Trött på alla dessa tredjepartsprodukter

Bloggaren ”finanskvinnan” skrev häromdagen ett inlägg som jag kan instämma i definitivt. Hon frågade sig varför det vanligaste långsiktiga sparandet i Sverige var bankfonder och inte aktier. Och visst är det lite märkligt att en av orsakerna till den finansiella oredan i finanssektorn ”konstruerade” finansiella investeringar, trots detta så ökar bankernas försäljning av dessa typer av produkter betydligt för varje år som går.

I begynnelsen fanns det endast tre typer av tillgångar att köpa. Det vanligaste var en real tillgång givetvis. Man kanske hade byggt sig ett hus, man ägde en bit åkermark, en knippe skog eller n guldklimp i byrålådan hemma, tillgångar som med tiden allt som oftast blev mer värda. Sedan kunde man givetvis låna ut pengar till grannen och fick då ränta på dess pengar det som vi idag kallar obligationer och sedan fanns då möjligheten att äga någon form av affärsrörelse eller var med på denna affärsrörelse mer som en passiv part. Vi kunde mao börja bli aktieägare. Under många hundra och tusen år har dessa tillgångar funnits någon fysisk realtillgång, obligationer eller aktier, och det fanns egentligen inget behov av andra ”produkter”.

De senaste åren har dessa tre typer av tillgångar allt mer blivit främmande för världens sparare och investerare numera så går allt mer tillgångar omvägen via banken. Det började lite smått för en hel del år sedan med terminer och optioner. Detta är i grunden goda produkter, terminer handlar om att sälja något idag men betala och leverera någon annan dag. Perfekt för jordbrukare mao. Optioner är möjligheten att komma överens om en möjligen försäljning i framtiden (tänk på det engelska ordet option)

Optioner och terminer har egentligen ingenting att göra med banksystemet mer än att dom är betalningsfömedlare precis som för obligationer, aktier och reala tillgångar. Men sedan dess har det nog fullkomligt börjat spåra ur. Sedan kom alla dessa fonder och pensionskassar för ca. 50 år sedan. Fonder handlar om att en mängd olika fondsparare gemensamt äger en klump av olika aktier eller obligationer. Det är en väldigt god tanke om det är många investerare som var för sig ha små medel. Bankerna tar ut en avgift för dessa fonder för servicen (utöver kostnader som finns i fonden). Kostnaderna är proportionerliga mot insatsen vilket gör att stora sparare subventionerar mindre sparare. Har man mao mycket pengar är fonder ingen klok investering, då är det bättre att själv vara ägare.

Bankerna har också de senaste åren startat en väldig massa olika fonder. Allt från särskilda branscher till vissa länder eller specialfonder. Man gör givetvis inte detta för att var snäll utan helt enkelt för att det då är lättare att ta ut mer betalat. Har man som bank 60 olika fonder så är det alltid någon som just då går väldigt bra och lockare sparare och då spelar ju 2% i avgifter (plus då courtage och annat) ingen roll. Vi betalar mao för varje år dyrare och dyrare fondavgifter trots att det borde vara tvärt om.

I börsraset 00-02 så var te många sparare som blev brända och då tog snabbt bankerna fram aktieindexobligationer med en inbakad kombination av optioner/warranter och obligationer. Går börsen bra får man hyfsad avkastning och om börsen går dåligt så får man alltid pengarna tillbaka i alla fall. Bankkunderna kände då större trygghet, medan bankerna kunde ta ut högre avgifter och dessutom kunde man också hålla kvar en del pengar i bankens balansräkning (fonder ligger ju utanför banken) så att man t.ex. kunde låna ut pengar till ett företag mot 5% ränta och i obligationsdelen i aktieindexolbigationen enbart behövde betala 2% för att säkra åtagandet. En kalasaffär för banken mao och också orsaken till varför så många banker har haft strukturerade produkter i sin balansräkning. Nackdelen är givetvis att om banken går omkull så får man inte tillbaka något alls vilket vissa bankkunder i Acta och Penser blev varse om när Lehman Brothers gick i putten.

Nu är det återigen dags att prångla på privatpersoner produkter. Det som idag säljer bra är negativa produkter och bankhandlade produkter. Mao har många nu sett möjligheten att tjäna pengar på när alla tillgångar rasat i värde. Man kan t.ex. köpa ett Bearcertifikat som ökar när börsen eller olja går ned. Också här finns det överhuvudtaget inget värde alls i denna produkt utan det enda är att den aktuella banken lovar att ställa upp köp och säljkurser. Vad som händer om banken inte klarar detta är det ingen som vet. I vissa fall skapar banken hela handelssystem med sina egna produkter som kunden sitter och trejdar dygnet runt mot banken. Man säljer lite cfd kontrakt på japanska yen, köper cfd kontrakt för kaffe och blankar svenska börsen med cfd. Snacka om att man som bank kan skapa bra provisionsnetto och trejdingnetto.

Sedan har vi nymodigheten med kreditertifikat. Dvs banken köper obligationer fårn t.ex. Volvo och Sandvik. Sedan förpackar man ihop dessa obligationer i ett certifikat med lite sämre ränta än man själv köpt för och sedan säljer vi dessa till kunderna. Istället för att vara exponerad för ett företagskonkurs så är man nu istället beroende av att tre företag överlever!

Men allra mest patetiskt måste vara ”världspessimisterna med aktiedepå hos en nätmäklare” de som tror att världen är slut och bank och finanssystemet kommer krascha inom något år. Det enda sättet att skydda sig är att äga guld eller olja. Nu äger ju dessa individer ingen olja eller guld utan dom äger en massa knepiga bankpapper med någon ISIN kod som så länge banken lever följer priset på guld eller olja. Vad hände med madrassen, blev den också omodern, eller?

Själv så tror jag genomsnittsinviden inte behöver gå utanför boxen än att investera i "de tre" tillgångarna. Realkapital, olbigationer eller aktier.