgift att föra fram sina medlemmars åsikter. Samtidigt så tycker jag det är så uppenbart tragiskt att SNF bara blir mer och mer politiskt bundna vänsterut och deras viktiga lobbyarbete liknar mer och mer som vilket reklambroschyr som helst. Om SNF skall ha mer framgångar så bör dom nog tona ned ideologier och vara lite mer pragmatiska och opolitiska.
I pressmeddelandet skriver SNF att nuvarande regering ” sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer”. Jag misstänker här att man bla. tänker på de statliga utförsäljningarna av skogsfastigheter till privata intressenter från statliga Sveaskog där förövrigt fd. statministern Göran ”skogspatron” Persson är styrelseordförande och gör ett bra jobb.
Själv så känner jag flertalet privata mindre skogsägare, två av dem är t.ex. Lars-Erik en pensionerad banktjänsteman på dryga 70år och Gunnel i 60 års åldern som arbetat inom svenska kyrkan hela livet. Jag skulle vilja ställa frågan till SNF på vilket sätt Gunnel och Lars-Erik utgör ett hot mot den svenska floran och faunan? I Själva verket så skulle jag vilja säga att deras skogar sköts med synnerligen god hänsyn till framtida generationer.
I påskhelgen fick jag möjlighet att ge mig ut i skogen ett par gånger i mina föräldrars hemtrakter dock varken i Lars-Eriks eller Gunnels skog och på en av rundorna så sprang jag igenom två skogsområden, ett som ägs av en mindre privat skogsägare som för övrigt var ute och röjde i skogen med en skinande nyinköpt Husqvarna motorsåg och blev synnerligen förvånad när han fick se mig utnyttjandes allemansrätten och komma springande mellan hans granar i blöta skor. Denne trevliga skogsägare tar definitivt ansvar för sin skog och dess djur och växtliv.
Ett annat skogsområde på min runda som jag sprang igenom ägs av kommunen. Sprang är för övrigt nog fel, ”knö sig” är nog ett mer passande begrepp då detta skogsområde är radikalt misskött inte minst den lilla våtmark som finns i mitten och jag tror inte jag sett någon kommunaltjänsteman i detta skogsområde så länge jag levt, så inte i påsk heller. I detta skogsområden skulle jag vilja säga att man varken tar hänsyn till naturvärden eller produktionsförmågan i skogen och vi pratar här inte direkt om någon skyddsvärd gammelskog om någon trodde det. Vanlig hederlig lövskog med inslag av gran.
Jag anser det synnerligen märkligt att SNF tycker Lars-Erik och Gunnel skulle vara en fara för svensk naturvård mot att deras skog hade ägts av det offentliga som t.ex. statliga Sveaskog, kommuner eller länsstyrelser. I själva verket så tror jag att vi i allmänhet är mer rädda om det vi äger själva än det offentliga äger. Privata skogsägaren företaget SCA är för övrigt rankade som en av världens mest ansvarstagande storföretag när det gäller etik.
Naturvård är ett viktigt ämne att diskutera då jorden vi ärvde skall förvaltas av våra barn. Svenska naturskyddsföreningen har här en viktig uppgift att föra fram sina medlemmars åsikter. Samtidigt så tycker jag det är så uppenbart tragiskt att SNF bara blir mer och mer politiskt bundna vänsterut och deras viktiga lobbyarbete liknar mer och mer som vilket reklambroschyr som helst. Om SNF skall ha mer framgångar så bör dom nog tona ned ideologier och vara lite mer pragmatiska och opolitiska.
I pressmeddelandet skriver SNF att nuvarande regering ” sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer”. Jag misstänker här att man bla. tänker på de statliga utförsäljningarna av skogsfastigheter till privata intressenter från statliga Sveaskog där förövrigt fd. statministern Göran ”skogspatron” Persson är styrelseordförande och gör ett bra jobb.
Själv så känner jag flertalet privata mindre skogsägare, två av dem är t.ex. Lars-Erik en pensionerad banktjänsteman på dryga 70år och Gunnel i 60 års åldern som arbetat inom svenska kyrkan hela livet. Jag skulle vilja ställa frågan till SNF på vilket sätt Gunnel och Lars-Erik utgör ett hot mot den svenska floran och faunan? I Själva verket så skulle jag vilja säga att deras skogar sköts med synnerligen god hänsyn till framtida generationer.
I påskhelgen fick jag möjlighet att ge mig ut i skogen ett par gånger i mina föräldrars hemtrakter dock varken i Lars-Eriks eller Gunnels skog och på en av rundorna så sprang jag igenom två skogsområden, ett som ägs av en mindre privat skogsägare som för övrigt var ute och röjde i skogen med en skinande nyinköpt Husqvarna motorsåg och blev synnerligen förvånad när han fick se mig utnyttjandes allemansrätten och komma springande mellan hans granar i blöta skor. Denne trevliga skogsägare tar definitivt ansvar för sin skog och dess djur och växtliv.
Ett annat skogsområde på min runda som jag sprang igenom ägs av kommunen. Sprang är för övrigt nog fel, ”knö sig” är nog ett mer passande begrepp då detta skogsområde är radikalt misskött inte minst den lilla våtmark som finns i mitten och jag tror inte jag sett någon kommunaltjänsteman i detta skogsområde så länge jag levt, så inte i påsk heller. I detta skogsområden skulle jag vilja säga att man varken tar hänsyn till naturvärden eller produktionsförmågan i skogen och vi pratar här inte direkt om någon skyddsvärd gammelskog om någon trodde det. Vanlig hederlig lövskog med inslag av gran.
Jag anser det synnerligen märkligt att SNF tycker Lars-Erik och Gunnel skulle vara en fara för svensk naturvård mot att deras skog hade ägts av det offentliga som t.ex. statliga Sveaskog, kommuner eller länsstyrelser. I själva verket så tror jag att vi i allmänhet är mer rädda om det vi äger själva än det offentliga äger. Privata skogsägaren företaget SCA är för övrigt rankade som en av världens mest ansvarstagande storföretag när det gäller etik.
onsdag 7 april 2010
tisdag 6 april 2010
Vad hände med kyrktornen?
Jag håller just nu på och läser en bok vid namn ”Det stora bankrånet” finns på ablibris för 170kr. Missförstå nu inte den handlar nu varken om svindyra fondavgifter eller är en kriminalroman med spektakulära bilfärder. Framförallt så handlar boken om Swedbanks och dess föregångar i alla deras äventyr. Det är klart fachinerande att följa alla turer om hur sparbankerernas internbank blev en internationell storbank och på vägen lyfte hela länder (samt lokala huvudkontor) till oanade höjder såsom Lettland och deras högsta byggnad som råkar vara Swedbanks HK i landet.
För lång tid sedan var det visst en bankkamrér på en Tysk sparbank som myntade begreppet Kyrktornprincipen vad det nu kan ha hetat på tyska. Denna kyrktornsprincip innebär kortfattat att en bank finns till för sin omgivande bygd, ta hand om sparkapital och arvskiften och finansiera investeringar i det lokala näringslivet och byggnationer. Vilket varit bankers uppgift sedan urminnes tider. När bankkamrén sedan på söndagsförmiddagarna efter högmässan tog en promenad upp i det lokala kyrktornet så skulle han kunna blicka ut över sina insättare och låntagare.
Om du aldrig stått i toppen av ett kyrktorn så rekommenderar jag det som gammal kyrkvaktmästarsommarjobbare skarpt, det är en vacker syn att stå vid stora klockor och blicka ut över bygden och inte minst se fram till nästa kyrktorn.
Den tyske ursprungsmyntaren av begreppet var säkerligen en klok man då det har visat sig att kyrktornprincipen oftast innebär att en bank blir välskött med små eller t.ex. som i vissa fristående sparbankers fall, inga(!) kreditförluster. När man som bank träffar sina kunder i mataffären, vid sidan av fotbollsplanen eller i järnaffären ja då får man naturligt en relation mellan sig och sina kunder och inte minst bygger man förtroende och ansvarstagande. Samtidigt innebär kyrktornprincipen stora begränsningar en lokal bank har svårt att växa med sina kunder om en näringsverksamhet li framgångsrik och expanderar. En postorderfirma i Insjön kanske var något för den lokala sparbanken, dagens ClasOhlson koncern är kanske inte något som Leksands sparbank kan agera husbank åt så att säga. Och det är här vi också måste förstå många bankers förändringar från små lokala till stora globala.
Tyvärr är det många banker som lämnat kyrktornsprincipen och samtidigt inte klarat av de små lokala affärerna som att låna pengar till ett husbygge. Idag så har kreditgivning blivit något ansöknings formulär på någon internetsida och en kredithandläggare som sitter på något SBAB kontor och i bästa fall kanske har några minuter i telefon innan man säger bu eller bä till ett kreditbeslut. Många banker har också gett sig in i verksamhet som man inte förstått sig på. Inte minst små lokala sparbanker som Tomelilla Sparbank som under 1980-talet slutskeende fick för sig att öppna stockholmskontor och börja finansiera internationella fastighetsaffärer, det gick inte så bra några år senare för den sparbanken så att säga….
För egen del så tror jag inte man bör vara allt för förvånad över om just Swedbank går tillbaka till att vara sparbankernas bank eller helt sonika delas och styckas. Lokal bankverksamhet som det lilla villalånet utgår bäst ifrån den lokala kontorsverksamheten hur omodernt det än låter och kanske i bästa fall med stöd av ett sparbankgemensamt hypoteksbolag (sparbankerna kanske helt sonika köper kontoren av Swedbank). Sedan finns det delar av Swedbank som kanske gör sig bättre i en stor internationell bankkoncern och kanske kan bankerna ge bättre råd till sina kunder om kapitalförvaltningsverksamhet som fondförvaltning faktiskt ligger utanför den egna banken.
För lång tid sedan var det visst en bankkamrér på en Tysk sparbank som myntade begreppet Kyrktornprincipen vad det nu kan ha hetat på tyska. Denna kyrktornsprincip innebär kortfattat att en bank finns till för sin omgivande bygd, ta hand om sparkapital och arvskiften och finansiera investeringar i det lokala näringslivet och byggnationer. Vilket varit bankers uppgift sedan urminnes tider. När bankkamrén sedan på söndagsförmiddagarna efter högmässan tog en promenad upp i det lokala kyrktornet så skulle han kunna blicka ut över sina insättare och låntagare.
Om du aldrig stått i toppen av ett kyrktorn så rekommenderar jag det som gammal kyrkvaktmästarsommarjobbare skarpt, det är en vacker syn att stå vid stora klockor och blicka ut över bygden och inte minst se fram till nästa kyrktorn.
Den tyske ursprungsmyntaren av begreppet var säkerligen en klok man då det har visat sig att kyrktornprincipen oftast innebär att en bank blir välskött med små eller t.ex. som i vissa fristående sparbankers fall, inga(!) kreditförluster. När man som bank träffar sina kunder i mataffären, vid sidan av fotbollsplanen eller i järnaffären ja då får man naturligt en relation mellan sig och sina kunder och inte minst bygger man förtroende och ansvarstagande. Samtidigt innebär kyrktornprincipen stora begränsningar en lokal bank har svårt att växa med sina kunder om en näringsverksamhet li framgångsrik och expanderar. En postorderfirma i Insjön kanske var något för den lokala sparbanken, dagens ClasOhlson koncern är kanske inte något som Leksands sparbank kan agera husbank åt så att säga. Och det är här vi också måste förstå många bankers förändringar från små lokala till stora globala.
Tyvärr är det många banker som lämnat kyrktornsprincipen och samtidigt inte klarat av de små lokala affärerna som att låna pengar till ett husbygge. Idag så har kreditgivning blivit något ansöknings formulär på någon internetsida och en kredithandläggare som sitter på något SBAB kontor och i bästa fall kanske har några minuter i telefon innan man säger bu eller bä till ett kreditbeslut. Många banker har också gett sig in i verksamhet som man inte förstått sig på. Inte minst små lokala sparbanker som Tomelilla Sparbank som under 1980-talet slutskeende fick för sig att öppna stockholmskontor och börja finansiera internationella fastighetsaffärer, det gick inte så bra några år senare för den sparbanken så att säga….
För egen del så tror jag inte man bör vara allt för förvånad över om just Swedbank går tillbaka till att vara sparbankernas bank eller helt sonika delas och styckas. Lokal bankverksamhet som det lilla villalånet utgår bäst ifrån den lokala kontorsverksamheten hur omodernt det än låter och kanske i bästa fall med stöd av ett sparbankgemensamt hypoteksbolag (sparbankerna kanske helt sonika köper kontoren av Swedbank). Sedan finns det delar av Swedbank som kanske gör sig bättre i en stor internationell bankkoncern och kanske kan bankerna ge bättre råd till sina kunder om kapitalförvaltningsverksamhet som fondförvaltning faktiskt ligger utanför den egna banken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)